I lite drygt 65 minuter hade Dortmund koll på tillställningen. Sedan föll korthuset. Armén kördes över och den nye generalen stod avklädd av sin egen företrädare. Liverpool och tränare Jürgen Klopp blev inget annat än en mardröm för sin före detta klubb. Och nu famlar Dortmund i mörkret efter sin egen identitet.
En sak som stod klart för mig inför dubbelmötet med Liverpool var att Dortmundsupportrarna inte bara såg fram emot att möta Jürgen Klopp. Den största och kanske viktigaste anledningen till att man vecka in och vecka ut såg fram emot Europa League-matcherna var möjligheten att äntligen få vinna den där titeln som man så länge väntat på.
Champions League och Cupvinnarcupen fanns redan i troféskopet, men Dortmund hade aldrig vunnit UEFA-cupen och man hade heller inte haft chansen i Europa League. Under säsongen visade sig möjligheten växa sig starkare för varje match som gick och när man besegrade den ena starka efter den andra höll inte bara gemene man Dortmund som favorit – även fansen själva ansåg sig själva var det bästa laget. ”Vi vill ha ett kvitto på att vi spelat en bra säsong”, berättade en Dortmundsupporter för mig kortfattat.
Trots självförtroendet underskattade inte Dortmund sitt brittiska motstånd. Liverpool var trots allt Liverpool. Samma motståndare som klubben haft i Cupvinnarcupen för 50 år sedan då Dortmund blev det första laget i den tyska historien att vinna en europeisk cuptitel. Och dessutom hade de ju Jürgen. Och alla Dortmundsupportrar visste vad ”Kloppo” kunde ställa till med.
Thomas Tuchel pratade efter det första mötet (1-1) om att han kanske hade försökt trycka in för mycket information i spelarnas huvud. Igår tycktes de orosmolnen som uppstått efter matchen på Westfalenstadion varit som bortblåsta. Dortmund gick in, tog för sig av de ytor som Liverpool bjöd på i inledningen och gjorde två mål innan matchklockan hade tickat över tio minuter. Tränaren Tuchel firade, likaså spelarna. Lite längre bort i den delade tränarzonen stod Jürgen Klopp och smidde sina planer. Han var besviken, men han inte var besegrad.
En sak som personifierade Klopps era i Dortmund var att hans lag aldrig gav upp. Alla minns vi matchen mot Malaga där Dortmund i de absoluta slutminuterna vände i Champions League-kvartsfinalen genom att göra två mål (ett som dock borde ha dömts bort för offside) i de sista matchminuterna. Det var sådana stunder som Klopp levde och brann för. Stunderna då hans lag visade styrka, tro och uthållighet in i det sista.
När Liverpools första reducering kom tändes så växte sig den där lilla strimman av hopp starkare. Kort därefter sjönk den ihop när Dortmund gjorde 3-1. Kamerorna visade en jublande glad Thomas Tuchel som spände sina armar och någonstans , fullt omedvetet, sände ut signaler om att avancemanget var klart. Det var inte hans intention. Men för den som följt Tuchels tränarkarriär så vet denne att Tuchel mer än sällan bjuder på sådana känsloyttringar.
Sedan började fallet.
Det sista trettio var de som var mest förödande för Dortmund. Liverpool fortsatte att ånga på. De bröt aldrig ihop. Spelarna hängde aldrig med huvudet. Evighetsmaskinen James Milner fortsatte att springa. Joe Allen började att hitta in mellan Dortmunds mittfält och försvar. Daniel Sturridge och Divock Origi bröt upp Dortmunds försök till att hitta sina eftersökta taktiska trianglar. Liverpool bara körde, Dortmund jagade intensivt efter form och balans. Thomas Tuchels energifyllda rörelser utbyttes mer och mer i oförmåga till att agera och ögonen sjönk djupare in i det smala kolhydratslösa ansiktet.
”Vi slutade att spela fotboll”, berättade en nedstämd Mats Hummels efter matchen och det var precis det som skedde. Dortmund slutade att spela fotboll efter 3-1. Man trodde att man hade avancemanget säkrat, tappade aggressiviteten och bjöd in sin förre tränare till att styra hans lag till att göra det dem oftast är bäst på. Att kämpa för sin egen värdighet. För fansens rätt att kunna gå rakryggade till jobbet dagen efter.
Det är svårt att tala om en ren fatal kollaps men Dortmund klarade inte av trycket när det gällde som mest. Thomas Tuchel hade inget vapen att sätta emot för att stoppa när skeppet sakta men säkert började att ta in vatten och sjunka. Till skillnad från sin store förebild Pep Guardiola ville Tuchel mitt i matchen förändra taktiskt, täppa till bakåt och då tappa offensiven som varit framgångsreceptet. Tuchel såg mot slutet ut att vara paralyserad av skräck, handlingsförlamad när det gällde som mest. Orutinen lyste igenom hos den unge tyske tränaren.
När Dejan Lovren satte 4-3 på övertid var drömmen över, även om Dortmund fick en sista chans att rätta till sina misstag med en frispark i slutsekunden. Ilkay Gündogan fick den, försökte att knorra in den bakom Simon Mignolet men frisparken smet tätt (men aldrig riktigt nära) utanför den belgiske målvaktens högra stolpe. Det kan ha varit Gündogans sista bolltouch för Dortmund i en europeisk cup.
Det var den andra förlorade titeln på mindre än en vecka. Chanserna till Bundesligatiteln gick från små till obefintliga när man tappade poäng mot ärkerivalen Schalke i söndagens Ruhrderby. Nu försvann chansen till att vinna den där eftertraktade Europa League-trofén efter att en av klubbens största ikoner, en av de mest omtyckta och älskade personen i klubbens historia ryckt möjligheterna ifrån dem. Nu finns bara DFB-Pokal kvar och det ödet avgörs nästa vecka mot säsongens överraskning Hertha Berlin uppe i den tyska huvudstaden.
Förlusten var mer än bara en förlust. Den sätter hela Dortmunds säsong på sned. Ansedda som ett av Europas bästa lag ser de svartgula nu att inte få det där kvittot på vad man har lyckats med den här säsongen. För Dortmund är ett bättre lag än tidigare. Men Thomas Tuchel kommer allt längre från en titel som skulle kröna säsongen. Istället får han plocka upp bitarna av de krossade drömmarna och den krossade identiteten. Och för honom själv har säsongen varit en lärdom av hur hård och kall fotbollen kan vara