2013 närmar sig sitt slut och jag har fått i uppdrag att på valfritt sätt genomföra en årskrönika av det tyska fotbollsåret. Jag har fått många tankar kring hur jag skulle genomföra detta. En lista över ”årets…” hade varit enkelt, troligtvis omtyckt och inte särskilt tidskrävande. Jag hade också kunnat skriva mig igenom året, från starten i januari (då jag också började att skriva för Fotbollskanalen) till slutet i december med grunden lagd i vad jag har skrivit under året.
Nu blir det något mellanting.
När jag inledde med skrivande på Fotbollskanalen hade den artonde (och vårens första) omgång redan spelats. Jag tänker att vi tar ansats i hur tabellen såg ut inför den omgången.
Bayern hade i princip redan avgjort säsongen med ett stort poängavstånd ned till jagande Bayer Leverkusen och Borussia Dortmund. Nykomlingen Eintracht Frankfurt hade chockerat alla med sin offensiva frenesi och låg på den sista Champions League-platsen. Mellanskiktet bestod av extremt många lag inom ett fåtal poäng, medan vi kunde hitta tre klara kandidater i bottenstriden. Intressant är att Fortuna Düsseldorf, som senare kom att åka ur Bundesliga, låg hela tolv poäng för FC Augsburg (som klarade sig kvar) när våren drog igång.
Schalke som hade haft en tuff höst, hade bland annat sparkat tränaren och klubblegendaren Huub Stevens, till förmån för den yngre och oprövade tränaren Jens Keller. Keller hade inte fått någon drömstart på jobbet och inte heller underlättades hans jobb av att stjärnan Lewis Holtby skulle lämna klubben när hans kontrakt gick ut till sommaren. Holtby jagades av flera klubbar, bland annat Bayern München, men valde till slut Tottenham dit han gick redan i januari för en mindre summa pengar. Holtby har knappt sett tills sedan dess.
I Hoffenheim hade storsatsningen gått käpprätt åt helvete. Lagkaptenen Tim Wiese hade haft en tung höst och nyförvärvet från Werder Bremen fick se sig placerad uppe på läktaren med lånet från Tottenham, Gomes, tog plats mellan stolparna. Inte heller Wiese har setts till på planen sedan dess.
Januari flög förbi och i februari fick vi se en match som jag då bedömde som säsongens bästa i Hamburg-Dortmund. Matchen slutade 4-1 till hemmalaget och i den matchen introducerade sig Heung-Min Son på allvar som en fantastisk fotbollsspelare. Son var den stora skillnaden mellan lagen och han stod för ett vackert mål. Samtidigt började klubbar som motståndarna Dortmund, topplaget Leverkusen och satsande Wolfsburg att få upp ögonen för den unge sydkoreanen.
I Champions League-spelet fanns fortfarande Dortmund och Bayern München kvar. Det förstnämnda laget fick det spanska laget Malaga i sin lottning till kvartsfinalen medan Bayern fick det svårspelade och oberäkneliga Juventus. Mitt utgångstips var att båda de tyska lagen skulle ta sig vidare.
Under våren började Joachim Löw att utveckla sina idéer kring den så kallade ”falska nian” som han hade haft. Inför landskampen mot Kazakstan fanns endast en renodlad anfallare med i Mario Gomez, en man som aldrig varit någon av Löws favoriter, och som dessutom skadade sig under förberedelserna. Därför fick Mario Götze från start och han utmärkte sig inte särskilt mycket i den rollen, men Löw visade att han så ytterligare ett sätt att spela anfallsfotboll på – det vill säga helt utan en renodlad anfallare.
Samtidigt väcktes från kring när Stefan Kießling skulle bli kallad till landslaget. Medierna var övertygade om att anfallaren skulle få chansen förr eller senare under våren. Det ryktades om att han skulle åka med till det USA-läger som Tyskland skulle på under slutet av våren. Ilskan var dock stor över att Kießling ännu inte fått sin chans i landslagströjan, trots sina framgångar i Bundesliga.
Mars dundrade fram och ligan hade redan avgjorts av Bayern som hade ett avstånd på tjugo poäng ner till tvåan Dortmund som gjorde sitt bästa för att klara av spel i både Champions League och Bundesliga. Bayerns överlägsenhet visade sig kanske som tydligast i 9-2-vinsten mot Hamburg. Kampen om fjärdeplatsen tätnade till och involverade flertalet lag, bland annat Frankfurt, Schalke och Hamburg.
I botten av tabellen hade Augsburg börjat röra på sig och närmat sig ett formsvagt Düsseldorf som hade det förtvivlat svårt att få fart på målskyttet. Greuther Fürth, en av nykomlingarna för året, hade trots tränarbyte inte lyckats skrapa ihop särskilt många poäng och var en av de sämsta nykomlingarna någonsin långt in på säsongen.
April blev en månad av ytterst många händelser som jag skulle kunna skriva mycket om. Bayern tog sig vidare från sitt dubbelmöte med Juventus efter två överlägsna segrar (båda med 2-0). Dortmund hade det svårare men lyckades på övertid göra två mål mot Malaga och därmed ta sig vidare till CL-semifinal, en historisk händelse för tysk klubbfotboll.
Lottningen till CL kom och det blev ett tyskt-spanskt dubbelmöte där Dortmund ställdes mot Real Madrid och Bayern mot Barcelona. Tyskarna hoppades på den första heltyska CL-finalen någonsin och jag bedömde chanserna som 50-50 i båda mötena, något som jag fick oerhört mycket skit för då båda de tyska lagen var klart sämre än de spanska.
I april uppdadgades Uli Hoeneß finansiella problem då han inte betalat tillräckligt med skatt då han suttit på pengar i Schweiz. Än i dag är dessa problem inte lösta och om några månader väntas rättegång för Bayernbossen.
I kölvattnet av Hoeneß finansproblem släpptes så den bomb som kan att spegla resten av säsongen 2012/2013: Mario Götze hade skrivit på för FC Bayern München och skulle lämna Dortmund efter säsongen. Rubrikerna blev många, forumdiskussionerna hetsiga och hela fotbollsklimatet i Tyskland förändrades på en dag. Ilskan i Dortmundlägret var stort och många menade på att Bayern placerat denna nyhet för att sätta Hoeneß-nyheten i bakgrunden – något som senare visade sig vara osant. I samma veva hade det sedan länge ryktats om att Robert Lewandowski också skulle lämna Dortmund för ärkerivalen Bayern, något som spädde på pajkastningen mellan klubbarna ännu mer.
Dortmund och Bayern lyckades båda att ta sig vidare från sina Champions League-semifinaler. Bayern utklassade Barcelona och satte något av en milstolpe i fotbollshistorien, samtidigt som Dortmund slog ut Real Madrid efter lite om och men. En heltysk Champions League-final på Wembley var att vänta.
I maj handlade det om vilka lag som skulle åka ur Bundesliga. Bayern hade sedan länge avgjort kampen om titeln och varken Dortmund eller Bayer Leverkusen hade något att sätta emot. I bottenstriden blev det en jämn kamp in på målsnöret och det handlade främst om vilket laget som skulle åka ur, tillsammans med tabelljumbon Greuther Fürth, och vilket laget som skulle få kvala.
I den sista omgången drogs det till sin spets då Hoffenheim på nedflyttningsstrecket lyckades att vända ett underläge med 1-0 på bortaplan mot Dortmund till seger med 2-1, samtidigt som Fortuna Düsseldorf gick och förlorade mot Hannover med 3-0. Detta gjorde att det mindre omtyckta Hoffenheim lyckades ta sig förbi Düsseödorf i tabellen och knipa kvalplatsen, medan Düsseldorf endast fick en ettårig sejour i den tyska högstaligan för denna gång.
