Calcionörd i Foppa-land…

Det är första gången jag är här. Om det nu är här jag är. Det är svårt att se. Snön ryker överallt. Det är vitt och blåsigt från tusen håll samtidigt. Men de minuter, faktiskt från den magnifika bastun högst upp i hotellet efter ett helt nödvändigt träningspass, ser man kullarna som omger staden och man inser att man hamnat på en väldigt vacker plats.

Tidigare idag åt vi lunch inne på Fjällräven Arena. Man förstår vilken oerhörd makt hockeyn har i en sådan här byggd när man på tjugo minuter, av femton olika människor, hinner få berättat i tur och ordning hur mycket Peter Forsberg och Marcus Näslund betytt för den här staden, att damlaget spelade final i går, och att gamla damer gråter av lycka när Modo vinner.

När man som jag följer hockeyn med på sin höjd ett halv öga vaket någon gång ibland har man givetvis insett Modos betydelse för staden Örnsköldsvik, men man kan inte på allvar förstå exakt hur viktig hockeyn är, hur den genomsyrar varenda del av staden hela tiden.

Det kan man så klart inte efter en enda dag heller men man får en uppfattning om att den här bygden står och faller med sitt hockeylag.

Därför var det lite roligt att nere i lobyn träffa två reportrar från ortens lokaltidning och få veta att journalisten var gift med en italienare!

Jag var tvungen att fråga hur han trivdes här uppe och hon bedyrade att han trivdes bra. Han är från Bari men håller på Juventus. Det kändes nästan lite syndigt att snacka fotboll på ett hotell (delvis ägt av Peter Forsberg dessutom) i Ö-vik…

Men det är vackert här. Kallt och blåsigt. Men människor är vänliga. Folk man möter som genomresande är samtliga vänliga och sympatiska. Gillar sådant.

Så här såg scenklädsel ut igår, i Umeå: