Konsten att plocka azurblått ludd ur naveln

Italiensk klubbfotboll stod på toppen av alla berg i hela världen. Jag minns bilarna som körde i skytteltrafik genom staden hela natten och jag minns de små frostade glasen med Grappa som ägaren (tillika Milananhängare) dansade upp sin bricka under hela kvällen. Sedan dess har två saker inträffat. Italiensk fotboll har kanat ner för det där berget. Och vi som älskar den, älskar precis som förr.

 Det är mycket som hänt sedan 1994. Allt egentligen. 1994 är också alldeles nyss. En klok person har sagt om tiden att ”det förflutna är bara en annan sorts närvaro.” Det är fint uttryckt. Det är också hoppfullt för alla oss gubbar som var unga för rätt länge sedan.

Själva det italienska crescendot skedde alltså 94 med Sacchi som geniet bakom Milan. Barcelona var favoriter i den där finalen, hade precis vunnit La Liga och dessutom hade Milan flera spelare skadade. Det spelade ingen roll. Sacchi stod i zenit.

Efter drabbades italiensk fotboll av hybris. Man slutade vara nyfiken. Man slogs sig för bröstet. Man började pösa helt enkelt. Hade italiensk fotboll varit en man hade han blivit fet och bekväm och ägnat dagarna åt att plocka azurblått ludd ur naveln.

För att bibehålla illusionen om världsherravälde föll fotbollen in i maffians klor. Först Våren 2006 vädrades likstanken ut. Då stod man på randen av en total nyordning. På sommaren vann dock Italien VM och en del av allt det som var på väg att kastas ut och ner i containern, bars plötsligt tillbaka in igen…

1990 hette det italienska fotbollsförbundets president Giancarlo Abete.

2014 heter han…öh… Giancarlo Abete… Medan tiden går i resten av världen, går den en aning långsammare i Italien. Det är en sak att vädra ut likstanken, men om liket ligger kvar under golvbrädorna kan man iskallt räkna med att stanken kommer tillbaka. Då behöver man hugga upp golvet, riva, bära bort, ringa arga män och kvinnor som älskar att köra grävskopor med vassa tänder… Nu har dock serie A slagit i backen och rest sig igen. Med den mediala uppfattningen släpar alltid efter med några år. Jag ser med stor tillförsikt på italiensk fotbolls framtid. Vi är inte störst, vi är inte bäst, vi är inte rikast, men vi är vi, vi är stolta, vackra, enastående, drömmande. Cesare Prandelli är en man med vackra visioner. Jag litar helt och fullt på honom. Jag litar på hans goda människokännedom. Jag litar på hur han tänker och ser fotboll. Han är en tränare som vågat förnya fotbollen utan att göra avkall på de unika, italienska rötterna.