När en stad verkligen lever blir man en del av den.
Men man vördar den också. Man klär sig fint för att visa sin respekt. Är staden sedan evig, som Rom, förstår man att man själv för en dag, en vecka eller ett år, får lyxen att leva sitt liv utanför tiden.
Man blir evig, alltså tidlös, själv.
I går tog jag en löprunda nere vid flodbanken, under broarna. Hela vägen från Ponte Sisto och vidare under sju broar. Sedan tillbaka. Ovanför mig den azurblå perfekta solen, de gula husen, helikoptrarna, bilarna, människorna, skratten, ambulanserna, sirenerna, de försiktigt grönskande träden.
På kvällen faller ljuset som det alltid gjort. Världen stillar sig. Allting hämtar andan en stund.
Citronglassen läskar gott i värmen på torget i Trastevere. Om jag fortfarande äger förmågan att vara riktigt lycklig så är det här i Rom.
I morse gick jag ner i kyrkan på torget och bad mina böner. Jag tackar Gud för att jag lever, för att familjen lever, för att jag finns kvar på den här jorden. Högtravande? Ja, men livet är högtravande.
I söndags, efter hat och hot, valde jag att säga upp mitt Twitter-konto. Känns fantastiskt bra.
Sitter i skuggan och läser Corriere dello Sport.
Så här dags för ett år sedan hade Roma släppt in 51 mål. I år, vid samma tid har Roma släppt in 15 mål.
Det är en helt overklig utveckling.
Effekten är dubbel. Dels har Zeman försvunit och dels har Garcia kommit. Det är inte bara försvarsspelet som förbättrats (även om det sannerligen har skett) utan det är också så att hela laget, med start i anfallet, tänker och spelar försvarsspel nu för tiden.
Från 51 till 15 alltså.
Juventus som leder serien hysteriskt har släppt in 22 mål.
I kväll möter Roma Parma i en uppskjuten match. Vinst där och kanske, kanske har Roma chansen att störa Juventus i kampen om ligasegern.