Precis som jag anade redan efter förlusten mot Atlético de Madrid närmade sig Roger Schmidt slutet i Bayer Leverkusen. Det var ingen unik analys av situation. Jag var varken först eller sist med den tanken. Jag satt inte och kollade in i någon magisk kula, utan sållade mig till mängden så kallade ”experter” som såg att situationen allt mer led mot den ofrånkomliga skilsmässan.
Enkelt sagt var det något som växte fram ju längre säsongen led. Jag poängterade inför säsongen att Leverkusen skulle vara med och utmana om de absoluta topplatserna i Bundesliga, rent utav varav främsta utmanare till Bayern München. Idag låter det aningen parodiskt, men faktum är att jag var långt ifrån ensam. Pal Dardai såg Leverkusen som en utmanare till ligatiteln och klubben själva såg sina möjligheter att klättra ytterligare i tabellen den här säsongen.
Med värvningarna av Kevin Volland och Aleksandar Dragovic, samtidigt som att inga direkta nyckelspelare lämnade fjolårstrean, fanns det många anledningar till att tro att Leverkusen skulle förbättra sitt resultat den här säsongen. Toppspelarna fanns kvar. Ytterligare kvalitet hade adderats. Schmidt hade ytterligare ett år av rutin i rockärmen att plocka fram samtidigt som Borussia Dortmund stod inför en rejäl ombyggnad och Bayern München bytt tränare med oviss utgång om effekten.
Men Leverkusens säsong har varit en enda lång bergochdalbana. Där de svindlade höjderna har skymtats betydligt mer sällan än de mörka dalarna. Nyförvärven har inte levererat. Förra årets nyckelspelare har inte lyckats knyta an vid deras insatser. Schmidt tycktes inte ett dugg mer klokare än tidigare, tvärtom verkade hans idéer mer utdaterade än någonsin. Ojämnheten har varit kännetecknet för Leverkusen den här säsongen och till slut verkade Schmidt själv inte tro på det.
Säga vad man vill, men klubben försökte verkligen att behålla Schmidt så länge som möjligt. Sportchefen Rudi Völler backade Schmidt in i det sista, tvekade inte för en sekund över tränarens förmåga att kunna vända trenden. Trots att tränaren vid otaliga tillfällen gav högst underliga uttalanden i media som antydde att han själv tappat sin tro på projektet, fortsatte Völler på den inslagna vägen.
Men efter helgens förlust mot Dortmund, med hela 6-2, hade bägaren runnit över. Schmidt kallade insatsen för ”ett steg i rätt riktning” och hade sett flera positiva saker ute på planen. Alla höjde på ögonbrynen efter uttalandet och citatet spreds som en löpeld genom de tyska medierna. Völler och klubben hade fått nog, Schmidt framstod som helt världsfrånvänd och det var helt enkelt dags att säga tack och adjö. Faktum är att det med största sannolikhet hade varit slut i sommar ändå, avskedet låg i luften.
Som tillfällig ersättare kommer Tayfun Korkut som klubben tillsatt med ett kontrakt som sträcker sig till sommaren. Korkut har tidigare jobbat i Hannover 96 och FC Kaiserslautern som huvudtränare. Under sitt första år i Hannover räddade han klubben undan nedflyttning. Fick dock lämna under den andra säsongen efter en svit på 13 raka matcher utan seger. Kaiserslautern tog han över så sent som i somras, men lämnade på egen vilja i december efter en kombination av dåliga resultat och interna problem.
Med andra ord är det ingen klassisk korttidslösning som kommer in. Det är ingen Jupp Heynckes som dyker upp. En tränare med stor erfarenhet, som skruvar på några knappar och får snabb utdelning. En sådan lösning hade man verkligen kunnat tänka sig i fallet Leverkusen. För där det finns nog med individuell klass för att resultaten ska komma rätt snabbt om tränaren hittar rätt taktiskt.
Korkut har inte mycket erfarenhet, men är intressant namn som under sin första tid i Hannover satte sig själv på tränarkartan genom resultaten han fick där. De senaste åren har han dock fallit från och när han lämnade Kaiserslautern var det nog många som räknade bort honom. Nu får han en jättechans att visa upp sig på högsta möjliga nivå. Han har egentligen ingenting att förlora i dagsläget.
Om det går bra för Korkut kommer han att vara tränaren som fick Leverkusen på rätsida. Han kan möjligen ge sig själv chans på en förlängning, även om det är troligare att nästa års Leverkusentränare heter någon i stil med Lucien Favre eller Julian Nagelsmann. Oavsett skulle det se bra ut på ett rätt iskallt cv. Om det inte går vägen, kommer ingen att beskylla honom för det. Då skulle det enkelt kunna avfärdas som ett fel på laget snarare än på tränaren. Så jag har full förståelse att Korkut hoppar på chansen. För han kan väcka liv i sin karriär under de kommande två månaderna.
Leverkusen har inget att förlora på det heller. Korkut kommer in, försöker få resultat och oavsett hur det går kan klubben i lugn och ro planera för kommande säsong. Det är helt enkelt en lösning utan några förpliktelser överhuvudtaget. Vilket båda parterna är nöjda med.