När Pep Guardiola besökte Nou Camp i mars var det första gången sedan han lämnade Barcelona som han var på arenan. Guardiola var tillbaka, på hemmaplan för första gången på över ett år och han fick se en briljant Messi överglänsa alla andra spelare på planen. Den Messi som Guardiola en gång utvecklat till världens bäste spelare och som än idag anses vara en av de absolut bästa, för att inte säga den bästa i modern tid.
Guardiola hade parkerat en bit från arenan. Tillsammans med sin pappa Valenti och sin högerhand i Bayern Manel Estiarte hade de vandrat tillsammans med de övriga Barcelonasupportrarna till Camp Nou. Att få tag på biljetter var inga problem för Guardiola. Han har sedan tidigare säsongskort och sin plats på läktaren, precis som vilken annan supporter som helst. För Barcelona är Peps hem, det är där han fostrad och det är där han har sitt hjärta.
Men idag vill han inget annat än besegra sin största kärlek.
Det var som om Pep själv visste att han skulle stöta på Barcelona under våren med sitt Bayern München. Han åkte inte främst till Barcelona för att analysera och hitta svagheter hos sin forna klubb. Han åkte dit som en supporter, men han förberedde sig mentalt på att komma dit – till hans hem – som motståndare. Kontrollen är något Pep aldrig släpper. Han kunde inte tänka sig att åka till Barcelona utan att vara beredd på den emotionella känsla som skulle överskölja alla övriga känslor. Han vill inte visa några tecken på svaghet när han återigen ska stå på den fotbollsplan där han firat stora framgångar och växt fram till en klubbikon.
För det var i Barcelona och på Nou Camp som Pep gjorde det möjligt att en dag bli tränare i Bayern München. Det var i 2009 som det första fröet till ett samarbete mellan Guardiola och Bayern odlades. Bayern München åkte en aprildag till Barcelona för att spela i Champions League. Det handlade om en kvartsfinal på Nou Camp och på tränarbänken i Bayern stod en, i klubblagssammanhang, orutinerad tränare i form av Jürgen Klinsmann.
Klinsmann var Bayerns filosof. Han hade kommit in i klubben för att förändra, för att föra Bayern in i det nya seklet av fotboll. Hans karismatiska, generösa ledarstil och den lätta kaliforniska solbrännan var något som Bayern inte riktigt hade sett skymten av tidigare. Klinsmann gjorde stora förändringar, med allt från att ställa statyer av Buddha på träningsanläggningen till att anställa en assisterande tränare från Mexico som visade sig inte kunna det minsta om varken Bundesliga eller tysk fotboll.
Vad den tidigare tyske förbundskaptenen ville göra var att ta begreppet ”Mia san mia” (”Vi är vi”) till en ny nivå. Han ville att Bayern skulle bli en familjär förening, där alla kände sig hemma och vara en förening som alla spelare kunde identifiera sig med. Spelarna skulle kolla på gamla matcher med klubbikoner som Paul Breitner, Franz Beckenbauer och Gerd Müller för att förstå att de var i ett större sammanhang – ett pågående historieskrivande.
Det som varken Klinsmann eller den dåvarande ledningen med Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge förstod var att man försökte forcera en förändring alldeles för snabbt. Bayern hade tappat mark på övriga storklubbar och ville genast jobba ikapp. Arbetet med förändringen hade börjat med att tyskarna spanat in andra storklubbar och hittat vad som utmärkt dem. Under luppen föll bland annat Barcelonas La Masia-akademi, Real Madrids handplockning av internationella världsstjärnor och Manchester Uniteds Sir Alex Ferguson, det vill säga en tränare som präglat en klubb. Just det sistnämnda tanken skulle senare övergå till en man vid namn Pep Guardiola.
Utifrån dessa punkter letade Bayern efter olika lösningar. Akademin jobbar klubben på än idag och arbetet med att bygga den kommer snart att dra igång vid närheten av Allianz Arena. Internationella stjärnor värvades in i form av Franck Ribéry, Luca Toni men samtidigt ville man inte helt släppa grundstommen i att ha tyska landslagsmän i truppen och därför kom även spelare som Miroslav Klose och Tim Borowski in. Sist till bordet kom tränaren i form av Jürgen Klinsmann som nu skulle sätta den slutgiltiga prägeln på vad som skulle vara ett skrytbygge.
I efterhand kan man med enkelhet säga att det inte gick som Bayern hade tänkt sig.
Och just den där kvällen i april blev det som allra tydligast att Bayern och Jürgen Klinsmann inte hade lyckats med sitt mål. Guardiola och hans Barcelona med Lionel Messi i spetsen blottade Bayerns alla svagheter. Barcelona vann med 4-0 och drygt tre veckor senare hade Klinsmann fått sparken av klubben.
Det Bayern såg den kvällen i april var däremot ett Barcelona som skulle komma att prägla den moderna fotbollen i år framöver.
Därför var det inte konstigt att Bayern fem år senare gjorde allt i sin makt för att locka Guardiola till klubben. Han var den felande pusselbiten som klubben jagade och som varken Louis van Gaal (kom inte överens med människorna i klubben) eller Jupp Heynckes (kortsiktigare lösning) kunde fylla till hundra procent.
Att Guardiola tackade ja var allt klubben behövde och när han väl gjorde det förändrades många saker inom Bayern. Det blev inte lika lättillgängligt att komma åt spelarna och träningsanläggningen stängdes flera gånger för allmänheten än under tidigare tränare. Supportrarna gnällde, men ledningen stod fast vid att det Guardiola gjorde var det bästa för klubben i slutändan.
Klart är att Guardiola hade bättre förutsättningar än Klinsmann att lyckas. Dels var Guardiolas meritlista klart starkare än Klinsmanns, dels hade Bayern tagit steg efter steg till en identitetsförändring. Förändringsprocessen hade redan satts i rullning och klubben hade gjort sig redo för att de skulle ge sig in på djupt vatten, men det behövdes ansåg klubben för att hänga med i utvecklingen och helst ligga i framkant i den moderna fotbollen. När Klinsmann kom in hade Bayern inte varit förberedda på att släppa sin gamla mentalitet, något man med tiden blivit mer villiga att göra.
Kanske var det också så att Bayern kände sig tvungna att göra det för att få den hett eftertraktade Guardiola till klubben. Spanjoren hade anbud från många håll men tyskarna var medvetna om att förutsättningarna i München var nästintill perfekta för Guardiola. Spanjoren behövde bara få sätta sin prägel på det hela och sen skulle alla parter vara nöjda. Tyskarna accepterade det och Guardiola tackade ja.
Och att Bayern är högst indragna i en förändringsprocess syns på de olika beslut som har tagits sedan Guardiola kommit till klubben. Dels har värvningspolitiken förändrats drastiskt där Bayern har öppnat upp plånboken för dyrare nyförvärv som Guardiola själv till stor del har valt. Ansvaret för värvningar har ledningen mer och mer fått släppa ifrån sig. Dessutom har mycket ny personal tillkommit och många äldre lämnat eller fått gå till följd av Guardiolas styre. Om du inte är villig att underkuva dig tränaren är du fri att lämna.
Det är bara toppen av isberget men det jag vill säga är att detta omöjligt hade tillåtits för bara tio år sen i Bayern. För Bayern har alltid varit en toppstyrd klubb där starka män och tidigare klubblegendarer i form av Franz Beckenbauer, Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge har styrt klubben in i minsta detalj. Så är det inte idag.
Att Guardiola har förändrats i processen vittnar flera människor om. Han är inte längre lika bunden till sina fotbollsmässiga tankar om bollinnehav och kortpassningsspel. Han är inte lika älskad i München som i Barcelona. I Tyskland har han fått lära sig att hantera nya taktiska dilemman och har fått jobbat med ett helt annat spelarmaterial än vad han hade i Barcelona.
Inför dagens match är Bayern högst drabbade av en skadesituation som har satt tyskarna och Guardiola i en prekär situation. Avsaknaden av spelare som David Alaba, Arjen Robben och Holger Badstuber – alla spelare som anammat Guardiolas tankar väl – är borta och den spanske tränaren har inte lyxen av att välja och vraka mellan spelare på det sätt som han hade hoppats på.
Men oavsett vilka förutsättningar som finns är det fortfarande en mycket emotionell tillställning för Guardiola. Det vet han om, det vet Bayern om och det vet Barcelona om. Guardiola är medveten om att kamerorna kommer att vara på honom. De kommer att följa honom slaviskt under 90 minuter för att ge minsta hint om hans känslor. ”Kommer han att jubla om Bayern gör mål?”, är det många som frågar sig. Guardiola själv ville inte svara på frågan, för ärligt talat vet han inte svaret. Det kommer i stunden.
Vad som är klart är att när Bayern idag går in på Camp Nou är det som ett helt annat lag, en helt annan klubb än den som steg in 2009 eller i den minnesvärda semifinalen 2013. När Guardiola går in på planen idag är det också som en helt annat person än den person som beträdde gräsplanen 2009. Den kvällen då Guardiola besegrade och beseglade sitt öde som en blivande Bayerntränare.