Hans intensiva blick är mitt första tydliga minne.
Jag satt på en balkong i Naxos på Sicilien och året var 1988. Italien skulle möta Väst-tyskland i EM.
Sommaren 1987 hade jag jag suttit på en annan balkong i närheten och spanat på flickan vars familj satt på sin balkong tvärsöver.
Jag hade en för stor t-shirt med Rosa Pantern den sommaren. Jag var barn och nästan vuxen på samma gång.
Hon hette Sarah Di Bella och jag förälskade mig så grundligt det bara gick.
Nu var det sommaren 1988 och bara en månad innan vår nya resa till Sicilien hade jag blivit tillsammans med Maria Hansson. Det hade jag dock inte berättat för Sarah i något av de där breven vi skickat till varandra under hela det där året.
Men även Sarah hade träffat någon, en Antonio om jag minns namnet rätt.
1987 hade vi träffats på stranden och fått promenera ihop i sällskap av båda våra familjer…
Det var helt otänkbart att en siciliansk flicka skulle få gå ut ensam med en märklig gänglig pojke från Sverige.
1988 blev min första resa till botten av kärleken. Eftersom man är uppriktig och ärlig när man är ung blev allting väldigt dramatiskt. Kärleken är alltid dramatiskt men när vi blir äldre så börjar vi kompromissa med våra egna känslor tills vi förvandlas till en liten, liten prick i mitten på den gyllene ramen…
Men blicken var det ja…
Han hette Paolo Maldini och såg ut som en fågelunge.
Italien slog Spanien i gruppspelet av EM i Väst-tyskland och det var första gången jag såg den unge Maldini löpa som en elegant gasell längs sin vänsterkant.
Jag var sexton år 1988 och Maldini bara några år äldre. Han blev en ambassadör för mina drömmar. Hans ruscher blev mina ruscher. Hans brytningar blev mina brytningar.
Sedan 1988 har jag inlett och avslutat många relationer i mitt liv. Men Maldini var alltid där, varje söndag, varje landskamp. Han gick före under Italiens fruktansvärda uttåg ur VM 1990, 1994, 1998. Tre VM, nästan ett helt decennium. Alla gånger åkte Italien ut på straffar.
2000 lade Anders Frisk till en evighet och Frankrike vände och vann EM-finalen. 2002 var det den korrupte domaren Moreno (som sedan dömdes för narkotikasmuggling) som fuskade bort Italien från avancemang.
Han fick ett brons den gode Paolo, på hemmaplan 1990.
Men han var så klart värd så mycket mer. Han var en värdig och varm man, en generös gentleman som alltid tog hand om sig själv, sin klubb, sitt rykte, sin värdighet.
Men eftersom han dedicerade sitt liv till AC Milan och landslaget ÄR han fortfarande allt det där. Han kommer aldrig bli en före detta. Varje gång jag minns honom träder han ut ur tidens skoningslösa tyranni.
Med Milan vann han Champions League flera gånger.
Det kändes verkligen som man kom honom nära- Han var ju alltid där! Han har varit en väsentlig del av mitt liv under så många år. Mitt eget liv tog alla möjliga sjuka och galna vändningar men Paolo stod alltid där på sin kant, senare i mitten av sitt försvar och personifierade allt det bästa med den italienska fotbollen.
Om min kärlek till serie A är ett land att älska var Paolo Maldini dess bästa ambassadör.
Jag saknar honom.