Tystnadens mästare

Våren blir viktigare och viktigare ju äldre jag blir.

Jag står på bron mot Reimersholme och känner hur hjärtat långsamt tinar. Jag hör vattnet skvalpa mot strandkanten, kan nästan höra hur knopparna brister på träden runt omkring. Det knakar i själen av en längtan efter sol. Min kropp är som en bortglömd trägård hela vintern.

Nu, äntligen, är jag vid liv igen.

Stockholm levererar verkligen så här års.

Jag tar promenader på gator jag aldrig gått på tills jag helt glömmer bort tiden.

På flygplatsen i Milano väntade fansen med burop och klagan efter Milans förlust borta mot A. Madrid.

Balotelli hamnar som vanligt i skottgluggen och jag kan tycka att det är lite orättvist. Han var usel i tisdags men det var flera som var usla.

I debatten runt Mario Balotelli hörs röster som tycks mena att han är dålig med flit lite titt som tätt…

– Tänk om han faktiskt spelade på toppen av sin förmåga lite oftare…

Jag tror han försöker göra just det. Men han är inte vilken begåvad yngling som helst.

Hans resa, både privat och som fotbollsspelare, har tagit hisnande och våldsamma kast och svängningar. Vi får ha lite tålamod med honom. Det innebär inte någon ska dalta med honom, men det innebär att spelare och människor av hans karaktär kräver tid, tålamod och kärlek för att på riktigt och på allvar blomma ut.

En som redan blommat ut är tystnadens geniala mästare, Andrea Pirlo. Det finns inte många heliga katedraler i fotbollens land där han inte finns representerad. Om fotbollen är en kyrka är Andrea Pirlo konstnären som smyckat den invändigt.

Han åldras med en utsökt briljans den gode Andrea. Det finns något hos honom som tiden putsar på, som får hela honom att skina, lysa och stråla lite mer för varje år som går. När vi andra blir lite gråare, lite tystare, lite räddare, strålar Pirlo som aldrig förr.

Pirlo fyller 35 år i maj och i sommar står hans italienska katedral till sist färdig. För sådan är han Pirlo. Han avvecklar inte sin karriär, han fullbordar den. Det är en viss skillnad.

Pirlo har också förstått att Europa League är en Champions League i miniatyr. Turneringen äger ett stort värde för honom, för klubben och för fansen.

Det skulle varit fantastiskt att få se honom springa ut på sin egen arena till en final.

Jesper H skickade en fin länk igår kväll. Jag hade sett den förut men när Olimpico den där varma försommardagen laddar för omgångens sista match mot Parma, med ligasegern som en vibrerande hägring nittio minuter bort, är det också ett slags bokslut för Italiens totala dominans i fotbollsvärlden.

Jag slank in på Cafe dello sport på Hornstull tidigare idag, njöt en utsökt kaffe och förlorade mig i de underbara tidningsklippen som sitter uppsatt på väggarna där.

Har ni vägarna förbi, så missa inte att slinka in på en kaffe och lite skönt snack om världens viktigaste angelägenhet.