Återupprätta supportens heder!

Kliver upp och äter frukost.  I går tog jag bussen till Strömstad och uppträdde, sedan tillbaka till Elite Plaza och den något märkliga matchen mellan Roma och Inter.

Roma-fansen sjöng nidvisor om vulkanen Vesuvio under matchen mot Napoli. För detta straffades hela kurvan och stängdes av under två matcher. Igår demonstrerade en del av dem utanför Olimpico.

I Italien har de hårdföra fansens makt till viss del dränerats de sista åren.

I kväll sänder Club Calcio från klockan 20. Vi visar stormatchen Milan-Juventus. Häftigt.

Vid derbyt 2008 applåderade Lazioklacken Romafansens banderoll om Sandri. Under den där tiden kunde fansen samsas i sin ilska mot polisen (som beskylldes för att ha medvetet ha skjutit Sandri) och det vet alla att hat måste ha en gemensam fiende att rikta sin energi emot. Hat är inte enbart en farlig, fördärvlig egenskap som drabbar alla andra. Hat är en enrgi. Den kan leda en rätt och den kan leda en vilse.

Hat kan lysa upp vägen för en och hat kan släcka ner den sista chansen man har. Hat är som vilket missbruk som helst.  Det känns bra i början men i förlängningen tar det livet av dig,.

Italiensk polis har till viss del lyckats stäva oroligheter genom en rad åtgärder. Likadant med förbundet som inte verkar ha en strategi eller plan för någonting utan beslutar sig för saker och ting under tiden de sker…

Italien är inte nyansernas land direkt. Som jag ser det är det skillnad på att skrika rasistiska slagord (som alltid ska bestraffas) och slagord som görs med glimten i ögat och är en del av fotbollens naturliga element av rivalitet mellan lag och städer. Särskilt i ett så djupt splittrat land som Italien. Jag menar inte att vi ska applådera fördomsfulla sånger om syditalienare, men det går inte att alltid förbjuda och fördriva fansen.

I Sverige beskrivs fansen nästan alltid som huliganer, barbarer eller uppviglare. De som slåss i sina klubbars namn är alltid supportrar. Det är inte samma sak som att försvara våldet. Det fördömer jag alltid. Men våld bär både kniv och har vita skjortkragar.

Vad skiljer egentligen amerikanska, ryska eller arabiska miljardärer som köper en klubb och sedan dumpar skulden som gammal hundskit i famnen på fansen, klubben och styrelsen från en förtvivlad, fattig supporter med kniv?

Inte mycket som jag ser det. Men jag är rätt ensam om det. Vi fans fördöms direkt. Klubbägare i högt hårfäste och tjocka slipsar skärmar av sig problemen genom att tala om ”riktiga supportrar” och så fort all den energi som byggs upp under en match, slinter en aning, så blir resten ”huliganer” eller ” barbarer.”

Det gäller att ha begreppen klara för sig. Det är alltid vi fans, alltid de längst ner på fotbollens näringskedja som får käka skiten när de rika festat om och dansat färdigt en bit högre upp.

Jag fördömer alltid allt våld. Men det är människor som begår brotten. Inga barbarer från andra planeter som sänks ner här för att mörda, skymfa och förstöra.

Det är det i så fall miljonärerna i sina vita skjortor som gör.