POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Goda tecken i den eviga staden…

Myllret. Gränderna. Ljuset. Broarna. Kyrkorna.

Solen.

Känslan av att ha hamnat rätt i livet.

Det är Rom för mig.

Startar dagen med en löprunda under broarna. På dagarna är jag en av tre guider för en svensk grupp på 45 personer som är här och vill uppleva så mycket det bara går av Rom.

Jag vill berätta för dem vad det är jag älskar med den här staden. Jag vill låta min kärlek läcka in och rinna in i dem.

Vi går i kyrkor, vi sitter på skuggiga torg, vi hör klockorna slå, vi knäböjer framför helgon och reliker, vi vänder våra bleka ansikten mot den där solen som värmer upp gatorna till svensk högsommar, vi tar oss fram mellan bussar, bilar, motorcyklar, turister med kartor, med glassar, med flaskor och pizzabitar i pappersbitar.

Maten glömde jag. Herregud vad gott man äter här.

Det fina är att man inte behöver ha ett superhäftigt tips om en superhäftig restaurang dit man bara kommer om man tar exakt rätt gata vid exakt rätt tillfälle och hittar en blå låst dörr i ett hus på andra sidan staden.

Varje ställe du ramlar in på har sin stolthet. Maten dansar ut på enkla tallrikar. Inget onödigt fjäsk. Smakerna, medborgare, talar för sig själva.

Alltså behöver jag de där löprundorna.

Särskilt som glassen är från himlen sänd.

I morse var jag nere i katakomberna utanför Rom, där de första kristna begravde sina släktingar och vänner. Människor som du och jag fast för två tusen år sedan. Med drömmar och planer, med eftermiddagar i svår leda, med långtråkiga och kåta drömmar om ett liv som kanske kommer en dag.

Nu är de döda sedan två tusen år.

Men deras böner finns kvar där nere i underjorden, i gångarna och den svensktalande prästen/guiden där nere är nästan nittio år men mer levande än många av mina jämnåriga bekanta och jag undrar vad hans hemlighet är, jag frågar honom när vi kommer upp i solen igen, när vi traskat upp för de 52 trappstegen…

– Vad är din hemlighet, frågar jag.

Han ler mot mig. Ett tidlöst leende.

– Roma, svarar han. Det är hela sanningen.

Det är då jag inser att jag måste börja bo här lite oftare och lite mer.

Jag är lycklig här. Och livet är för kort för att man ska tvingas leva sitt liv i ett ständigt motstånd.

En vecka sedan jag stängde ner mitt Twitter-konto. Ingen baksmälla alls. Känns bara bra. Tre stycken hörde av sig och beklagade det som hänt och som tvingade mig att hoppa av, hatet och hoten.

Tre stycken.

Jag glömmer de aldrig.

Minns också alla dem som inte hörde av sig.

I dag tog jag nattvarden och kom sedan ut från kyrkan och såg grannarna ovanför kyrkan veckla ut sina vackraste Roma-flaggor.

Seger igen. Destro igen.

3-1 borta mot Cagliari och seger på Sardinien för första gången på väldigt länge.

Under ett dygn är Roma nu bara fem poäng efter Juventus, som spelar i morgon.

Mina barn sitter i soffan och sjunger sånger från filmen Frost. Min fru är ute och äter med en väninna. Jag hör ungdomarnas skratt rulla upp för huset, hör skratten klättra på vackra ben upp ifrån torget här i Trastevere.

Livet är här och livet är nu. Det krävs Rom för att inse det.

Jag fyller 42 år i år och min älskade pappa, som var nära att dö för bara en vecka sedan men som överlevde tack vare Gud och den fantastiska svenska sjukvården, var exakt 42 år sommaren 1982 när Italien vann VM i fotboll.

Jag ser det som ett gott tecken.

Ett bland tusen andra i den andra eviga staden.

Publicerad 2014-04-06 kl 20:20
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå