Eftersom min lön inte räcker för att köpa spåkula, och för att det verkar finnas många defekta spåkulor där då “såhär blir det”-ranter sällan visar sig bli helt korrekta, så får jag kolla bakåt istället.
Till och med 2003: Spelare i Djurgårdens IF, IFK Göteborg, och en månad i Bradford. Främst mittback/central mitt, men med flera knäproblem och åtminstone sex operationer på sju år innan det blev broskbrist. Blev uttagen i A-landslaget i augusti 2001, gjorde sin sista match i karriären i oktober 2001, 25 år gammal. Försökte ändå ett par år till innan han slutade.
2004: Pluggade sports management, och hoppade också på DIF:s samarbete med Åtvidabergs FF. DIF lånade bland annat ut ledare och unga afrikanska spelare dit. Pehrsson var assistent första året, och DIF betalade hans lön.
2005: Blev manager i ÅFF, även om Kent Karlsson var kvar som huvudtränare. Fick in bland annat Yannick Bapupa och Richard Ekunde via DIF. ÅFF hade ambitioner om att spela i allsvenskan 2006, men slutade tia. Få mål både framåt och bakåt. Pehrsson orkade inte med osäkerheten i ÅFF, inkluderat turbulensen när ÅFF ville spela matcher i en annan stad, och slutade efter säsongen.
2006: Erkände att han ”tar ett kliv ner” för Sirius i Division 1. Huvudtränare, men fick styra mer i föreningen ju längre tid det gick. Sirius gjorde flest mål av alla lag i de tre högsta serierna, och bara tre lag släppte in färre. Uppflyttning till superettan via kval.
2007: Ett mellanår. Trivdes inte på sitt nya jobb som VD för Svenska Fotbollsakademin, så slutade ganska omgående. Jobbade därefter som kommentator på Canal+ och med sportchefsuppgifter i Sirius. Under en kort period såg han sig själv inte som framtida huvudtränare, utan mer mot sportchefshållet eller agent. Andra tankar när GAIS erbjöd stort ansvar.
2008: 31 år och huvudtränare i GAIS (dock inte allsvenskt rekord, det har Bob Houghton med 26 år). Pehrsson fick stora arbetsuppgifter, men blev ännu större ju längre säsongen gick. Det pratades gott om GAIS’ modernisering under Pehrsson, om allt från kost till teknologi.
Slutade elva för att laget inte kunde göra mål. Om plats elva faktiskt var bra eller inte är oklart. Pehrsson uttalade sig olika i olika intervjuer. Det fanns en förhoppning om topp-4 och en målsättning om övre halvan.
– Det är ett misslyckande för oss. Vi tränare får ta på oss att vi inte blev bättre än elva. Det känns inget bra alls att vi klappade ihop på slutet när säsongen var så bra i övrigt.
Under tiden i GAIS värvades Markus Halsti (rekommendation från Roy Hodgson), Johan Mårtensson (från Division 4), Pär Ericsson (säljs tidigt dyrt till IFK Göteborg), Levon Pachajyan, Björn Andersson, Reuben Ayarna, Mikael Dahlgren, Tommy Lycén, Daniel Morais Reis, Pablo Campos, Matao, Richard Spong, och Magnus Jonsson.
Där och då trodde Pehrsson på ett stort ansvar om man är huvudtränare.
– Kombinationen att coacha laget samtidigt som man tar ett långsiktigt ansvar på ungefär liknande sätt som managerrollen i England är en dröm. Det känns som om förutsättningarna för att lyckas är väldigt goda då och framförallt har man allt i sina egna händer.
– Jag har sett problem i relationen mellan tränare och sportchef. Många är “bara” tränare och inte så intresserade av den andra biten och då måste man ha en sportchef bredvid sig.
En syn han idag verkar ha gått ifrån, då han under presskonferensen i onsdags pratade om att han vill bli specialiserad på några enstaka saker som huvudtränare, snarare än att kontrollera allt.
Problemet i GAIS: i början av november 2008 la de ut sex miljoner i engångskostnader för tre unga islänningar med femårskontrakt, framscoutade av Pehrsson. En rejäl satsning av GAIS-mått. I slutet av november blev Pehrsson istället ny tränare för Ålborg.
Hallgrímur Jónasson blev okej. De två andra var stora floppar: Guðmundur Gunnarsson (totalt 4 matcher) och Guðjón Baldvinsson (5 matcher, lyckades senare i HBK). Från två olika håll har jag hört att det fanns folk i GAIS som tyckte att Pehrsson då hade för dålig uppfattning om pengars storlek.
Våren 2009: Åter målsnålt. Fick dock bra start efter Allan Kuhns långa temporära huvudansvar. Vann mot Deportivo La Coruña (6-1 totalt) i UEFA-cupen, förlorade mot Manchester City på straffar, vann tre av sina första fem ligamatcher, och final i cupen (var dock redan i semifinal när han tog över). Pehrsson pratade att han ville vinna ligan någon gång med Ålborg. Dåligt avslut på våren: vann ingen av de återstående elva ligamatcherna och förlorade cupfinalen.
2009/2010: Spelare försvann, Pehrsson fick in ett par av de han vill ha, inkluderar Louay Chanko som han definierade som ”en av allsvenskans bästa spelare”. Sålde spelare för drygt 30 miljoner kronor, köpte för knappt 20 miljoner. Målsättning: ut i Europa igen.
Under säsongen var det bara två lag som gjorde färre mål i hela ligan. Samtidigt var det bara FCK som släppte in färre. Började bra, trots att de nästan saknade anfallare. Vann sex av de åtta första ligamatcherna. Sedan ut ur cupen mot Hobro. Ut ur Europa League mot bosniska Slavija i första rundan de spelade. Tappade till femteplats i ligan. 20 poäng till vinnarna, 10 poäng till nedflyttning.
Pehrsson var inte nära att få sparken, men sportchefen Lynge Jakobsen sa att de “inte är tillfredställda med (kalenderåret) 2009”. Ekstrabladet kollade statistik för 2009. Sju danska Superligaenklubbar hade samma tränare under hela 2009. Pehrsson var den med sämst poängsnitt. Dessutom fanns det kritik för spelarna Pehrsson hade velat få in. Luton Shelton, Marcus Tracy (mycket skadad), och Dennis Marshall (avled sorligt nog 2011) nämndes som spelare som inte påverkade positivt nog.
Säsongen gjorde att Pehrsson använde fler unga: Schwartz (20 år när säsongen började) och Dalsgaard (20) lyftes upp till att spela kontinuerligt, och sedan tidigare var även Jakobsen (23), Kristensen (22), och Nielsen (22) där. Dessutom gjorde Ahlmann (18), Wichmann (18), Helenius (18), och Haucke (20) ligadebut.
Hösten 2010: Ekonomin var svag, och de enda värvningarna under hela 2010 blev en gratisanfallare från MLS och två anfallare på lån (inkluderat Jones Kusi-Asare). Började säsongen med två vinster på elva matcher. Sedan bröts avtalet.
Vi vet hur Pehrsson ser på perioden i Ålborg. Han pratar om att klubbens ekonomi var på kraftigt nedåtgående, vilket påverkade truppkvaliteten. Samtidigt fanns det pengar till nyförvärv första året. Här är det bara Pehrsson och sportchefen som vet hur stor del av misslyckandet på transfermarknaden som Pehrsson kan lastas för.
Supportrarna var missnöjda med Pehrsson, men i varierande grad. Det återkom kritik mot spelsättet, med allt från ”Pehrsson borde ha gjort bättre, men svår situation” till att andra fortfarande idag kan säga ”Det är åtminstone inte så dåligt som på Pehrssons tid”. Pehrsson var med i Ålborgs ras. Raset var inte hans fel, det var ekonomin, men den allmänna uppfattningen verkar vara att han skulle ha gjort sitt jobb klart bättre.
Chanko:
– Han hade sin egen stil där, när det gällde att vara tränare. Han är en tränare som gillar att spela fotboll.
– När jag var i Ålborg, det var sällan tränare som hade kommit fram till mig, men han kom fram och sa ”Lolo, tänk på det här” under träningar. Han är ganska detaljerad. Det blev ju rejält klirr i kassan efter Champions League-resultatet. Sen tappade vi en anfallare utan att få pengar, så det var lite succé att vi ledde serien där ett tag. Efter det kom en svacka.
Djurgården 2011-2013: Tog över Djurgårdens IF i maj 2011, trots att han egentligen skulle ha väntat ett år. Fick ett manageransvar, och under sina två kalenderår i föreningen gjorde han 30 värvningar:
Adama Guira, Peter Nymann, Mehdi Khalil, Nahir Oyal, Nikolaj Agger, Imoro Adam, Gabriel Ahmed, Yussif Chibsah, Martin Broberg, Brian Span, Kesper Jensen, Ricardo Santos, James Keene, Andreas Dahlén, Marc Pedersen, Ike Fofana, Kenneth Höie, Erton Fejzullahu, Mattias Östberg, Alhaji Kamara, Mohammed Kamanor, Vytautas Andriuskevicius, Jesper Arvidsson, Andreas Johansson, Luis Solignac, Daniel Amartey, Godway Donyoh, Hampus Nilsson, Amadou Jawo, Pablo Dyego.
