”Inför säsongen hade alla accepterat om vi vinner eller tar en poäng i San Sebastian och Donetsk förlorar i Manchester, samtidigt som vi går vidare”, säger Leverkusens lagkapten Simon Rolfes inför kvällens viktiga match mot Real Sociedad på bortaplan.
Självklart har Rolfes en poäng. Förväntningarna har förändrats under hösten och många kräver mer av Leverkusen nu än inför starten av säsongen. Inte minst för att Leverkusen vann toppmötet i helgen mot Dortmund efter en imponerande uppvisning där laget visade upp en vass kontringsfotboll och en samlad defensiv.
Förväntningarna var inte särskilt låga på Leverkusen, men att laget skulle vara den bästa tvåan någonsin i Bundesliga efter 15 omgångar och 37 insamlade poäng hade ingen trott. Faktum är att hade det inte varit för Bayern Münchens makalösa höst (41 poäng) så hade troligen Leverkusen varit tabelletta just nu i Bundesliga.
Trots förlusterna av ytterbacken Dani Carvajal och viktige André Schürrle, samtidigt som tränarduon Sascha Lewandowski och Sami Hyypiä upplöstes, så har Leverkusen tagit ytterligare ett kliv i utvecklingen. Från att ha varit ”Neverkusen” så har Leverkusen blivit ett lag att räkna med på allvar.
Heung-Min Son kom in som ersättare till Schürrle efter en stark säsong i det ekonomiskt hårt drabbade Hamburger SV och har tillsammans med Stefan Kießling och Sidney Sam bildat en vass anfallstrio som tillsammans har stått för 23 av Leverkusens totala 32 mål i Bundesliga.
I försvaret klev den, i Tyskland okände, Giulio Donati in som lösningen på Dani Carvajals flytt och har med sin taktiska disciplin och känsliga högerfot givit Leverkusen ytterligare ett vapen på högerkanten. Mot Dortmund var Donatis höga press ett ständigt orosmoment och störde Dortmunds ytter Pierre-Emerick Aubameyang så pass mycket att den Usain Bolt-snabbe yttern knappt syntes till.
Den viktigaste tillgången har dock bosniske Emir Spahic varit. Det oväntade nyförvärvet har med sin rutin klivit in och givit ytterligare en dimension av trygghet till ett försvar som redan förra säsongen såg bra ut. Spahic petade Philipp Wollscheid som ryktades vara intressant för en plats i det tyska landslaget och Wollscheid har inte varit nära en plats i startelvan efter Spahics framgångsrika höst.
I sin roll som ensam tränare har Sami Hyypiä blommat ut. Han har visat på fintaktisk känslighet och fingertoppskänsla. Inte bara när det som händer på planen, utan även utanför den. Det är inte minst många av nyförvärven bevis på. Hyypiäs starka ledarskap, lugna finska personlighet och fängslande karaktär har bidragit till det lugn som laget har visat upp på planen och runt planen.
Trots den bedrövliga förlusten mot Manchester United med 0-5 på hemmaplan tog laget sig tillbaka och visade på den nya skepnaden som klubben så sakteliga har utvecklat med tiden.
I dag står mycket på spel för Bayer Leverkusen. Ett lag som tar sig vidare till sextondelsfinal får ett finansiellt tillskott på över 30 miljoner kronor utöver intäkterna indragna på matchdagen. Utöver det sänder också en signal till spelare att detta är en klubb att räkna med och det är verkligen Bayer Leverkusen.
För skillnaden mellan Bayer Leverkusen och ett Borussia Mönchengladbach är att risken är mycket mindre för att Leverkusen skulle bli sönderköpt än Gladbach, då Leverkusen är än mer etablerad förening med läkemedelsföretaget Bayer som stöttepelare.
Inte heller ska det förträngas att det endast är elva år sedan Bayer Leverkusen stod i Champions League-final. Förlusten mot ett Real Madrid med världsstjärnor som Zidane, Figo och Raúl går kanske inte till historien som den mest skönspelade matchen, men är en milstolpe i Leverkusens klubbhistoria.
Vi håller tummarna för att Bayer Leverkusen tar sig vidare. Det vore bra för klubben och för tysk fotboll. Men det krävs att laget slår tillbaka mot de spöken som har visat sig i Champions League-spelet och att laget uppträder mer som i Bundesliga, för då är allt möjligt.
På återseende!
Twitter: @atnilsson