Flera regerande världsmästare hade gått på pumpen i de efterföljande mästerskapen. Tyskland skulle det inte ske. Det var Jogi Löw helt säker på efter 14 år i landslaget, 12 år som förbundskapten. Hans landslag skulle inte gå samma öde till mötes som de andra. Nu åker tyskarna hem första gången redan efter gruppspelet, blottade och utslagna – och det välförtjänt. Och med Löw går en epok i graven.
Efter segern mot Sverige var det endast den “lätta” matchen som återstod. Ett Sydkorea som inte hade något att spela för, förutom sin egen stolthet. Ett Sydkorea som förlorat mot både Sverige och Mexiko utan att ha imponerat särskilt. En munsbit för den regerande världsmästaren som bara skulle plöja över de mentalt redan hemskickade sydkoreanerna.
Men förlusten mot Mexiko och sista sekunden-segern mot Sverige var precis det som många anade, men få våga ropa ut – ett sista dödsryck. Trots allt pratade vi om maskinen Tyskland. Landet och fotbollslandslaget som alltid levererade när det gällde som allra mest. Ett landslag som inte missat en VM-semifinal sedan 1998.
Toni Kroos mål mot Sverige var ingen långverkande defibrillator. Den väckte liv i Tyskland för några minuter den kvällen, men inte för matchen mot Sydkorea. Förbundskaptenen Löw pratade om att behålla lugnet på förhand, och lugnet fanns där under de 90 minuterna plus tillägg. Tyskland var energilösa, fantasilösa, nästintill apatiska – de lyckades inte åstadkomma något mot ett Sydkorea som kämpade för all sin ära.
Med ett snitt på runt 70% bollinnehav så var det knappt en promille som var i det sydkoreanska straffområdet. Det fanns inga lösningar, inga ambitioner i spelet för att ta sig igenom och skaffa sig den där avgörande chansen som skulle leda till mål.
Löws offensiva byten gjorde ingen skillnad för Tyskland, däremot för Sydkorea som fick allt mer ytor på den tyska planhalvan. Och när Tyskland forcerade fram med en trebackslinje lyckades Sydkorea till slut att få hål på Tyskland. Ett tåspets från förra matchens hjälte Kroos, spelade fram en fri Kim Young-Gwon som kunde sätta 1-0 med några få minuter kvar.
2-0 följde som ett brev på posten när Manuel Neuer vansinnigt nog försökte leka Manuel Neuer på offensiva planhalva. Neuers höga position, våghalsighet som varit förknippat med de tyska framgångarna – nu är det den sista bilden av den tyska landslagsepoken under Jogi Löw som nått sitt slut.
Tyskland åker hem redan efter tre gruppspelsmatcher, första gången i landets historia, och det välförtjänt. Jogi Löw kommer inte att bli sparkad, men kommer att avgå självmant tror jag. Om inte annat borde han det. Det är dags nu. Spelare som Mesut Özil, Thomas Müller och Sami Khedira har troligen gjort sitt i landslaget. Det är dags för en ny landslagstränare att ta vid och bygga upp ett nytt, slagkraftigt Tyskland.
Och det behöver inte vara särskilt svårt. För grunden fanns redan där, men Löw valde en annan väg. Det landslag som förra året vann Confederations Cup var inte finslipat, hade dock en enorm talang och energi. Något som hade räckt för att ta Tyskland vidare i årets gruppspel.
Löw valde att satsa på vad han trodde var sina säkra kort, de som gjort jobbet för honom förut. Lämnade spelare som Leroy Sané och Sandro Wagner hemma. Något han fick ångra i efterhand. Han insåg inte att tiden var förbi för det lag som han framgångsrikt lotsat igenom flera turneringar, att hungern och viljan inte helt fanns där fullt ut. Ett lag som inte hade mer krut kvar för att göra det igen.
Vad som började med hemma-VM 2006 är nu över. Tyskland måste efter 12 år börja om på nytt. En oerhört framgångsrik epok i tysk landslagshistoria är över och går i graven. Nu är det dags för något nytt.