Det handlade mycket om att förbättra den ekonomiska situationen. 2009-2011 gjorde DIF underskott på 69 miljoner kronor. Personalkostnaderna höjdes visserligen 2012 och 2013, men innan det en konstant minskning. Under framför allt 2011 hade Djurgården en av de yngsta trupperna i allsvenskan.
Pehrsson ville ha fullt ägande på spelarna (när han kom in så ägde DIF under 20% av truppen), och då det inte fanns pengar så fick han ta billigare och ofta yngre spelare. Sedan var det ändå för dålig träffprocent på värvningarn. Det stora positiva var att han hittade Amartey och även att 2012-sommarvärvningarna Höie och Fejzullahu fixade bort DIF från nedflyttningstankar. Pehrsson gjorde dock sig av med flera spelare som skulle visa sig hålla bra nivå: Daniel Sjölund, Alhaji Kamara, Hrvoje Milic, Kennedy Igboananike, André Calisir…
Sportsligt kan Djurgårdssupportrarna mer om Pehrssons tid där, så jag går inte för djupt. Åter var det sällan målrikt, och under 2012 hade DIF en period där nio av elva matcher slutade 1-1. Efter 0-3 mot HIF, 0-3 mot Mjällby, 0-4 mot BK Häcken, och 0-2 mot IF Elfsborg i början på 2013 så avgick Pehrsson efter att ha känt sig hotad.
Flera spelare pratade om att Pehrsson kunde ha en för cynisk behandling av sina spelare. Daniel Sjölund gillade inte när Jani Lyyski försvann. Ett år senare fick även Sjölund lämna. Rajalakso var arg när han fick besked att han skulle lånas ut, och inte fick förklaring varför. (via Sportbladet)
– Jag blev förvånad själv när jag fick så lite speltid. Jag har alltid knutit näven och försökt motbevisa honom (Pehrsson) varje träning.
– Helt plöstligt fick jag inget mer förtroende. Jag har aldrig varit så bra tränad som jag är nu. Ibland har det känns konstigt att jag inte fått starta, jag har vunnit det mesta på träningarnas vinnarspel och alltid varit nere två timmar innan för att köra extra.
Jani Lyyski när han fick sitt besked:
– Det är ett horribelt beteende. Att säga: ”Vi gillar dig, du sköter dig alltid, du gnäller aldrig – men hittar du inte en ny klubb så skickar vi dig till U19-laget”. Jag ser det mer eller mindre som ett hot, att de vill tvinga bort dig från klubben till varje pris.
Andreas Dahlén håller dock Magnus Pehrsson som en av de bättre han har haft, men inte en av de bästa.
– En väldigt karismatisk person. Tänker på vad han säger, och är väldigt vältalig och så. Det är mest det jag kommer ihåg. Han hade en väldigt tydlig idé också, han har verkligen visioner. Han vill ha kontroll. Styra och ställa det mesta. Det var hans sätt att vara, och jag fastnade för det ganska tidigt. Förtroendeingivande.
Hösten 2013: Oțelul Galați i Rumänien funderade länge på Pehrsson, men valde en annan. En bra utgång för Pehrsson, för idag är klubben i fjärdedivisionen då de hade en sabbad ekonomi. Dock lite sanningsvinklande från Pehrsson, då han vid två tillfällen har sagt att han fått alla jobb som han ställt upp på intervju för.
2014 till hösten 2016: Hamnade istället i Estlands landslag. Hans resultatrad: 11-7-15. 24 gjorda mål, 36 insläppta. Inom loppet av drygt ett år så både förlängde han och lämnade efter 0-7 mot Portugal (träningslandskamp) och 0-5 mot Bosnien. Att lämna var ett gemensamt beslut.
Jag frågade estländska journalister vad de ansåg. Generellt:
Mycket 4-1-4-1 eller 4-2-3-1. Använde en hel del unga spelare. Starka resultat 2015. Stort plus för professionaliseringen, vilket blev hans stora arv. Videoanalys, scouting, statistik, och logistik förbättrades på ett sätt som de aldrig varit med om tidigare. Jesper Norberg kom för att hjälpa till med analys, Jimmy Högberg för det fysiska. Landslaget gick från att styras på magkänsla, till att veta allt om motståndarna och sig själva.
Det finns ingen estländsk spelare som säger något ont om honom, men däremot avtog det positiva med spelet under 2016 och vid ett par tillfällen har det pratats om en brist på ”gnistor” på planen. Den tidigare så starka defensiven var inte heller självklar. En del frågar sig om han gav för mycket information, sett till att en förbundskapten har så få dagar på sig med spelarna. Han själv nämnde i onsdags att detta var något som var svårt, och det var därför han ville till klubbfotboll igen.
Generell syn från supportrar: en del gillade inte honom, de tyckte att det skulle finnas mer offensiv prioritering. Det fanns också de som inte gillade vissa laguttagningar, men det är standardkritik för alla förbundskaptener.
Men, för att göra ett direkt citat från journalisten Kasper Elissaar: ”De som förstod fotboll bättre och visste hur Pehrsson ville spela, kritiserar honom inte så mycket”.
Ragnar Klavan, mittback i Liverpool och Estland, till Delfisport:
– Tack för jobbet i landslaget, Magnus! Jag förstår att när de senaste landskamperna inte gav glädje, så är det svårt att tala om det positiva, men det är rättvist om det kommer ut: professionalismen du gav till oss. Taktiska förberedelser, grundlighet, och motståndaranalyser förtjänar att lyftas fram.
– Magnus var det rätta valet då, och det här beslutet är också det rätta. Det var nödvändigt att få in det under den perioden, som var bra, men för att gå ännu längre så måste vi utveckla oss själva på planen.
Mittfältaren Karol Mets (norska Viking):
– Det var en överraskning. I mina ögon är detta en mycket bra tränare, en professionell coach, och jag trodde inte det skulle bli såhär.
– Jag har sett en hel del klipp, fått information av tränaren, i hur man placerar sig, hur man läser av spelet på mitten och tar beslut. Han utvecklade mig en hel del, säkert även mentalt.
En sammanställning med alla jag har pratat med och allt jag har läst om:
Pehrsson har sällan fått ihop det till en bra helhet över längre tid. Samtidigt är han bara 40 år, och en tränare som är 40 år kommer nästan alltid från misstag. Han vet väldigt mycket och flera spelare pratar om att han är bra på att få ut kunskapen. Kunnig på fotboll och ledarskap.
Det finns bitar som en ska fråga kring. Hur fungerar det nu när han går till att få mindre helhetsansvar? Han vill ha huvudtränarroll och inte sköta övergångar och försäljningar, men det är en omställning. Särskilt i en förening där sportchefen har stor makt.
Samtidigt är Estland det första jobbet på länge där Pehrsson lämnar utan att ha skapat missnöje. I GAIS, Ålborg, och Djurgården finns det olika delar av föreningarna som har varit missnöjda. Några gånger känns det också som att han slentrianmässigt har klagat på media och deras påverkan. Ibland har han varit cynisk, som när han lämnade GAIS eller behandlingen av spelare i Djurgården. “Normalt” missnöje som ibland sker oavsett tränare, eller ett missnöje som Pehrsson hade kunnat undvika om han skött saker snyggare?
Spelmässigt har hans lag släppt in få mål, undantaget de sista matcherna i DIF och Estland. Det borde visa att han snabbt kan sätta en bra grund. Samtidigt har det offensivt inte fungerat. Hur mycket är det för förutsättningarna, och hur mycket på att Pehrsson inte har kunnat få ut allt han har velat? Det finns ingen brist i hans ambitioner för offensiven. Bristen har funnits i att få ut det.
Det ska också bli intressant att se hur han sköter talangutveckling. Förutom ovan nämnda Ålborg, så gav han Johan Mårtensson en viktig roll i GAIS, fixade utrymme för Tibbling och Bergström i DIF, han jobbade med ett stort akademiprojekt, och han tog in Mets, Sappinen, Pikk, Raudsepp, Marin, och Baranov till estländska landslaget.
Men. Jag ska försöka komma med ännu mer under kommande dagarna. Det är mycket en måste läsa ikapp och förstå, så att en kan förstå hoppet från de som tycker han är värdelös, till att han under de här omständigheterna anställs av MFF.
Källor: GP, Transfermarkt, SvD, Nyheter24, Svenskfotboll, Kasper Elissaar, Ohtuleht, Bold, Expressen, Ekstrabladet, Idrottens affärer, SvenskaFans, NiklasHolmgren.nu, Aftonbladet, Osynliga Handen, Delfisport, Soccernet.ee, BT
@jonas_hansson