POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Sex siffror och tre frågor kring Malmö FF:s Kingsley Sarfo - allsvenskans David Silva?

Kingsley Sarfo är klar för Malmö FF från Sirius. 22 år, var uttagen i Ghanas landslag, årets spelare i superettan 2016, månaders allsvenska spelare i april, och en av de högsta övergångssummorna någonsin för en allsvensk klubb.

Det ska både vara en kvalitetsstämpel och en stor vidareförsäljningsmöjlighet på Sarfo, men vad är det MFF har värvat?

Snabbt om hans bakgrund: född och uppvuxen i Ghana, kom till Sverige efter att ha blivit upptäckt av bröderna Strand. Lyckades inte få ut sin höga nivå i början när han testade i Rosengård, Mjällby, och BW90, men ett bra skyddsnät och tålamod gjorde att han stannade kvar. När han började växla upp i BW90 kom Sirius och han har vuxit sedan dess.

Av de offensiva spelarna är det bara Issam Jebali (Elfsborg) som har fler passningar per match än Sarfo i årets allsvenska.

Sirius är ett genuint bra fotbollslag, med en genuint bra duo (Niklas Busch Thor och Christer Gustafsson) bakom Sarfo. Däremot höjde Sarfo lagets nivå i så många av de offensiva delarna.

Eventuellt springer jag rakt ut på ett minfält här. Jag vet hur det brukar låta när man jämför en allsvensk spelare med en internationell stjärna. Men. Bortse från kvalitetsskillnaderna och tänk istället på spelartyp. Och då tycker jag nog Sarfo är rätt nära David Silva i spelsätt.

Ibland startade han till höger, men i år främst centralt som en offensiv mitt i en 4-2-3-1 (personer med andra definitionsbegrepp kan säga 4-3-3). Om jag förstår det korrekt: 2015 mest kantspelare. 2016 varierande. 2017 mest centralt. Centralt fick flyta runt som han ville i Sirius, men känslan är att han hellre hittar ytor på kanterna än att dra sig bakåt.

Han användes i speluppbyggnaden på så många sätt. Ibland fick han uppgifter som egentligen inte var långt ifrån en targetspelare: hålla i bollen samtidigt som lagkamrater flyttar till rätt placering. Avlasta när laget är i press. Ofta många touch med bollen, men håller ändå tempot uppe.

En av hans absoluta styrkor verkar vara att hela tiden förbättra anfallssekvensen för laget. Inget ego-spelande för att visa upp sig, utan systematiskt ta sig förbi lagdelar.

Har en hög passningsprocent (85% till rätt adress), och sett till svårighetsgraden i spelsättet har han inte särskilt många bolltapp.

Hans överlägsna kvalitet är dock tekniken. Han är den typen av spelare där det inte gör skillnad var bollen tar på kroppen. Mottagningen blir nästan alltid som han vill.

Till detta gillar jag hur han driver bollen. Den låga tyngdpunkten och de korta stegen i hög frekvens, alltid redo att passa iväg bollen. Han behöver inte vänta på ”rätt fotnedsättning” för att slå en bra passning, utan tajmar rätt även om något nytt händer. Blicken är ofta uppe, och det tar inte många hundradelar från att han ser en lösning till att den utförs.

Hans bollhålleri kan dessutom fungera som en frustrerande faktor för motståndare. Att de känner att de alltid är nära honom, men aldrig lyckas ta tillbaka boll. Kolla på när han är nära motståndarna med bollen. Han driver fortfarande på för att hitta alternativ. Lugnt och kontrollerat. Ofta bra beslut, men sällan samma beslut. Man vet inte vad som händer, det enda man vet är att det lär bli ett bra beslut. Tempoväxla förbi, lobbpassa med yttersida, tunnla, finta, kroppsfinta… Det finns inga standardlösningar.

Snittar 1,5 ”nyckelpassningar” i öppet spel per 90 minuter i allsvenskan i år. Det är bara Alexander Farnerud (1,9) som har högre snitt. Sarfo hade drygt 70 passningar in i motståndarnas straffområde i våras.

Det är ofta driv, kombinationsspelande, och röra sig för att hitta nya ytor, men han slår också många djupledspassningar (både höga och låga) bakom motståndarnas lagdelar. Många spelare får sällan optimal kraft när det ska djupledspassas, men Sarfo vet hur en ska göra för att hålla tempot uppe och maximera chansen. Det blir sällan ”rinna iväg” eller ”stanna upp” med hans passningar.

De 85 procenten passningssäkerhet blir än mer imponerande när man ser svårighetsgraden i det han håller på med.

Av de skottglada spelarna är det bara Romário (Kalmar FF) som är mer enfotad än Sarfo i avslut. Sarfo har 28 avslut i år. 27 med vänsterfoten.

Sarfo är vänsterfotad. Extremt vänsterfotad. Nästan varje touch sker med den foten. Det kan vara frustrerande i skottlägen när högerfoten ska användas, men i spelet tycker jag sällan det blir ett problem. Han använder vänster utsida med lika skarp precision som allsvenska toppspelare använder sin bästa fots insida.

Det har funnits kritik mot att han ibland gör för få poäng. 83 matcher, 12 mål, 21 assist i Sirius. I snitt en poäng var 194:e minut. Siffrorna är dock bra för 2017. 3 mål, 4 assist, 2 ”hockeyassist”. Sarfo var direkt involverad i 9 av de 14 spelmålen Sirius gjorde när han varit på planen.

Han har fått medial uppmärksamhet för målskyttet i år, men jag tycker hans stora nytta är när Sirius bygger anfallsspel. Han är inte den som tar kraftfulla löpningar in i straffområdet, eller agerar Niclas Eliasson på en kant. Han flyter runt, oftast mellan motståndares backlinje och mittfält, för att tänka ut hur han ska göra anfallet farligare.

Av hans 33 poäng är det bara något enstaka som kommit på fasta situationer. Många stora poängspelare får ju annars ”enkla” poäng på det sättet. Sarfo har tagit enstaka hörnor i år, och jag tycker han har otur som inte fått åtminstone någon assist då flera av leveranserna har kommit till medspelare.

Dessutom skulle jag uppskatta att nära hälften av totalen mål och assist har kommit på kontringar. Ett sätt som MFF prioriterar att anfalla på.

Men visst. I avslutsfasen finns saker som ska göras bättre. Han har utvecklats till att bli en bättre avslutare, men om man ska säljas vidare för de högsta beloppen kan det krävas ännu mer poängsamlande.

Det finns få imponerande siffror i hans defensiva arbete.

Här är kanske den stora förändringsbiten för Sarfo i MFF. Oavsett om han hamnar på en kant (mest logiskt vore högermitt), central mitt, eller som släpande anfallare så kommer han behöva ta ett klart större pressansvar. Kom ihåg Wolff Eikrems vår, som delvis har påverkats av vad Magnus Pehrsson vill ha ut av spelare när laget inte har boll. Sarfos roll i Sirius var också lugnare. Mest täcka ytor och stanna kvar i omställningsspel.

Däremot verkar Sarfo ändå vara klart godkänd när det blir skarpt läge. Det finns exempel i de flesta matcher när han har stressat, eller följt med i löpningarna när motståndarna kontrar, eller tryckt bort motståndare med axeln. Han flyger inte runt i närkamper eller ignorerar tråkiga uppgifter.

En stor del av Sarfos spel att han har koll på var med- och motspelarna är. Han behöver inte springa runt, för han vet från början var han ska placera sig. Det ska bli intressant att se hur mycket av hans spelintelligens som kommer av att han är… spelintelligent, och hur mycket som kommer från att han och Siriusmedspelarna har lärt känna varandra i flera år. Vad händer i en ny miljö med kort inkörningstid? Det är en av tre stora frågor, ihop med hur han agerar i presspelet och vilken position han kommer att ta.

Och Malmö FF har en uppenbar egenskap som de saknat i år: att spela sig igenom försvar som ligger lågt från början. Kalmar FF, Hammarby, Örebro SK. I sådana matchtyper ska Sarfo vara en som bryter motståndarlinjer. Det är nog det han kommer att ge laget först och främst.

@jonas_hansson

Publicerad 2017-06-22 kl 15:22
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå