Svenskarna jag är guide för och till vill så klart se fotboll live.
Men i helgen spelade Lazio hemma och med all respekt, jag vill inte ge Lazio som första upplevelse till människor som går på fotboll i Rom för första gången.
Så vi stannar vid en RomaStore vid Piazza Colonna och jag snackar loss lite om Italien och det oerhörda i att få älska en klubb som glöder i rött och gult. En stor, unik kärlek.
Sedan köper jag matchbiljett till lördag, Roma-Atalanta.
Men då har de fina och trevliga svenskarna åkt hem. Till Sverige. Där SVT ljuger för präster och bandar själavårdssamtal i smyg.
Glad jag är i Rom.
I går vid lunch satt jag och drack en kaffe vid ett skrangligt järnbord när två svenska tjejer kom fram. De pluggar italienska i Rom. En av dem vill bli sportjournalistik och har bestämt sig för att lära sig språket här nere. Hon älskar Milan och driver en sida på nätet om sitt favoritlag.
Jag blir glad av att träffa dem. De tar sin passion på allvar. De börjar i rätt ända. Att få skriva om fotboll handlar om passion, övertygelse, talang och en stor dos disciplin. Det är inga lallare som blir det de drömmer om. Man måste vara målmedveten, tålmodig och beslutsam.
Sedan måste man inte så mycket mer. För kärlek kommer utan tvång. När man älskar så lär man sig via hjärtat och sedan fylls man på, som av ljus, och blir ett lysande vittne i världen just för det man brinner för.
Du behöver inte ha gått de rätta skolorna, du behöver inte känna rätt människor, du behöver inte skratta för högt åt dumma skämt på Stockholms meningslösa innekrogar. Du behöver bara lära did hur man förmedlar kärlek till andra människor.
Kärlek! Alltid. Den övervinner allting. Kärleken är starkare än all död, all ondska, all fruktansvärd misär. Ingenting står i längden emot kärlekens och passionens kraft.
Den varsamma, välsignade vinden kan ta dig hur långt du vill.
I går tog jag med tjugo svenskar till en svettig italiensk sportbar och såg Chelsea slå ut PSG ur CL.
Mina tankar och drömmar rörde sig i riktning mot nästa säsong när mitt älskade Roma åter igen får chansen att spela i den finaste av turneringar.
Jag vet inte om någon av de som ingått i den svenska gruppen förstår ett enda gram av min kärlek till italiensk fotboll. Jag kan inte begära det av någon. Men jag kan begära det av mig själv, att jag alltid är ett kärl för detta vackra ljus och att jag alltid efter bästa förmåga berätta exakt vilka mirakel som il calcio väcker i mig.
Nu ska jag ut och äta lunch.