Med en studande Champions League-final på Wembley handlade mycket om vilka chanser Dortmund hade att kunna rubba detta Bayern som likt en pansarkryssare gått igenom året och spelat på en nivå som ingen annan klubb i Europa varit riktigt nära. Många undrade också hur Bayern skulle kunna hantera situationen efter den finalförlust som laget råkat ut för i München innan, då Chelsea vänt underläge 0-1 till seger på straffar mot Bayern i Champions League-finalen.
Finalen blev en bländande tillställning på läktarsidan framför allt. Matchen var tempostark men inget som gemene man på rak arm kommer att komma ihåg. Dortmund gjorde allt i sin makt för att stoppa detta Bayern men kunde i slutändan inte sätta dit Bundesligamästarna för året. Bayern vann och den spelare som fick avgöra var fjolårets Arjen Robben, en man som verkligen behövde denna framgång.
I kvalet om vilket lag som skulle få spela Bundesligafotboll kommande säsong blev FC Kaiserslautern en mumsbit för Hoffenheim som inte hade några problem med att behålla sin Bundesligaplats. Två segrar (2-1 respektive 3-1) blev det för Sinsheimlaget som otroligt nog lyckades att behålla sin plats i högstadivisionen, trots att det under våren under långa stunder såg ut som om Hoffenheim skulle få spela i 2. Bundesliga.
Säsongens sista match blev DFB-Pokal-finalen mellan, ja just det, Bayern och Stuttgart. Bayern hade möjlighet att bärga trippeln för första gången i klubbens historia och det lyckades klubben med, även om det satt långt inne. 3-2 slutade matchen och Bayern hade, tillsammans med en Jupp Heynckes som skulle pensionera sig, avslutat säsongen med ytterligare en titel som blev pricken över i:et.
Sommaren bjöd på ett antal intressanta nyförvärv. Det största namnet som lämnade Bundesliga var Mario Gomez som under den nytillsatte Pep Guardiola inte alls skulle få samma förtroende som under Jupp Heynckes. Gomez lämnade Bayern och Tyskland med destination Florens och laget Fiorentina.
Dortmund, som stod ett historiskt bra år ekonomiskt, bestämde sig för slå den stora trumman och värva in ett antal spelare för ett höja kvaliteten och bredda truppen. Det största namnet blev Henrikh Mkhitaryan som klubben värvade från Shakhtar med uppgift att ersätta Mario Götze.
Några andra högprofilerade nyförvärv var Luiz Gustavo som lämnade Bayern München för spel i VfL Wolfsburg, Kevin-Prince Boateng anslöt till Schalke 04 i slutet av transferfönstret från Milan och Heung-Min Son som lämnade Hamburger SV för spel i Bayer 04 Leverkusen.
Säsongen 2013/2014 tog fart i och med matchen mellan Borussia Dortmund och Bayern München i den tyska Supercupen. En match som ofta inte räknas särskilt högt men som i detta fall var extra intressant då det blev Pep Guardiolas officiella inträde i den tyska fotbollen.
Spanjoren stod dock inte som en segrare vid slutsignalen utan det var Dortmunds frejdiga spel som vann kampen mot spanjorens bollinnehavsbaserade fotboll. 4-2 blev slutresultatet till Dortmund och många frågade sig var Guardiolas nya Bayern egentligen var på väg någonstans.
I den europeiska supercupfinalen mellan Bayern München (Pep) och Chelsea (Mourinho) stod desto mer på spel. Trots ett enormt övertag i bollinnehav var det Chelsea som tog ledningen två gånger, först genom Fernando Torres (Ribéry kvitterade till 1-1) och sedan genom Eden Hazard på övertid. I matchens absoluta sista spark kvitterade dock Javi Martinez och i straffläggningen var det Bayern som dock det längsta strået och Bayern kunde fira ytterligare en titel.
Höstens nykomlingar i Bundesliga var huvudstadslaget Hertha Berlin som var tillbaka efter en kort sejour i 2. Bundesliga och Eintracht Braunschweig som var tillbaka efter 28 år utanför Bundesliga.
