Jag trodde få saker skulle kunna slå ett VM-klimax i nyhetsvärde, men Juventus värvning av Cristiano Ronaldo fick mig att inse att vissa spelare är större än sporten i sig. De italienska mästarna värvar inte bara en av de allra bästa spelarna genom tiderna, de värvar ett av världens största varumärken och befäster sin plats på tronen i Italien.
För Juventus är det naturligtvis ett historiskt bra köp. De €100 miljoner de lagt ut har de troligen redan fått igen den dag han kliver in på Juventus Stadium för sin hemmapremiär. För ligakonkurrenterna är det ytterligare ett par djupa suckar och rynkande pannor som inser att den gamla damen inte ser ut att fångas in på ytterligare ett par år.
I min värld surrar tankarna på var köpet av Cristiano Ronaldo lämnar Bundesliga.
Det har gått knappt fem år sedan den tyska fotbollen stod på sin kanske allra högsta punkt. Wembley. Champions League-final. Bayern München mot Borussia Dortmund. Det var det närmsta den tyska fotbollen kommit ett “It’s coming home”-ögonblick, eller “Es kommt nach Hause” som tyskarna skulle säga.
Året därpå lyftes VM-bucklan i ett annat av fotbollens hemländer, Brasilien, av en generation tyska spelare som omvandlat bilden av ett tråkigt fotbollsland kantat av intriger till en av integrations framgångar och ett av de allra mest omtyckta lagen någonsin i den tyska fotbollshistorien.
Det tyska fotbollsförbundet stod med eurotecknen stämplade i pannan och såg hur intresset för både landslag, klubblag och liga växte i en lavinartad takt. Fotbollsrättigheterna för Bundesligas såldes till rekordsummor med ökningar på fasligt många procent. Äntligen skulle kampen tas upp med Premier League som fått springa iväg alldeles för ensam, alldeles för länge.
Paketeringen var så enkel. Bayern och Dortmund var motsvarigheten El Clasico-mötet mellan Real Madrid och Barcelona. Antagonisterna som bjöd på sprakande fotboll tack vare de två hetaste tränarnamnen i världen då i Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Inhemska stjärnor som Thomas Müller och Mats Hummels skulle vara ansiktena utåt för Tyskland. Robert Lewandowski (RL9) var spelaren med den lilla extrafaktorn, Bundesligas Cristiano Ronaldo för att vara givmild. Heung-Min Son garanterade asiatisk publik, Javier Hernandez den från andra sidan Atlanten.
Läktarna var fulla (men helt utan slagsmål). Ölen var billig. Fotbollen var underhållande. Klubbarna ekonomiskt välmående. Ja, ni vet allt det där som vi nästan dagligen inpräntats när det pratades om Bundesliga men vars källkritik i många fall var bristfällig. Vad kunde gå fel?
Fem år senare är blåser det snålt kring Bundesliga. De europeiska framgångarna har uteblivit. Guardiola och Klopp har båda lämnat för England. Likaså Son och Hernandez. Landslaget stod för ett historiskt dåligt VM. Kvar är ett Bayern München som känns svagare än på många år och i laget finns en Robert Lewandowski som försökt tvinga igenom en flytt under våren, troligen till ett Real Madrid som nu har en lucka öppen. Dortmunds ambition är att nå Champions League, inte utmana om en ligatitel.
När Bundesliga var på sin topp var det världens nästbästa liga sett till koefficienten. Idag är den fyra, passerad av både Premier League och Serie A. Läktarna är visserligen fulla. ölen är fortfarande rätt billig och klubbarna visar sällan röda siffror. Men allt det andra då? Det är som bortblåst. Varumärket Bundesliga känns hopplöst förlegat, i paritet med MySpace.
Och det är där verkligheten kickar in. Den lokala publiken kanske lockas av en liga som är välmående. Bundesliga frodas och mår bra innanför gränsen. För den globala publiken, de som inte köper billig öl och får uppleva ett blixtrande Ruhrderby på plats, är det dock helt irrelevant för upplevelsen. Vilket betyder att den är helt irrelevant för de bolag som är intresserade av rättigheterna. Vilket betyder att mindre pengar kommer in till förbundet som säljer rättigheterna. Vilket betyder att mindre pengar kommer in till klubbarna. Vilket betyder att…ja, ni fattar snurran.
Och frågan kvarstår: var fan är Bundesliga på väg? Inte är det upp i alla fall.
Så när jag läser att supportrar till Juventus rivaliserande klubbar blir besvikna förstår jag det, för sportsligt blir det inte enklare att peta dem från tronen. Men det finns också en del av mig som tänker att alla andra italienska klubbar på något sätt (mer intäkter från tv-rättigheter eller annat) kommer få ta del av den kakan – om än att den är betydligt mindre än Juventus bit.
För varumärket Cristiano Ronaldo stärker inte bara Juventus, det stärker hela Serie A och den italienska fotbollen. Det ger den ytterligare mer relevans och framför allt befäster köpet att något görs jävligt rätt i Italien.
Jag hade bara kunnat önska att en tysk klubb värvat honom, för då hade Bundesliga känts relevant igen. Just nu känns den bara som en axelryckning i jämförelse.