Träningsmatch mot England. Möjligheterna för att spela till sig en chans i en framtida startelva gavs till flera tyska spelare. Ett inte särskilt oväntat val med tanke på att Jogi Löw brukar ha den goda smaken att avvara de tungt belastade spelarna i de resultatmässigt oviktiga landskamperna mot slutet av säsongen.
Löw förstår värdet av att vara diplomatisk, har han alltid gjort och det har varit en av hans största styrkor. Det är en av anledningarna till varför förbundskaptenen aldrig riktigt varit ifrågasatt i Tyskland. Alla har varit nöjda med hur Löw förstått och visat hänsyn till klubbarnas behov och önskemål.
Med både Borussia Dortmund och Bayern München kvar i Champions League valde förbundskaptenen därför att bara använda tre spelare från de två tyska toppklubbarna från start. Ett högst medvetet val naturligtvis.
Joshua Kimmich som inte fått mycket speltid under våren i Bayern var given att ha med, han var i behov av speltid.Julian Weigl som Löw ännu inte givit många chanser i landslaget och nu när förbundskaptenen fick chansen ville han ta den. För mig var oväntat nog Mats Hummels med som en garant i försvarsspelet, hade trott att han skulle undvaras.
I den här startelvan var det, utöver Hummels, bara Toni Kroos och Jonas Hector som vi kan förvänta oss där när VM drar igång nästa sommar. Dessa tre spelare känns givna i Löws startelva i Ryssland och kommer att finnas där förutsatt att de inte missar turneringen till följd av skador.
I övrigt var det en ”prövo-elva” för Löw. Ter Stegen i mål, Rüdiger, Brandt, Sané, debutanten Timo Werner och avslutande Lukas Podolski. Alla utom Werner har figurerat i landslaget tidigare, men ingen har någonsin varit en given del i en landslagselva och dessa spelare kommer troligen fortsatt vara perspektivspelare som kommer få göra sin insatser genom inhopp.
Det syntes tydligt att det inte varit en särskilt samspelt elva. De första 45 minuterna var långt ifrån övertygande. England pressade Tyskland till simpla misstag. Tyskarna lyckades alldeles för sällan få bollen under kontroll, styra matchen som de är vana att göra. Utan de tappade ofta ut bollen över kanten eller blev översprungna av ett betydligt mer taktiskt disciplinerat England.
Den andra halvleken var ett betydande lyft för Tyskland. Plötsligt fungerade kombinationerna, bollen slant inte iväg när tyskarna fick tag i den och England kunde inte längre styra matchen till sin favör. Även om Tyskland tog sig in i matchen, gjordes matchens enda mål i den andra halvleken, var det långt ifrån en övertygande seger utan det kändes verkligen som en landskamp.
Vilket var synd. För flera spelare hade möjligheten att ta chansen utan att göra det. Debutanten Werner var osynlig. Brandt och Sané lyckades inte skapa mycket offensivt. Ter Stegen hade några tveksamma ingripande och Rüdiger stod inte heller ut. I ärlighetens namn var det ingen som gjorde slag i saken och visade att de ska höra hemma i en startelva i framtiden. Till Löws stora besvikelse.
————————
Efter 13 år det över för Lukas Podolski i landslaget (ett tecken om något på att en själv börjar bli gammal, känner jag). 130 landskamper (86 segrar, 21 oavgjorda, 23 förluster) och 49 mål blev det. Att det blev 130 landskamper ändå. Det slås bara av Lotthar Matthäus (150) och Miroslav Klose (137). Ett imponerande facit i ett landslag där konkurrensen är brutalt tuff. Inte minst på de positioner Podolski varit användbar på. Men han har överlevt.
När han kom fram var han en av Tysklands absolut hetaste talanger. Det var självklart att han skulle vara med i landslaget redan som 19-åring och han har varit en given del under hela Löws era. Men precis som i klubblagen, blev Podolski aldrig den där lysande stjärnan i landslaget som många hade trott när han kom fram. Han lyckades aldrig bli den där centrala nyckelfiguren utan blev mer av en sorts grovjobbare som Löw alltid litade på ”kunde göra jobbet”.
Med det sagt var hans landslagsperiod en av de mest framgångsrika i tysk landslagshistoria. En titel blev det bara visserligen, men antalet pallplaceringar samt semifinaler och finaler saknar motstycke under en sådan lång period. Och Podolski var med i varenda mästerskap från det att hemmabronset togs i VM 2006. Det går inte att ta ifrån honom att han var med och präglade den tyska landslagsera som ännu inte är över.
De sista åren var Podolskis roll mindre betydande på planen och mer betydande utanför den. Minuterna minskade, men alla vittnade om att Podolskis lättsamhet och genuina personlighet var guld värd för truppen under mästerskap. Därför kommer han att bli saknad och säkerligen lämna ett visst vakuum bakom sig när han nu inte längre kommer att medverka, inte längre vara där och sprida god stämning i omklädningsrummet.
Men icke att förglömma i sammanhanget är också att Podolski var limmet mellan det ”gamla” Tyskland och det ”nya” Tyskland. Han fostrades i en miljö som var innan den stora satsningen på akademiverksamhet i landet. Den som format det dagens tyska fotboll. Poldi var en modern fotbollsspelare med en mentalitet som låg mer i linje med ”maskinen” Tyskland. Ingen annan spelare lyckades överleva ”mellanskiktet”, ”gråzonen” eller vad vi nu vill kalla det såpass länge. Nu när Podolski lägger av försvinner den siste spelaren som hade ett ben i varje era.
Vilken avslutning det blev ändå. Han D U N D R A D E in sitt 49:e landslagsmål och det var ett fantastiskt sådant. En riktig praktträff. Helt otagbart för Joe Hart. Spikrakt upp i krysset med en sådan där träff som inte känns. Det är var ett perfekt avslut och precis så jag vill komma ihåg Podolski.