Det tog inte många omgångar i Bundesliga innan den förste tränaren fick gå. Bruno Labbadia fick lämna Stuttgart efter endast tre omgångar av hösten och ersattes av den yngre Thomas Schneider. Labbadias öde har även drabbat Thorsten Fink som fick lämna Hamburg (ersattes av Bert van Marwijk) och Michael Wiesinger som fick lämna Nürnberg (ersattes av Gertjan Verbeek).
Hösten etablerade Bayern München som årets etta. Laget har under hösten visat en strålande form och slagit rekord efter rekord. Pep Guardiolas nybygge hade en trög start men har med tiden visat sig vara åtminstone lika starka som det lag Heynckes förde över under förra säsongen.
För Dortmund har det gått trögare, mycket på grund av skadeläget i klubben som har varit fatalt. Flera nyckelspelare har borta under längre perioder och avsaknaden av en motor som Ilkay Gündogan hade alla lag i Europa haft svårt med att klara av. Trots detta har Dortmund lyckats hålla sig i toppen av Bundesliga (om vi bortser från Bayern) och tagit sig vidare till åttondelsfinalen av Champions League. Våren talar för Dortmund då flera spelare kommer att vara tillbaka från sina skador.
Bayer Leverkusen har imponerat på många, inklusive mig själv, under hösten och har varit den främste utmanaren till Bayern i toppen. Även om laget har tappat fart på sistone har det länge sett bra ut och Sami Hyypiä har gjort något mycket bra saker med årets Leverkusen. Återstår att se om det håller i sig under våren.
Nykomlingarna Eintracht Braunschweig och Hertha BSC har gått skilda vägar. Braunschweig slåss i botten av tabellen, vilket många förutspådde, medan Hertha har fäktat emot de flesta lagen och befinner sig på Europa League-plats (6:a) just nu-
Nu tycker säkerligen många av er att jag har missat väldigt mycket och det håller jag med om. Jag har inte nämnt att Eintracht Frankfurt och SC Freiburg varit med i Europa League och att det förstnämnda laget faktiskt har gått vidare från sin grupp. Det är sant.
Jag skulle kunna prata mer om landslaget avancemang till VM-slutspelet där Löws manskap återigen är en av favoriterna till att ta hem titeln. Det är även det sant.
Jag skulle kunna skriva några ord om mina egna framträdande i Euro Talk och Eurosports Achtung Fussball. Hur kritiserad jag blev efter att ha publicerat två helt felaktiga texter om att Hertha Berlin-spelare haft sex med en minderårig. Något som jag tog tillbaka och tog ansvar för. Trots det blev jag senare kritiserad och ”attackerad” av Hertha Berlin-redaktionen på SvenskaFans (alltså efter att jag bett om ursäkt) utan denne skribent ens nämnde det och framställde mig som ett as. Det var lågt, riktigt lågt. En ursäkt från dennes sida vore på sin plats, tycker jag.
Problemet är att om tiden skulle tillåta, skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Men nu gör den inte det. Dessutom tror jag inte att någon i slutändan skulle kunna ta in så mycket text, åtminstone inte i denna form.
Därför blir det ytligt, kanske något abrupt och inte särskilt invecklat. Jag vet inte ens om det är en årskrönika om jag ska vara ärlig. Men det är något, en text av något slag som har tagit lite tankekraft och tid för mig att skriva ihop.
Sist men inte minst vill jag tacka alla er läsare. Alla som har varit kommenterat, alla som inte har kommenterat. Utan er skulle det inte gå att hålla igång en sådan här blogg. Det hoppas jag att ni förstår för jag är en sådan som kollar statistiken mer än vad det är sunt att göra.
Jag vill även tacka Fotbollskanalen som gav mig möjligheten att skriva på sidan och som har tillåtit mig att skriva om allt mellan himmel och jord. Trots att jag har kritiserat sidan själv, har de aldrig lagt sig i vad jag har publicerat och det gläder mig!
Nu hoppas jag på att den tyska fotbollen fortsätter att röna framgångar och att vi får se mer av den ljuvliga produkt i våra tv-apparater. Förhoppningsvis kan lagen imponera i Champions League, förhoppningsvis blir Bundesliga intressant under våren (trots Bayerns dominans).
Självklart ska jag dock bjuda på en ”årets-lista” och den kommer här:
Årets lag: FC Bayern München. En trippel och total dominans. Uli Hoeneß har fått precis som han vill även om han pratar om att han inte vill ha spanska förhållanden i Bundesliga. Han fick skotska förhållanden istället.
Årets spelare: Franck Ribéry. Något annat vore en överraskning i mina ögon. Ribéry har varit briljant under hela året och har välförtjänt kammat hem positiva ord från publiken.
Årets tränare: Jupp Heynckes. Lika självklart som att Ribéry skulle få titeln som årets spelare. Heynckes förde Bayern till klubbens första trippel. Var lugn, harmonisk och en sann gentleman.
Årets överraskning (lag): FC Augsburg. Min förkärlek för Augsburg är känd, tror jag åtminstone. Vad Markus Weinzierl har gjort med detta laget under året är otroligt. Från att vara dömdsdöma i januari till att vara på över halvan av tabellen i december. Magnifikt arbete och jag gillar verkligen vad som försiggår i Augsburg.
Årets överraskning (spelare): Nicolai Müller. Mainzspelaren har haft en fantastisk höst och jag tror att det här en spelare vi kommer att få se mer av i framtiden. Steget till en större klubb ligger nära till hands och jag förutspår att han snart dyker upp i ett tyskt landslag.
Årets farväl: Thomas Schaaf. Efter fjorton år som tränare i Werder Bremen fick Schaaf lämna klubben. Det hade visserligen inte gått särskilt bra mot slutet men Schaaf är ändå en saknad profil i Bundesliga.
Årets krya på dig: Boris Vukcevic. Den unge mittfältaren var med om en fruktansvärd bilolycka och hamnade i koma. Nu är han på väg tillbaka men frågan är om vi någonsin får se honom i Bundesliga igen. Alla goda hälsningar till Vukcevic och vi hoppas att vi inte behöver uppleva något liknande igen.
Årets match: Hoffenheim 3-3 Freiburg. Sex mål och tre röda kort. Matchen hade allt och tränaren Christian Streich blev uppskickad på läktaren. Fantastiskt.
Årets svensk: Oscar Wendt. Wendt har fått klarhet till klarhet och är nu given som vänsterback i Borussia Mönchengladbach. Gladbach går som tåget i Bundesliga och Wendt har haft en framträdande roll i det. Oerhört kul sett ur svenska ögon!
Årets uttalande: ”I vissa situationer märker du att du är denna lilla pissförening som domaren inte lyssnar till. 50-50-besluten går alltid i de större klubbarnas favör. När du gång på gång får frisparkar, kanske den enda eller den andra berättigad, och hörnor emot dig, som inte var några, då gör det ont. Också mot det kämpar vi sedan den första omgången. Vi måste inte bara kämpa på planen som krigare, utan också mot flera andra saker.” – Thorsten Lieberknecht
Årets comeback: Hertha Berlin. Inledde säsongen med att vinna med hela 6-1 mot Eintracht Frankfurt och sedan har det fortsatt så med några få dalar. Hertha Berlin är roliga att se på och det är kul att huvudstaden har ett lag uppe i Bundesliga, det behövs!
Årets mål: Stefan Kießling. Han gjorde ett mål som inte var. Det räcker så.
Årets läsare: DieWaffel, Gaspare Spontini, uberstark, Trellehulla, Der Angriff, nordsvensken – har säkert missat någon men här några jag vill höja ett extra tack till!
Sedan är det dags att tacka för detta året och önska alla ett gott nytt år!
På återseende!
Twitter: @atnilsson