Slumpen stinker Moggis kalsonger
Birros blogg
När man sjunker ner i solen med sin Corriere Dello Sport (I Rom är det om inte skottpengar så i alla fall sura blickar på dem som väljer flamingovingen från Milano) inser man vilken oerhörd betydelse domarna har i Italien.
Med en våldsam gemensam kraftansträngning har man lyckats göra de viktigare än de är. Eller så här; man har laddat deras närvaro med en sådan oerhörd mängd negativ energi.
Det är som när jag gick i 9A på Buråsskolan i Johanneberg och alla gav oss skulden för allting. Också när det inte var vårt fel fick vi skulden. Det slutade med att vi busade ännu mer. Vad hade vi att förlora? Loppet var ju redan kört. Skulden var ändå alltid vår.
Likadant är det med domarna i Italien. Varenda litet misstag de gör i en match kastas direkt in under hysterisk lupp. I tidningen matchdagen görs det mycket stor sak av vilken domare som blivit tilldelad vilken match.
Ingenting sker av en slump i Italien. Slumpen går att styra. Slumpen är handlingskraftig. Slumpen doftar Moggis kalsonger.
Problemet med jakten på domarna är att det blir svårt för dem att efter en match träda fram och säga “Okej, förlåt. Jag fuckade upp i dag. Jag lovar att bli bättre till nästa söndag.” Det är svårt att vara ödmjuk och be om ursäkt för sina fel och brister när man har en armé av rödflammiga herrar (och mystiskt leende damer) i teve varje söndagskväll som ägnar all sin uppmärksamhet åt att sno en på all redbarhet, all ära.
Det är mycket enklare att man då drar de berömda öronen åt sig, att man sluter sig samman, blir motsträvig och tvär. Där är vi idag.
Domare har makt. Storlagen har makt. Särskilt har storlaget som leder serien makt, gunst, kärlek och pengar. Och domarna dras in i den där maktens svarta hål. I ett land som Italien är det naturligt att makten sätter sig ner och samtalar om hur man bäst kan underlätta för varandra. Så ser landet ut. Så ser politiken ut. Och så ser fotbollen ut.
Jag läste en intervju med en köpt domare som erkände hur enkelt det var att få en match att sluta som hans uppdragsgivare bestämt. Ingen skulle kunna lista ut att han blivit köpt. En lösning kräver alltså minst två rörelser. Helst i riktning mot varandra. Domarna måste inse att de är under ständig lupp. De måste förstå att deras trovärdighet borrat sig ner i underjorden och surrat fast sig där. Deras enda väg till återupprättat förtroende är ödmjukhet, tolerans, tid och teknik…
Publicerad 2014-02-11 22:32