POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Om tränare får mindre makt, ska de då tvingas ta lika mycket ansvar?

Svensk fotbollskultur är konservativ även i jämförelse med många andra länder, och mycket av det som finns är hämtat från England. Det inkluderar synen på tränare. I Frankrike pratar man gärna om ordförande eller ägare. I Italien är det sportchefer. I England och Sverige har det traditionellt varit fokus på tränare/managers.

Båda länderna förändrar sig. I England började sportchefer lanseras för drygt tio år sedan, med lite olika titlar. Idag är det nästan bara Wenger bland tränarna som har kvar full kontroll över sin klubb, och snittåldern för en tränares överlevnad har där gått från 3,5 år till 1,3 år. Från allt ansvar till att vara mellanchefer.

Visst börjar det bli så i Sverige också. Hur många tränarkonstellationer från upptaktsträffen 2016 kommer att vara där även 2017? Och hur har makten förändrats? Hade vi lika tydliga Mats Gren, Bosse Andersson, Daniel Andersson, Stefan Andreasson, och Björn Wesström för femton år sedan? Hade spelarna lika stor makt att påverka?

Tränare får fortfarande vara ansiktet utåt, i framgång och ännu tydligare i motgång, men deras faktiska makt har minskat. Då är frågan: ska tränare fortfarande ses som lika stora ansvarstagare som tidigare?

Om vi nu ska ge tränare mindre tid och mindre makt. Ska vi då inte också börja ge mer kritik och mer fokus på andra personer när det går dåligt? Det gäller både spelartrupp och personerna högre upp i hierarkin.

***

Malmö FF är ett delvis annorlunda fall än de andra klubbarna, nu när det ryktas om att Allan Kuhn sparkas, men en sak som binder samman är spelarmissnöje.

Ta Kalmar FF som exempel. I år har det varit flera läckor från Kalmar FF som har försökt skapa vinkeln att spelarna har gjort mer för laget än vad de får beröm för, och velat dämpa Swärdhs insater. Samtidigt är det en spelargrupp där det har varit nära konstant missnöje mot huvudtränaren under de fem senaste säsongerna. Gräver vi så hittar vi nog spelarmissnöje i många klubbar, och då inte bara från utfrusna reserver.

I slutändan handlar det om hur mycket en ska lyssna på en spelargrupp. En tränare med hög erfarenhet kanske kan säga sakerna han ska förändra, och sedan få nytt förtroende. Kuhn kanske inte har det förtroendekapitalet hos spelarna?

För Malmö FF-spelarna har ju inte aktivt hyllat Kuhn under året. Man har fått ställa frågor direkt om Kuhn för att få höra spelarna säga något om honom, och då har det mest varit klyschor. Ett svar hänger kvar från en ledande person i truppen: ”Han är på sitt sätt, glad och energisk, och vi har ju tagit tillräckligt många poäng”. Det var allt. I övrigt verkar många spelare genuint trivas i föreningen.

Sedan blir vi ofta fast i tränares filosofier. Det är häftigt att läsa om taktik och idéer som inspirerar från stora klubbar, men ju mer man läser om de stora tränarna, ju mer verkar tränaryrket 2016 mer bara handla om två saker:

1. Du ska ha en stark taktisk plan, men du måste veta hur varje spelare kan ta emot den. Pep Guardiola i Bayern München som exempel: han visste att han kunde prata med Schweinsteiger i timmar om taktik. Med Ribéry så var han tvungen att få ner alla direktiv i ett par meningar.

När jag pratade med Kuhn för drygt en vecka sedan så pratade han om årets stora läxa: att han inte kunde göra något stort taktiskt för spelfilosofin under säsongen. Att det inte fanns tillräckligt många träningar, för under landslagsuppehållen var för många bort och allsvenskan hade för tätt matchande för att ofta ha hårda träningar. Det var hans argument, samtidigt som han också argumenterade för att spelarna inte kunde spela på det sättet han ville.

Om Expressens uppgifter stämmer, så kanske det lutar år att Kuhn försökte få in sitt spelsätt tidigt, det gick inte, och sedan gjorde han och spelarna ”det som behövdes” för att vinna guld? Att det där under vägen gnagdes en del? Att Kuhn inte var inspirerande nog som säg Klopp eller Wenger (eller Thelin eller Potter för den delen), eller ännu värre inte kunnig nog, för att få ut spelsättet han ville?

2. Tränare idag har ett helt annat krav på sig att hantera en grupp och individer. Carlo Ancelottis hela tränarstil bygger på tre ord: ”förstå varje spelare”. När Antonio Conte pratade om succén för Chelsea så var det Carlo Cudicini han lyfte fram mest. En person som anställdes för att han kände klubben och kunde vara en länk mellan tränare och spelare.

Spelare blir allt mer individer, delvis på grund av samhällsutvecklingen. Idag kan en inte skrika och tro att alla spelare lyder snällt (inte riktat mot Kuhn). Man måste både förstå och skapa respekt hos varje individ, och sedan få ihop det till en grupp.

Vi kanske för ofta bara pratar om långsiktiga spelidéer, istället för att faktiskt hitta tränare som visserligen kan ha en bra spelidé, men som också kan få spelarna att må så bra som möjligt? Och sedan därifrån får tränaren vara mer flexibel i hur laget ska spela.

@jonas_hansson

Publicerad 2016-11-18 kl 16:20
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå