Hammarby spelade under söndagen 0-0 mot Syrianska i svenska cupens gruppspel. De grönvita stod för en bedrövlig första halvlek och den andra halvleken var inte mycket bättre.
Men en match den 21 februari är precis vad den är, en match den 21 februari. Inte mer än så. Därför bortser jag till stor del från den när jag skriver den här texten om Bajen.
Men jag tycker att det finns många frågetecken kring det projekt som Hammarby påbörjade inför säsongen 2014. Visst, man har gjort vad som kan krävas resultatmässigt under de två första åren (uppflyttning och därefter en elfteplats i allsvenskan), men för mig det finns det ändå saker som inte riktigt går ihop.
Sedan tränaren Nanne Bergstrand och sportchefen Mats Jingblad klev in har de hela tiden pratat om att Hammarby ska stå för en tempostark fotboll och att man ska ta svensk fotboll framåt i utvecklingen genom ett revolutionerande spelsätt. De har också präntat in i varenda Hammarby-supporter och journalists hjärna att man satsar LÅNGSIKTIGT.
I superettan förklarade man att det inte alls var säkert att det var bäst att gå upp till allsvenskan redan första året, och att man ska skynda långsamt. Ändå värvade man in spelare som Pablo Pinones-Arce och Jan Gunnar Solli, bland annat.
Och var finns det långsiktiga tänket i halvårslånen av Jakob Orlov och Melker Hallberg? Eller tvåårskontraktet på Richard Magyar som gör att man måste sälja honom redan i sommar om man vill göra en bra affär ekonomiskt (om man nu inte förlänger)?
Hur passar Imad Khalili in i en tempostark fotboll? Det går säkert att hitta en bra roll för honom och han är en väldigt skicklig spelare som kan göra skillnad när han är på toppnivå, men det känns som att Mats Jingblad gick på just namnet när han värvade Khalili.
Om några år hoppas ju Hammarby vara med på toppen i allsvenskan på allvar och frågan jag ofta ställer mig är vilka spelare i den nuvarande truppen som skulle kunna ta plats om det blir verklighet. Ögmundur Kristinsson och Birkir Saevarsson är två klassvärvningar och de skulle absolut kunna vara startspelare i ett lag som utmanar om guldet. Arnor Smarason borde också kunna vara viktig i ett sådant lag om han hittar rätt. Lars Saetra och Erik Israelsson känns aktuella, men inte givna. Möjligtvis att spelare som Philip Haglund, Fredrik Torsteinbö och Imad Khalili skulle kunna slå sig in, men då måste de nå sin toppnivå och det är långt ifrån säkert. Kanske kan även Dusan Jajic, Joseph Aidoo och/eller Isac Lidberg ta stora steg i utvecklingen, men det är för tidigt för att säga någonting om.
Det kommer hur som helst behöva hända en hel del i truppen de närmaste åren. Självklart är det så att Hammarby inte hade möjligheten att bara värva potentiella allsvenska “guldspelare” när de var i superettan och jag förstår att man behöver gå igenom en hel del spelare när man gör en sådan klättring som Hammarby vill göra. Jag förstår också att man måste nå kortsiktiga resultat samtidigt som man jobbar långsiktigt, för att göra supportrarna nöjda, och att den där balansgången är väldigt svår. Men jag saknar helt enkelt en röd tråd ibland.
Bergstrands och Jingblads ständiga prat om långsiktighet är ju så klart ett sätt att köpa sig tid. Men framöver kommer de behöva börja leverera på en hög allsvensk nivå och jag tycker att pressen är störst på Jingblad. Han måste visa att rekryteringarna håller. Det finns en del värvningar som inte blivit särskilt lyckade.
Med allt det här sagt – det har ju trots allt hela tiden gått framåt för Hammarby de senaste två åren och förutsättningar finns för att man ska kunna växa ännu mer den här säsongen. Men nu finns det inga “ursäkter” kvar för de grönvita, nu är det inte första året i allsvenskan längre och man kan inte hävda att de fem åren i superettan fortfarande sitter i. Klubben har lika bra förutsättningar som vilken annan allsvensk toppklubb som helst och nu är det dags att prestera därefter. Något annat än en topp åtta-plats vore ett misslyckande, som jag ser det. Nu ska den där revolutionerande fotbollen börja synas på allvar. Jag har inte sett särskilt mycket av den hittills.
Så det är upp till bevis nu, Mats Jingblad och Nanne Bergstrand. Annars kan det nog börja gnällas en hel del.