Det finns en fin liten reklamfilm som de visar på RAI om en liten pojke som går med sin pappa mot Olimpico i Rom.
Den pojkes blick är så vacker, tidlös. Som om Olimpico vore ett gyllene öde, en vän från en annan tid, en förälskelse så djup att pojken innerst inne vet att den aldrig kommer gå över…
Så är det ju också för oss som förlorat våra hjärtan till en klubb.
Ett derby äger inga lagar.
Ett derby är en krigszon av kärlek.
Det är som när jag först efteråt läser att cup-matchen i veckan mellan Roma-Napoli var en fantastisk match…
Medan den pågår har jag ingen estetisk uppfattning överhuvudtaget.
Segern väger mer än skönheten.
Njuta får någon annan göra, den neutrale kanske…
Då är hjärtat och blicken fullt ockuperade av förhoppningar, skräck, drömmar och förvirring.
Det blir 0-0 i dagens derby och som Roma dominerade i andra halvlek känns det så klart som en förlust.
När vi sedan får höra att galna Verona lyckats vända 0-2 till 2-2 i fjärde övertidsminuten mot självaste Juventus, är det fortfarande en viss förvirring runt om det är läge att bli glad eller återigen dunka näven mot det höga, gråa fönstret här på TV4…
Det är dock inte fönstret som är grått… Det är Stockholm. De bygger på andra sidan vägen. Lyftkranar, lastbilar, grus, hål och vinden som sliter i regnet.
Det är 17 grader i Rom. Och sol.
Den här kärleken gränsar till sjukdom. Roma är en del av mig och tvärtom. Kärleken till laget har galet nog blivit ännu viktigare för mig, ju äldre jag blivit.
Det är helt overkligt.
Snart kommer jag stå nervös och knapra på naglarna och se ut som dear old Roberto Donadoni, en konstnär som ser ut att ha hamnat i den här kärleken utan att egentligen veta hur det gick till…
Och i Neapel faller alla tuffa skydd från Mario Balotelli. Du kan tatuera dig hur mycket som helst, du kan bli världsberömd och stenrik, du kan vara älskad och respekterad av tio miljarder människor på den här jorden. Du kan vara så fri att du inser att du aldrig kommer kunna komma loss ur friheten.
Men när den inre demonen väcks ur sin dvala så sitter du där i sällskap med dina tårar.¨Du kan aldrig gömma de där tårarna. Du kan aldrig torka ut dem.
Balotellis tårar är en seger för mänskligheten.
Och ska vi vara riktigt ärliga så kunde Lazio faktiskt stänkt 1-0 i den där förbannade kontringen och då hade jag nog gått ner till det där regniga bygget där ute och suttit där ett tag.
Men nu ses vi i Club Calcio i kväll.