Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Åtta underskattade vintervärvningar i allsvenskan

Vi är inne i perioden där mycket ser bra ut och allt förväntas bli bättre, men bortom de stora värvningarna i de stora klubbarna tycker jag ändå det har gjorts många intressanta saker på transfermarknaden.

Nedan följer åtta exempel. Spelare som inte har fått den stora uppmärksamheten, oavsett om man varit en “under radarn”-värvning i ett Europa League-utmanande lag eller en nyckel i ett förväntat bottenlag.

Oliver Berg (Odd till Dalkurd, central mittfältare)

Det var inte på centralt mittfält som Dalkurd hade sin möjliga kvalitetsbrist, men Berg ser ändå ut att kunna ge mycket. Ordinarie och bra i ett bra Odd, och lämnade för att han inte ville bli nerflyttad till backlinjen.

Är den som sett bäst ut hittills bland nyförvärven i Dalkurd, tillsammans med Simon Strand, och Dalkurd har en bra värvningshistorik. Till skillnad från övriga mittfältare i truppen är Berg arbetande över större ytor och kan ge en mer fysisk touch om det behövs, utan att minska på lagets bollskicklighet. Goda ord från både Norge och sportchef Adil Kizil.

Chidi Omeje (AFC till Sundsvall, anfallare)

En 27-åring som startade tio matcher i AFC? Jo. Gif fick Linus Hallenius att dra mycket av ett anfallsspel förra året och de vill plussa dit en liknande lösning. Omeje hålls högt av många, en anfallare som inte bara gör mål eller targetjobb utan ska hjälpa anfallsspelet i stort, men där skador och annat har gjort att han inte fått sin stora allsvenska chans.

Han har redan sett viktig ut i träningsmatcherna. Det gör också en sådan som Juanjo (ny spansk innermitt), men att Gif Sundsvall ska ha bollskickliga innermittfältare tvivlar jag inte på. Frågorna kring Gif är snarare hur försvaret tål förlusterna av Danielsson/Larsson, och om spelarna i de attackerande positionerna kan göra mer. Omeje har kapaciteten för att göra mer.

Nixon (Flamengo till Kalmar FF, anfallare)

Vänsterbacken Chima Akas har sett bättre ut, men Nixon får en viktigare roll. I en offensiv som har haft problem under hela 2010-talet är Nixon det nyförvärv med högst bevisad kvalitet inför 2018, och han har haft sekvenser i träning och match där han visat att varför han var en startspelare i Flamengo för bara några år sedan.

Sedan är frågorna om han kan prestera fullt ut i matcher efter sin svåra skada, och om han har målskyttet. Når han sin bästa kapacitet så är han förmodligen för bra för KFF.

Lars Krogh Gerson (Gif Sundsvall till IFK Norrköping, mittback)

Andreas Johansson var allsvenskans bästa back 2016 och det är möjligt han kan fortsätta göra samma saker i två-tre-fyra år till. Men. Han är snart 36 år samtidigt som Jon Gudni Fjoluson säkert kan hoppa på ett fint sista stort kontrakt.

IFK Norrköping ska testa om Krogh Gerson kan göra samma sak som Johansson gjorde för sex år sedan: att verkligen göra sig till en mittback. Flera andra lag har liknande omskolningsmittbackar i truppen, som Viktor Elm och Rasmus Lindgren, och det här känns som ett vettigt försök. Sedan får vi se om det blir samma höjd som i de andra exemplen.

Carl Starfelt (BP till IFK Göteborg, mittback)

Amin Affane ser än så länge viktigast ut och Andre Calisir gjorde många bra allsvenska matcher, men jag gillar Starfelts dubblerande av karaktärsmittback och ”van-vid-offensiva-ambitioner-mittback”. Han lär göra mycket nytta oavsett vilka vägar IFK Göteborg väljer de kommande åren.

Ett annat plus är att han passar in när IFK Göteborg vill skapa en mer försäljningsbar trupp. Kan han ta sig in i allsvenskan och därifrån fortsätta att utvecklas så väl som han har gjort, då blir det kanske inte ens så många år i IFK.

Lasse Nielsen (Lech Poznan till Trelleborg, mittback)

Sett till övriga truppens meriter är Nielsen nästan överkvalificerad. Fick mycket speltid i Lech Poznan som utmanade om polska ligatiteln, men bland annat familjeskäl fick honom närmare Danmark.

Det behövdes mer erfarenhet i truppen och Nielsen är personifiering av det Trelleborg vill vara: en snäll och öppen människa, men på planen är han hård och förstår sig inte på att “ge upp”. Trelleborg ska nu ha en för dem väl kompetent mittbacksuppsättning: Nielsen, Alexander Blomqvist, Dennis Hadzikadunic. Om Trelleborg inte är för dåliga för allsvenskan 2018 så lär det inte bero på mittbackarnas kvalitet.

Eric Johana Omondi (Vasalund till BP, kantspelare)

Eftersom så mycket av startelvan har tagits bort blir det många nyheter som måste fungera i BP. Bajram Ajeti vet målskytte, Ochieng-Öhman-Rauschenberg kan fungera som allsvensk mittbackssamling, både BP och Öster vet hur man ska hitta fina ytterbackar och därför kanske man ska lita på Fritiof Björkén, Maikel är Pimentas spelare, och sedan finns det massa nya och unga offensiva spelare där det känns ”några kommer lyckas, några kommer inte göra det”-värvat.

Om man ska ta någon ur den högen med potential för att lyckas… Omondi? Redan gjort avtryck och har åtminstone spetskvalitéerna för den här nivån.

Karl Bohm (Utsikten till Häcken, kantspelare)

Vi kan ta Sonny Karlssons ord rakt av: ”framåtlutad aggressiv med speed och teknik. Han kan spela på båda sidorna och har lite Yasin-varning med sin speed och teknik och fränhet. Frågan är om han tar sig till de höjderna som krävs – det är det han ska bevisa nu”.

Det är möjligt att Bohm överlever på sin entusiasm på försäsongen och när ytorna blir svårare att komma åt i allsvenskan så faller han av, men försäsongsprestationerna har gjort att Andreas Alm verkar se Bohm som bra substitut i en redan bra offensiv. Samtidigt vore det väl för Häckens transferfilosofi om den gav fortsatt utdelning: hitta spelare som är 20+ och går bra i närområdet i division 1/superettan. Bra fotbollsspelare behöver inte vara längre bort än så. Några av försöken har tagit sig till allsvensk topp (Alexander Jeremejeff, Peter Abrahamsson, Ronald Mukiibi om än i Östersund), några har inte fått uppväxling (Sebastian Ohlsson, Jakob Lindström, Niclas Andersén).

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

"Nisse" Johansson är en av allsvenskans stora

Det finns inte många som Nils-Eric Johansson i allsvenskan. Han är en av seriens största på 2000-talet, och en av spelarna som man utan tvekan kan placera in i facket “AIK-legendarer”.

Mycket har hänt i AIK sedan 2007, då han återvände till klubben. Men särskilt mycket har inte förändrats när det gäller “Nisse”, oavsett var han placerats i backlinjen eller hur backlinjen varit formerad. Han har levererat match in och match ut, vecka in och vecka ut – och varit en pelare som AIK kunnat luta sig mot i alla lägen.

När det har stormat i AIK, vilket det ofta gör, är jag övertygad om att “Nisses” varit en av de spelarna som gjort att laget har kunnat prestera ändå. Jag har svårt att se att han har fokuserat på något annat än att göra just det han har varit där för att göra, och har de yngre spelarna inte riktigt vetat hur de skulle hantera situationen så har de nog alltid kunnat titta på “Nisse” och fått facit.

Under vissa perioder av några säsonger har väl frågan om 38-åringen verkligen håller diskuterats, men varje gång det sprutats lite liv i den frågan har han steppat upp och visat att han inte tänker släppa sin stabila prestationsnivå riktigt än. Men visst har man tänkt att det någon gång kommer ett slut även för honom, man har undrat: “Kan han verkligen köra ett år till?”. Och ja, det har han alltid kunnat.

Därför är det ju också ofattbart trist att en spelare som Nils-Eric Johansson måste lägga skorna på hyllan på grund av ett hjärtproblem. Att han själv inte får bestämma när det är slut. Samtidigt är det ju så klart, mitt i allt, glädjande att läkarna kunde upptäcka den försämring av hjärtat som gör att han nu tvingas sluta.

“Nisse” har utanför planen varit ett föredöme och en ambassadör för AIK. Han har varit lugn, sansad, proffsig och ödmjuk, samtidigt som han har kunnat plocka fram den där självklara AIK-attityden som utstrålar “vi är bäst, vilka fan är ni?” när det passat. Han har också använt humorn i många lägen, på ett sätt som både kunnat elda på känslorna inom allsvenskan men också kunnat visa på en mänsklighet mitt i all rivalitet.

Det finns få spelare som Nils-Eric Johansson, som gett hjärta och en speciell krydda till allsvenskan. Som varit älskad av sina supportrar, hatad av motståndarsupportrar – och samtidigt respekterad av alla. Nu har han lagt av, snart tar Markus Rosenberg farväl och Tobias Hysén lär väl tacka för sig inom några år. Jag hoppas innerligt att det kommer finnas plats i allsvenskan för de spelarna även i framtiden.

***

Martin Petersson
Mejl: martin.petersson@tv4.se
Twitter: @mpetersson

 

Fotbollskanalen

Hur blir Malmö FF:s startelva mot Dalkurd och i årets allsvenska?

Alla Malmö FF-spelare ska vara uttagningsbara mot Dalkurd på söndag, men med tre minifrågetecken. Andreas Vindheim var inte med idag då han fick en lätt stukning på tisdagens träning, men ska träna imorgon. Arnor Traustason är i full träning, men har inte spelat matcher än. Rasmus Bengtsson och hans familj väntar tillökning, och han avbröt dagens träning.

Så. Hur blir då startelvan, dels mot Dalkurd och sedan senare i allsvenskan? Efter att ha kollat på träningar, hur Magnus Pehrsson prioriterar speltid under träningsmatcher, och försökt snappa upp allt han sagt i intervjuer, så känns det här som nuvarande status:

MÅLVAKT

Johan Dahlin är nog förstaval om han håller bra nivå och är skadefri. Att han ska vara skadefri är dock mer osäkert än vad som är standard för en målvakt. Fredrik Andersson har tagit sig upp i nivå sedan förra våren, och har gått från osäker andramålvakt till att han själv, både med prestationer och i intervjuer, har visat att han ska utmana om startplats. Mathias Nilsson är tredjeval.

BACKLINJE

Till höger var det inför försäsongen en liten fördel för Eric Larsson mot Andreas Vindheim. Det försprånget känns fortfarande ungefär lika stort. Brist på ett tydligt tredjealternativ, men Oscar Lewicki är nog troligast. Flera andra spelare i truppen har en högerbackshistorik (Fouad Bachirou, Bonke Innocent, Franz Brorsson…).

Centralt prioriterades Rasmus Bengtsson och Lasse Nielsen i höstas. Magnus Pehrsson har dock hintat om att det är en jämn kamp med de två och Brorsson. Gissningsvis är Bengtsson nummer ett, om han håller ihop kropp- och formmässigt. Bakom där finns Hugo Andersson, Behrang Safari, och Lewicki.

Till vänster startar Safari om han håller sig frisk. Som han själv ungefär sa i en intervju i Kvällsposten: är han i form så är han fortfarande en av lagets bästa spelare, även om han sällan fick visa det 2017. Nu finns också Egzon Binaku, försenad ersättare åt både Yoshimar Yotún och Pa Konate, och även Larsson, Vindheim, Lewicki, och Samuel Adrian kan vara där.

CENTRALT MITTFÄLT

Lewicki och Bachirou startar, och ska ha en liknande rollfördelning som Lewicki och Anders Christiansen hade förra året. Här märks det dock att Erdal Rakip är den enda MFF-förlusten som inte har ersatts. Det är positionen som saknar tydlig förstareserv.

Innocent värvades i somras som Lewickis långsiktiga ersättare, men Lewicki blev kvar och Innocent har svårt att imponera. Pehrsson har sagt att det är öppen konkurrens om reservplatsen, och att han ska välja beroende på motstånd, matchbild, och form. Han nämnde först och främst Innocent, Adrian, och delvis Felix Konstandeliasz som alternativ, och sedan Arnor Traustason, Sören Rieks, och Mattias Svanberg. Även Pavle Vagic och Larsson kan vara där.

Många val, inget givet. Nyförvärv?

YTTERMITTFÄLT

Rieks höger, Traustason (som Pehrsson har liknat vid Jo Inge Berget) vänster, Svanberg förstareserv. Så känns planeringen, men Svanberg har så hög kapacitet att han kan ta ut någon ur startelvan.

Pehrsson har framför allt pratat om Binaku till vänster bland övriga reserver, och Binaku var också en av 12 utespelare som testades som möjlig startspelare mot Dalkurd. Om Binaku spelar där så får MFF en fördel: att enkelt under match skifta mellan 4-4-2 och 3-5-2. Det var så MFF ofta byggde sitt lag ifjol, med först Yotún och sen Berget varierande mellan yttermittfält och vingback.

Pavle Vagic och Andreas Vindheim kan också spela på kantmitttfält. Sett till hur nära han rent truppmässigt är speltid så skulle jag inte förvånas om Vagic når tvåsiffrigt antal allsvenska matcher i år, och Laorent Shabanis ryck- och dribbelkvalitéer kan ge honom åtminstone några inhopp. Konstandeliasz har också stärkt sig på försäsongen.

ANFALLET

Markus Rosenberg, Carlos Strandberg, Alexander Jeremejeff. Alla tre är bland allsvenskans bästa anfallare just nu, och även om Strandberg-Rosenberg är det mest logiska paret så är Jeremejeff i för bra form för att bänkas. Men. Såvida inte Pehrsson hittar en oväntad roll på någon (Jeremejeff som offensiv central mitt?) så vet jag inte hur han ska få in alla tre från start i varje match.

Vagic, Rieks, Traustason, Svanberg, Konstandeliasz, Shabani – inget tydlig fjärdeval som anfallare, utan får Pehrsson antingen ha Vagic som anfallare eller någon av de andra som släpande anfallare.

Mot just Dalkurd är det nog främst tre frågor:

1. Blir Nielsen-Bengtsson mittbackspar, eller hittar Pehrsson plats för Brorsson?

2. Jag tror det blir Svanberg till vänster, men Dalkurd är luriga och Pehrsson kan nog fundera på om han vill ha Binaku till vänster för att öka lagets flexibilitet.

3. Anfallet. Där ger jag mig inte ens in i någon gissningslek. Det är 33/33/33, med en procents öppning för något annat.

Startelvorna som användes på dagens träning (förändringar i fetstilt, Bengtsson lämnade tidigt):

X – Larsson, Nielsen, Brorsson, Safari – Rieks, Lewicki, Bachirou, Svanberg – Strandberg, Jeremejeff

X – Larsson, Nielsen, Brorsson, Safari – Rieks, Lewicki, Bachirou, Binaku – Strandberg, Rosenberg

X – Larsson, Nielsen, Brorsson, BinakuTraustason, Innocent, Adrian, SvanbergJeremejeff, Rosenberg (reservbetonad elva)

Från träningen kan det noteras att fokus var försvarsspel mot Dalkurd. Dalkurd gillar att sätta igång spelet via Kebba Ceesay som den centrala av tre mittbackar, och därför använde Pehrsson både Bengtsson och Adrian i den rollen hos “Dalkurd”. Därifrån skulle startelvan pressa ”Dalkurd”, både högt och lågt.

Några småsaker:

1. Hugo Andersson (som brukade ta frisparkar för U19) hade smålagsspelets bästa avslut, vilket fick Safari att skrika ut ett “Hugoinho!”.

2. Jeremejeffs träningsform gör att han inte går att peta. Gjorde segermålet i smålagsspelet, och firade med att dra av sig träningsjackan och göra Cristiano Ronaldo-målgesten.

3. Traustason användes främst som högermittfältare idag (ihop med Rieks), och Svanberg/Vagic/Binaku till vänster. Rieks startar mot Dalkurd, så det är därför jag inte tror att Traustason gör det. Det lär vara för tidigt.

4. Den tillfälliga försvarsbristen, och övningen för att möta Dalkurds spelskickliga trebackslinje, gjorde att reservelvans tre mittbackar under en period var Hugo Andersson, Adrian, och Svanberg.

Preliminär startelva mot Dalkurd: Dahlin – Larsson, Nielsen, Bengtsson, Safari – Rieks, Lewicki, Bachirou, Svanberg(/Binaku) – två av Rosenberg/Jeremejeff/Strandberg

Övriga alternativ nära startelvan: Vindheim, Brorsson, Traustason

Så. Ungefär 15 etablerade startalternativt, där de flesta kan spela på mer än en position och där det lär varieras runt, och sedan sex-sju andra spelare som måste bevisa sig mer innan de är inne i kärngruppen.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Hanteringen av Lyngby BK är en skam för dansk fotboll

Vintern 2001/2002 låg Lyngby BK i danska högstaligan, men gick i konkurs halvvägs in. De tappade spelare som Tobias Grahn och Ulrich Vinzents, och signerade 30 amatörspelare. Regelverket då (det har ändrats) gjorde att de spelade klart säsongen, förlorade 14 av 15 matcher, och hade en målskillnad på 7-55.

Först därefter blev de tvångsnedflyttade, men det tog bara fem år att ta sig tillbaka till högstaligan. Deras akademi började också fram spelare som Yussuf Poulsen (RB Salzburg), Emre Mor (Celta Vigo), och Anders Christiansen.

2014 såg det fint ut: Hellerup Finans, som på sin hemsida skrev att de hade ”växtvärk” av alla framgångar, blev Lyngby BK:s nya huvudägare. Om än i en konstig affär.

Den dåvarande ledningen i Lyngby BK satt till en början kvar och fixade därför en sponsorresa. Det rapporterades i medierna att fotbollsklubbens ledning hade bjudit in sponsorerna till en strippklubb. Att det skulle ha varit en strippklubb tillbakavisades av Hellerup Finans ägare Torben Jensen. Han ville tydliggöra att det var en klubb med prostituerade.

Jensen var förbannad över ledningens agerande, och Hellerup Finans krävde att Lyngby BK:s ledning skulle avgå så att de kunde sätta sin egen. Så blev det.

Till en början såg det ganska bra ut. Det diskuterades om att arenaplanerna skulle gå i lås, något som hade varit uppe sedan 2008. Förra säsongen slutade Lyngby BK trea i danska ligan, i somras åkte de ur tredje kvalrundan i Europa League mot starka Krasnodar (mycket på grund av två sena Krasnodarmål), och sålde en 18-åring till Inter för 15 miljoner kronor.

Samtidigt var det vara det bara det yttre som glänste. Redan våren 2016 kom de första rubrikerna om konkurshot för Hellerup Finans, som bland annat investerar i nystartade företag. Flera finansjournalister varnade för att de ”lovar mer än de kan hålla” med sina ”mycket aggressiva” metoder för att få nya kunder.

Flera investerare uttryckte oro och ville ha igenom en konkurs, vilken Torben Jensen var oförstående till.

– Jag accepterar självklart att investerarna är arga, missnöjda, och misstänksamma. Det är vi alla. Men det handlar också om att minimera tappet och det görs inte genom att ringa media och ropa ”vargen kommer”, sa han enligt Business.dk.

Hellerup Finans fixade en ny revisionsbyrå som skulle titta igenom företaget. De hittade ”flera fundamentala fel”. För att citera Business.dk så var det ”milt uttryckt”. Hellerup Finans årsredovisning gick från plus 30 miljoner kronor till minus 60 miljoner. Deras eget kapital gick från drygt 110 miljoner kronor till minus 20 miljoner.

