Gud har skruvat bort det grå locket.
Äntligen den blå himlen, äntligen en blek men välkommen sol över hustaken på Södermalm.
Jag har funderat en del över det här med lojalitet.
Det handlar ju faktiskt en del om inställning, vilken typ av människa man är, lika mycket som det handlar om medvetna val.
En spelare som Zlatan har ju sin lojalitet hos sig själv. Han är kanske inte särskilt älskad i någon av de klubbar han varit i men han har kommit och vunnit överallt. Det räcker för honom. Det borde faktiskt också räcka för lagens fans. En soldat som bringar segrar och ära åt staden, laget, och färgerna borde alltid ha en plats i det stora kollektiva hjärtat.
Sedan finns det andra typer av människor och ni kan deras sång. Javier Zanetti, Totti, Maldini och Del Piero. Spelare som av slump eller läggning väljer att bli en del av en stad och en klubb.
Det där myntet har ju två sidor.
Visst är det vackert att någon väljer att stanna och för alltid förena sig med en supporters livslånga lojalitet. Samtidigt är en sådan människa, som Totti, närmast kidnappad av folkets kärlek. De kärleksfulla dörrarna är stängda. Människors dyrkan har för alltid låst in dig i stadens hjärta.
Men jag är svag för det där. Jag älskar att det fortfarande, i den där galna cirkusen av pengar och köpt lojalitet, finns utrymme för människor som faktiskt förlikat sig med ödet att laget, staden och färgerna äger en betydelse som väger tyngre än pengar och ytlig ära.
Roma fick stryk av Napoli i cupen i veckan. 3-0, inget att snacka om.
På väg ner i omklädningsrummet efter matchen på San Paolo sjunger hemmafansen nidvisor om staden Rom. De Rossi hör sången, tar ett stadigt tag i matchtröjan och på väg ner för trapporna kysser han klubbmärket hårt och länge.
Så vackert. Så enkelt. Lojalitet som kärlek.
De gångerna blir våra idoler våra politiker i en värld där vår kärlek ständigt ifrågasätts och hånas.
Sådana lägen blir vår kärlek förverkligad, synlig för oss själva.