När dikten blir romersk verklighet.

– Bara en halsduk den här gången. En billig. Bara en varm halsduk att knyta runt halsen när det blir kallt och vinter hemma i Sverige igen. Bara en snygg halsduk och hålla upp mot cypresserna och den azurblå himlen de välsignade ögonblicken när jag får hålla den under Roma, Roma på plats här i Rom…

Jag kommer ut med två kassar. Jag har köpt matchdräkt åt min son, t-shirts åt min dotter, sandaler åt min fru, kläder till mig själv och ett telefonskal till min mobil…

Jag vet att det är patetiskt men jag älskar det. I själva verket älskar jag det för att det är patetiskt.

I går kom en taxi och rullade våra väskor över bron och en liten bit bort, till Via Dei Collinari som drar som en vacker eld från Navona ungefär och strålar ut vid Änglarnas bro som leder rakt in mot Castel Sant Angelo.

Där bor vi och det är precis lika vackert som det låter.

Det är en tyst, smal gata, inte mer än en lång gränd men typsikt romersk, underbart italiensk med slitna hus, små butiker, barer, torg med fontäner och kyrkor givetvis.

Man får vara utrustad med stort tålamod om man är i Rom och inte tror på Gud. Ständigt dessa skimrande skatter till hans ära.

I kväll ska jag till Olimpico och se Roma möta Atalanta. Det blir fint.

I höstas gav jag ut boken Calcio Amore som handlar om unge Daniel som får chansen att bli proffs i Roma. Ungefär samtidigt inträffade det i verkligheten. Unge herr Valmir Berisha från Sverige kom till Romas ungdomslag efter att vunnit skytteligan i U-17 VM. Eftersom Roma drabbats av många skador och avstängningar kallas i kväll svensken upp till A-truppen och sitter alltså på bänken i kväll. För första gången.

Han har nummer 99.

Jag verkligen älskar när verkligheten roar sig med att vända sitt glada ansikte mot oss melankoliska författare och bara garvar helhjärtat åt våra försök att göra dikt av verkligheten. När det ändå alltid är så att verkligheten överträffar dikten.