De ändrade revisionsbyrå då de tyckte att den hade varit för kritisk.

Lyngby BK var visserligen i Superligaen, men vid sidan fanns det stora problem. 2014/2015 gick de mer än 16 miljoner kronor back, året efter 33 miljoner. De försökte få privatpersoner att investera drygt 25 miljoner kronor i Lyngby BK under 2015/2016. De verkar ha haft problem att ens få ihop fem miljoner.

Ifjol slutade de trea i danska högstaligan, och fick pengar från Hellerup Finans och privata investerare vid sju tillfällen under våren värt mer än 40 miljoner kronor. Ändå var det blodröda siffror igen: back 15 miljoner kronor och inga pengar för att överleva ett år till.

Hellerups Finans var åter kritiska mot en revisor, den här gången klubbens revisor hos Deloitte, och bytte.

Lyngby BK fick först inte licens för den här säsongen, men Torben Jensen gick in och garanterade mer pengar. Det löste sig, även om han fick kritik från danska fotbollsförbundet.

Han hade länge pratat om att klubben skulle säljas. Priset har varierat mellan 60 miljoner kronor och en krona. Det ryktades om potentiella köpare som Red Bull och investerare från Kina, Dubai, och USA. Köparna från USA var enligt Jensen ”mycket seriösa”, men ”det är viktigt att understryka att klubbens framtid inte hänger på att förhandlingarna mynnar ut i en försäljning”.

Det var för ett år sedan. Ett halvår senare sa Jensen att klubben inte längre var till salu. Nu, ännu ett halvår senare, verkar de gå i konkurs.

Hellerup Finans måste få in minst 55 miljoner kronor för att överleva, Lyngby BK måste få in ett antal miljoner bara för att överleva ett kort tag till.

Den senaste veckan har Lyngby ställt in sitt genrep (”det är inte lönt att spela” sa huvudtränaren), och de kan inte spela ligamatcher på sin ordinarie arena eftersom de inte har råd med planvärme. De har heller inte råd att hyra en annan arena och har gjort sig av med samtliga avlönade i klubben med undantag för spelare och ledare. Spelarna får dock från och med idag göra klart med nya klubbar utan övergångssummor involverade, eftersom de inte har fått lön i januari. Enligt Tipsbladet har redan två spelare bestämt sig för att utnyttja det: Mikkel Rygaard och svensken Simon Strand (enligt DT nära Dalkurd).

Samma Simon Strand som köptes loss från Öster för drygt en månad sedan. Som Östers sportchef Matias Concha sa: det är helt ofattbart hur Lyngby BK ens har fått köpa spelare. I teorin har Öster den senaste månaden tappat en av sina bästa kontraktsbundna spelare gratis till en allsvensk nykomling.

Lyngby BK verkar, trots rykten om att engelska klubbar kan köpa upp dem, därför gå i konkurs för andra gången på 16 år. Trots det har danska förbunden tillåtit dem att vara kvar i Superligaen fram tills nu, de fick licens för den här säsongen trots alla varningssignaler, och dessutom tillåtit dem att värva spelare. Dags att se över regelverket?

Och en annan frågeställning: får vi se flera spelare från Lyngby hamna i allsvenskan 2018?

Källor: Tipsbladet, DBU, Finans.dk, BT, TV2, DT, Superstats, Transfermarkt, Business.dk, Hellerup Finans, TV3.dk

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Situationen med Rasmus Elm – om det inte funkar 2018, när ska det då funka?

Den 17:e april 2017 gick Rasmus Elm ut efter 21 minuter i underläge 0-2 mot Jönköpings Södra. Det pratades om ryggbesvär, han försvann från arenascenerna, och idag, knappt tio månader senare, såg vi honom spela igen. Under de 45 minuterna höll KFF 1-0 mot ett i vanligt fall superbt Lokomotiv Moskva.

Som jag skrev i de fem spaningarna: han var bra eftersom han är jäkligt bra, inte för att han nödvändigtvis är i bra form. Vi kan stryka “slump” som en faktor för att KFF konstant hittar en ny nivå så länge Rasmus Elm kan spela. Men. Som vanligt är det en väntan på hur hans kropp håller en längre period.

På tre och ett halvt år har han bara spelat fem eller fler matcher i rad två gånger (sju matcher 2015, men då aldrig mer än 45 minuter, och nio matcher i rad hösten 2016).

Sedan han kom tillbaka till Kalmar FF har föreningen gjort 90 allsvenska matcher. Rasmus Elm har saknats i 57 av dem (en gång avstängd), och av övriga 33 har 14 varit inhopp. Endast tolv gånger har han spelat hela matcherna. Han har missat 77 procent av alla minuter, och det har också gjort att hans senaste landskamp var i november 2013.

(Och säger till Barometern att det absolut, definitivt, utan tvekan, otvivelaktigt, tvivelsutan inte blir VM 2018).

Men han kan leka fotboll rätt bra när han är matchduglig. KFF har i tre år spelat runt bollen som ett allsvenskt topplag när Elm har orkat, oavsett kontext med motståndare och medspelare. Jag tror inte det går att argumentera bort att han är bäst i allsvenskan. De senaste tre och ett halvt åren har KFF bara varit resultatmässigt bra i två korta perioder: i sensomras (Nanne-effekten) och hösten 2016, den enda gången då Rasmus Elm spelat kontinuerligt (då vann KFF fem av sju matcher, och en av de övriga var Elfsborg borta).

Förhoppningarna var höga 2015, även om de absolut inte kom från Rasmus Elm själv. Det pratades om nytt SM-guld, vilket föreningen själva var tydliga med att de skulle vinna senast 2018 (nyhet hösten 2017: “KFF stryker SM-guldmålet 2018”). Elm själv ville komma hem, bygga upp sig, och se om han kunde nå nivå och stabilitet för att hitta nytt både sportsligt och privat (vid minst två tillfällen har agenter letat i MLS).

Samtidigt som han ville hjälpa KFF. För en fråga ger han alltid samma svar på: ska det vara i Sverige så ska det vara i KFF (eller Johansfors?), och det här ska ske utan brådska.

Och visst, han hade inte spelat fotboll på ett halvår när han kom 2015, men KFF slutade fyra i allsvenskan 2013 och låg till som ett absolut topplag halva 2014 (bara för att sedan tappa så orimligt mycket att de höll på att åka ur). Brödratrion var tillsammans igen och det var enkelt att prata, skriva, och tänka hur de tillsammans kunde skapa ett lag som inte bara var deltagande för att nå tiondeplaceringar.

På tre år har de spelat totalt 285 minuter ihop. Nu är inte David Elm kvar (han kunde spela allt mer sällan, och när han väl spelade såg det allt tyngre ut), men Viktor Elm hoppar runt mellan facken ”bra allsvensk mittback” och ”en av allsvenskans bästa mittbackar”.

Och nu när Kim Källström är borta så finns det ingen i allsvenskan som kan hitta längre bollar och smarta passningslösningar som Rasmus Elm. Det ska KFF maxutnyttja med två anfallare vars arbetsuppgifter är ”spring snabbt, mycket, pressande, och farligt så får ni kvalitetspass”. Mittfältet ska kontrollera ihop med två bröder Hallberg och en Romário, som med individuell kvalitet tidigare har fixat segrar utan hjälp av lagsystematik. Det är möjligt att det finns egenskapsbrister på mittfältet, men ingen kvalitetsbrist.

Hur många matcher Rasmus Elm kan göra 2018 vet vi dock inte. Flera gånger har man fått en känsla av ”sista chansen” för Elm, men jämfört med förra året så är det ett nytt ledarteam med nya träningsidéer. Konstgräset på träningsplanen är nylagt så det kan inte bli fokus på att det skapar högre skadefrekvens. Till detta har truppen många centrala mittfältsalternativ som avlastar för att slippa överbelasta Elm.

Så. Om det inte funkar i KFF 2018, när ska det då funka för honom i KFF?

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Många ursäkter – men borde inte allsvenskan få fram bättre spelare?

Jag skrev tidigare idag en artikel om hur Svensk Elitfotboll (Sef) har bytt målsättning. Allsvenskan ska vara Nordens bästa liga varje år, och det är många punkter där man absolut ser förbättring.

Däremot har jag en kort inflikning: jag tycker allsvenskan fortfarande är för långt bakom danska Superligaen. Om allsvenskan vill ta sig upp dit så måste det fås fram bättre spelare.

Ibland händer det att svensk fotboll får fram en Alexander Isak. Men Isak är den enda spelaren som sålts från allsvenskan för runt eller mer än €5 miljoner de senaste tio åren. Klubbarna i danska Superligaen har sålt fyra stycken bara det senaste halvåret. Då exkluderas övriga försäljningar som Ludwig Augustinsson (ordinarie i Werder Bremen och ryktas till större klubbar), Zanka Jörgensen (ordinarie i Huddersfield), och Andreas Cornelius (på väg att bli ordinarie i Atalanta).

I dagarna såldes Alexander Sörloth från Midtylland till Crystal Palace för runt 180 miljoner kronor, enlig Ekstrabladet. I somras såldes Stanislav Lobotka från Nordsjälland till Celta Vigo. Ett halvår senare ryktades Inter vilja köpa loss honom. Celta Vigo ska ha sagt åt dem att betala utköpsklausulen på 350 miljoner kronor.

Under de senaste 18 månaderna har också Pione Sisto flyttat till Celta Vigo och leder nu La Ligas assistliga ihop med Lionel Messi. Riza Durmizi är ordinarie i Real Betis, Thomas Delaney i Werder Bremen. Nicolai Jörgensen har gjort så många mål att Newcastle erbjöd 170 miljoner kronor för honom (Feyenoord krävde 225). Strax innan det flyttade Daniel Amartey till Leicester, där han från och till är startspelare. Lukas Hradecky är förstemålvakt i Eintracht Frankfurt, fyra i Bundesliga, och har tredje bäst snittbetyg i Kicker av alla ligans målvakter. Alla gick direkt från danska ligan. Visst, Erdal Rakip och Pontus Dahlberg, men Rakip känns mest som en billig chansning för både Crystal Palace och Benfica.

Det är många spelare som gått från Danmark och tidigt gjort avtryck i större ligor, alternativt krävt en kort startsträcka i en ”mellanliga” för att sedan snabbt gå vidare. Spelare från allsvenskan når ibland till bra ligor, men sällan direkt och många tar mellansteg i klubbar som FCK eller Genk.

Eller så flyttar man som typ 27-åring till MLS eller Israel eller Gent, eller har som typ 22-åring svårt i Championship, eller återvänder till Skandinavien utan att ha lyckats i Österrike, eller vad det nu kan vara. Jag hör många argument om varför det är så.

Att allsvenska spelare väljer fel ligor, säljs “för billigt” (så att de får sämre status direkt, vilket låter som rätt svagt argument), har otur (”jag blev skadad precis när jag började slå mig in”, ”de bytte tränare så ofta”, ”jag var minst lika bra som alla andra”…), eller flyttar för tidigt är några.

(Att danskarna både lyckats sälja många dyrt samtidigt som släpper många i tonåren går dock ihop: Simon Kjaer flyttade till Palermo som 19-åring, Anders Christiansen 16 år till Chelsea, Christian Eriksen 16 år till Ajax, Youssef Poulsen 19 år, Kasper Dolberg 18 år, Jannik Vestergaard 18 år…).

Jag är kanske för hård, men jag tror att problemet inte ligger i någon av de ovan nämnda argumenten (även om undantag finns). Jag tror helt enkelt inte att allsvenskan är så bra på att utveckla och förbereda spelare som ligan borde vara. Många saker har blivit bättre, men om allsvenskan ska vara på samma nivå som Danmark (och gärna Schweiz och Belgien) så känns det som att spelarkvaliteten är näst på tur.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen