MFF kan börja scouta spelare från MLS: ”Vi kan erbjuda att vara ett avstamp”

En långis om föreningens ambitioner och arbetssätt inne på kontoren.

Om Anders Christiansen-försäljningen.

Om säsongsinledningen och den tunnare truppen.

En sak jag inte tog med var scouting- och värvningsdelen. Det blir här istället.

Malmö FF har fortfarande en organisation som bygger mycket på Daniel Andersson som sportchef och Vito Stavljanin som chefsscout. Enligt Andersson finns inga stora planer på att utveckla det.

Däremot kom vi in på var MFF värvar sina spelare från. Av Daniel Anderssons alla värvningar hade endast tre stycken inte erfarenhet av skandinavisk fotboll: Yoshimar Yotún (som scoutades väääldigt många matcher på video), Vladimir Rodic, och Felipe Carvalho.

– Det är ganska medvetet att vi försöker hålla oss så nära som möjligt. Sedan är jag inte främmande för att ta in spelare som kan ge något annat.

Jag tog upp exempel med att danska toppklubbar har börjat värva oerhört mycket mer direkt från Slovenien, Slovakien, Tjecken, Serbien, och länder i närheten. Exempel: FCK har värvat slovaker, tjecker, serber, och slovener. De sålde Benjamin Verbic för 40 miljoner kronor i vintras. Midtjylland har värvat tjecker, bulgarer, och ungrare.

Störst framgång hade dock Nordsjälland med slovaken Stanislav Lobotka. I somras såldes han (då 22 år) till Celta Vigo för 50 miljoner kronor. Han har varit helt ordinarie i La Liga och när Inter kom med intresse i vintras så sa Celta Vido att italienarna skulle behöva betala drygt 350 miljoner.

Det är ju logiska marknader. Ligor som har talanger, men där det finns mindre pengar än i de största skandinaviska klubbarna. MFF kollar också där.

– Vito, vår scout, är ju därifrån så där har vi tittat länge. Där har vi tagit ganska många spelare (Rodic, Miljan Mutavdzic) generellt sett från Balkan. Där tittar vi mycket.

Finns det blev regioner ni kollar på?
– Det (Balkan) är en intressant marknad tycker jag. Sedan är det hela vägen över till Sydamerika. MLS har ju blivit lite lättare nu. De har höjt nivån på ligan. Det kan vara en marknad som blir intressant.

Ni har ju framför allt tappat spelare till MLS, visserligen alla med utgående avtal, men du tror att det också går att göra värvningar åt andra hållet?
– Det tror jag. Absolut.

– Vi kan kanske inte konkurrera med lönerna, men ibland kanske det kan vara någon spelare som har ambitionerna att spela i Europa där vi kan vara ett avstamp. Det är nog det vi kan erbjuda. Ta sig till Europa för att ta sig vidare. Är man bra i MLS så kan vi vara ett avstamp på vägen.

När det gäller den övriga scoutingen så är det mest bara en stor sak som har hänt under Anderssons fyra år som sportchef.

– Teknologin har kommit in. Verktygen med statistik på spelare på ett helt annat sätt. Du kan söka i databaser och sånt här. Det är den stora utvecklingen generellt, men för egen del har vi jobbat på som vanligt. Vi tittar enormt mycket fotboll, vi tittar på enormt många spelare. Sedan kan detta vara verktyg som hjälper oss lite grann. Vi använder det inte så mycket som andra lag gör, men det kan finnas där som ett stöd.

Jag hörde bland annat att ni använde statistikdatabaser för att se om ni kunde hitta någon statiskt bra vänsterback?
– Ja, vi testar det ibland. Använder man det och ser om det dyker upp intressanta namn, men jag tror det bara ska vara ett verktyg och sedan ska ögat avgöra.

@jonas_hansson

Allsvenskan har blivit mycket av en bollinnehavsliga. Ändå så är det inte det som matchen mellan ligans två kanske bästa lag, Malmö FF och AIK (19.00), definieras utifrån. Jag pratade med Magnus Pehrsson. Han har ofta pekat att han vill få MFF att snabbare ta sig till avslutsläge, snarare än att alltid spela bollen säkert från zon till zon.

– Jag vill att vi ska ha spelare som kan och vill spela bollen framåt. Jag tror det är väldigt viktigt att ha ett sådant ”mindset”, att du tittar framåt väldigt mycket. Sedan är det hela tiden spelarens val att värdera. Hur mycket har jag att vinna med att spela bollen framåt? För det innebär också en risk att bli av med den, som är mycket större.

– Det största jag har velat få med är att addera ett tydligt omställningsspel. När lag är ur balans vill jag att vi ska använda det. Annars vill vi vara spelförande och vi möter ofta lag som har alla bakom bollen. Då gäller att det att flytta dem så man hittar ytorna man vill in i, och då spelar man framåt.

– När vi kan ställa om, då ska det få fort. Då vill jag inte ha spelare som säkrar bollen, utan då ska vi framåt.

– Men vi slåss i alla matcher om bollinnehavet. Vi vill vara spelförande.

För det här är nyansskillnader. MFF var trots allt laget som slog flest passningar förra året och vann bollinnehavet i nästan samtliga matcher. Men. Pehrsson påpekar en sak: i dag mot AIK är det gräsmatch istället för konstgräsmatch, vilket kan innebära ännu mindre bollinnehavsfokus.

– Gräsmatchen är den stora skillnaden. Nu har vi varit inne på konstgräs länge och det är många matcher som har handlat om snabbt spel och mot motståndare som har velat spela mycket kortpassningsspel. Längre speluppbyggnad.

– AIK förväntar jag mig, på en gräsplan, att spela ganska direkt till sina forwards. Väljer att inte riskera så mycket när de är utsatta för press. Mer duellspel, både första- och andrabollsspel. Det är mer det vi behöver vara förberedda på.

Pehrsson pratar om att AIK annars har potential för att bli spetsigare i år, att de är fyndigare centralt, och han sätter Nabil Bahoui, Ahmed Yasin, och Tarik Elyounoussi som de främsta bakom det. Att deras framgångar mer handlar om hur snabbt de får in det i helheten. Men. Det är ändå ett AIK som skiljer sig lite åt från resten.

– Det har nog vägt över till majoriteten (av att allsvenska lagen vill ha så). Jag tycker inte AIK är riktigt ett sånt lag. Även om AIK ibland är ett sådant lag i sin första fas så tycker jag ändå de letar efter sätt att sätta in bollar mot forwards. Det är tydligt tycker jag. De jobbar nog mer med att de känner kontroll när de står med sin fembackslinje och de fem framför täcker ytor. Det är så de känner kontroll. Det är lite annorlunda på det sättet.

Finns det några nackdelar med den här utvecklingen i svensk fotboll? Att lag inte lyckas passa sig till tillräckligt många målchanser via lägre zoner?
– Jag vet inte. Jag kan tycka att vi (i svensk fotboll) har gått ifrån lite det som jag beskrev AIK, som känner sig bekväma att stå i sitt försvarsspel och ha kontroll och vänta på att vinna boll och anfalla. Det var det vanligaste för tio år sedan i svensk fotboll. Jag tycker det är positivt att vi har lag… För det kommer från en offensiv tanke. Man söker kontroll på matcher, men man gör det för att man vill ha bollen. Det kan jag tycka är steg i rätt riktning. Nästa steg efter det är att bli skicklig på det du säger, att förvalta det till att skapa chanser så det inte bara blir två handbollslag som rullar bollen, men det här måste komma först. Att bli komfortabel och behålla bollen på det sättet.

– Ta Elfsborg senast. De hade ganska långa stunder där de flyttade bollen och ville ha kontrollen. Där har vi accepterat det lite mer, och att leta efter vårt sätt att ta bollen. Många lag använder så många spelare för att bygga upp spelet för att man vill nå kontrollen.

Har det varit svårt att övertyga spelarna i MFF att ibland acceptera lite mindre bollinnehav under stunder?
– Nej, det har inte varit svårt, men det har varit perioder där det har varit ”okej, låt (motståndarna) använda de där spelarna där nere så får det gå några sekunder eller en halv minut ibland”, sedan får de komma till oss och då vet vi vad vi ska göra.

– Grunden är att vi vill pressa högt eller medelpress. Det är vår identitet. Vi vill inte stå på egen planhalva under för långa stunder. Vi kanske i år är ännu tydligare att vi låser dem, tar dem riktigt högt, och vill dem spela då så spelar de med väldigt stor risk. Det är inte så många som klarar av det. Sedan kombinerar vi med en medelpress där vi väntar på rätt läge att sätta in en hårdare press.

@jonas_hansson

Den stora:

Vilka blir yttrarna?

De små:

Vilka är tillgängliga?
Vilka blir anfallarna?

När det gäller den första av de små frågorna så vet vi att Andreas Vindheim och Rasmus Bengtsson inte är uttagningsbara. Bengtsson håller landslagsklass och långtidsskadade Vindheim hade varit startande högerback i vår, men det är ändå avbräck MFF ska klara av. När det gäller Bengtssons lungproblem så verkar det omöjligt att ens ge en ungefärlig tidsram, men allt har gått bra hittills.

På dagens träning var varken Markus Rosenberg, Behrang Safari, Arnor Traustason, eller Oscar Lewicki ute under (den förhållandevis korta) träningen. Enligt Magnus Pehrsson var det frivilligt att vara ute, så sannolikt är det så enkelt att det inte är några problem. Men. Vi ska också komma ihåg att MFF flera gånger under Pehrssons styre har gjort sena förändringar. Och. Är det någon gång man kan mörka så är det väl inför en match mot AIK.

För att spekulera kring svaren på två andra frågorna så får man kolla på träningsveckan. Fem av veckans sex träningsstartelvor (med Johan Dahlin i mål):

Larsson, Nielsen, Brorsson, Safari – Svanberg, Lewicki, Bachirou, Rieks – Jeremejeff, Rosenberg (Strandberg frånvarande)

Ssewankambo, Nielsen, Brorsson, Binaku – Rieks, Svanberg, Innocent, Traustason – Jeremejeff, Rosenberg (Strandberg frånvarande)

Larsson, Nielsen, Innocent, Safari – Traustason, Lewicki, Bachirou, Svanberg – Jeremejeff, Rosenberg (Brorsson frånvarande)

Ssewankambo, Nielsen, Adrian, Binaku – Rieks, Svanberg, Bachirou, Traustason – Strandberg, Rosenberg (Brorsson frånvarande)

Larsson, Nielsen, X, Binaku – Rieks, Bachirou, X, Svanberg – Jeremejeff, X (Lewicki, Traustason, Rosenberg, Safari frånvarande – Rieks och Svanberg bytte tidigt kant, få spelare i träning)

Plus en alldeles för reservbetonad elva.

Dahlin, Nielsen, Brorsson, Lewicki, och Bachirou startar mot AIK. Dessutom skulle det förvåna om ytterbacksparet inte blir Eric Larsson och Safari, även om Isak Ssewankambo uteslutande tränats som högerback och definitivt ser bättre ut än jag trodde, och Egzon Binaku gör saker av hög kvalitet på träningarna.

Sju av elva startplatser känns rätt säkra.

I anfallet finns den andra av de två små frågorna. Jeremejeff kan inget annat än starta. Han har gjort det i samtliga sex tävlingsmatcher, spelat 90 minuter i alla utom en (mot Dalkurd, där Pehrsson påpekade att Jeremejeff gjorde en bra match), och är lagets formstarkaste spelare i offensiven.

Carlos Strandberg ger enkla alternativ, är bra på att trycka ner backlinjer, och med honom på planen går MFF:s inläggsspel från ”bra” till ”mycket bra”. Men. Markus Rosenberg, bänkad i en hemmapremiär mot AIK? Njä.

Kvar är den stora frågan: vilka bli yttermittfältarna? Under den här träningsveckan har det för första gången under 2018 växlats runt. Efter tre månader med Sören Rieks given till höger och Traustason/Svanberg som vänsterkonkurrenter så är det nu mer omflyttat och flytande. De kan även byta kanter med varandra under matcherna, men frågan är vilka som prioriteras högst för att starta?

Rieks: poängmässigt svagast, men Pehrsson är oerhört nöjd med alla andra delar i Rieks’ spel. Lär göra många saker bra mot AIK, saker som kanske inte alltid syns vid första anblick.

Svanberg: jag tycker inte att hans prestation mot Elfsborg var riktigt bra, men han är ändå hetast. Hans ryck utan och framför allt med boll har få motsvarigheter i allsvenskan. Han känns mer definierad och självklar som fotbollsspelare jämfört med för bara ett par månader sedan.

Traustason: målskytt senast, oerhört bra tillslag på fasta situationer, den kanske bästa poängspelaren av de tre yttrarna.

Jag tror att det blir Rieks och Svanberg, men det är bara små saker som skiljer dem åt. Traustason har inte gjort något som sätter honom på en bänk, utan här är det mest att ett svårt val måste bli taget.

Dahlin – Larsson, Nielsen, Brorsson, Safari – Rieks, Lewicki, Bachirou, Svanberg – Jeremejeff, Rosenberg

Bänk: F.Andersson, Ssewankambo, Binaku, Innocent, Traustason, Strandberg plus en av lärlingarna

@jonas_hansson

För mig är han allsvenskans bäste målvakt just nu. Han har varit säkerheten själv sedan han kom tillbaka till Djurgården sommaren 2016 och det råder ingen tvekan om att han är en av de stora anledningarna till att Özcan Melkemichels bygge blivit defensivt stabilt.

36-åringen är ingen spektakulär keeper, varken på eller utanför planen. Men han räddar bollarna. Han gör det som han är där för att göra, och hans misstag är väldigt få.

Djurgårdens sportchef Bosse Andersson lär ha haft bra koll på Isakssons situation under en längre tid och kommer inte behöva stressa i sin planering när det gäller att hitta en ersättare, men veteranen kommer lämna ett stort tomrum efter sig.

***

Utsedd till årets målvakt på Fotbollsgalan vid tio tillfällen, 133 A-landskamper, två SM-guld, ett svenskt cupguld, två VM-slutspel, fyra VM-slutspel, samt spel i klubbar som Rennes, Manchester City och PSV Eindhoven. Dessutom tillhörde han Juventus som ung.

Isakssons karriär blev långt ifrån pjåkig.

Om han är Sveriges bäste målvakt genom tiderna? Mycket möjligt.

***

På söndag spelar Djurgården sin hemmapremiär, just mot Isakssons tidigare klubb Trelleborgs FF. Det är fortfarande oklart om nye anfallaren Jowra Movsisian blir spelklar till dess, men de blårandiga lär ta en komfortabel seger oavsett.

Jag har svårt att se att TFF bräcker Djurgårdens defensiv och på hemmaplan mot en nykomling ska det bara vara tre poäng som gäller för Melkemichels mannar.

Blir för övrigt spännande att se hur Özcan formerar sin backlinje, efter Marcus Danielsons mål och fina insats i premiären.

***

Martin Petersson
Mejl: martin.petersson@tv4.se
Twitter: @mpetersson

Mycket i fotbollsvärlden går i cykler och klubbarna som får mest framgång betraktas ha otvivelaktigt bäst strategier, men jag undrar om vi åtminstone inte har sett (den efterlängtade?) döden för konbärarna. De assisterande tränarna som är där för att utföra beslut som huvudtränaren tar, utan input från övriga anställda.

Jag vet inte hur arbetssituationen ser ut för samtliga allsvenska klubbar, men majoriteten av de assisterande tränarna 2018 ser ut att vara anställda för att de är oerhört kunniga, har viktiga arbetsuppgifter, är ambitiösa, och påverkar. I det perspektivet så ser vi nog mer en utveckling mot tränarteamshållet, även om det kanske är som Alexander Axén säger. Att det bara är så att klubbarna nu äntligen har definierat och satt namn på vad som redan har gjorts i de flesta av klubbarna under de senaste åren.

Jag försökte att hitta motpoler till det här, men det var svårt. Det fanns tränare som var inte sugna på att prata om det i intervjusammanhang.

Eller så var det helt enkelt så att de inte var emot den förändringen. De var inte emot att de assisterande tränarna fick mer att säga till om, utan snarare att huvudtränarnas chefer tar för sig allt mer. Kanske är det förändringarna ovanifrån som är mer problematisk. Henrik Rydström pekade på det större perspektivet:

– Det är brottningskamp (i svenska klubbar) nu. Vem ska sitta på inflytande? Hur stort ska det vara, hur långt ska det sträcka sig?

När klubbar pratar om långsiktiga strategier, metodik, och annat så är det saker som är bra. Men det betyder oftast också att huvudtränarnas makt krymper. De får mindre att säga till om, fler beslut blir tagna av personerna som är över dem i hierarkin, och de kan bli arbetslösa av fler anledningar än tidigare. De kan få sparken för att de inte spelar ”rätt” fotboll, att de inte ger tillräckligt många spelminuter åt unga spelare, att de inte är bra språkrör, att de inte har tillräckligt med respekt hos spelartruppen…

Kontinuiteten kanske inte längre ska vara hos huvudtränarna, utan de ska kanske bara arbeta inom satta ramar och vara mer utbytbara när de ofrånkomliga formsvackorna kommer. Det finns fördelar med det. En tränare kan inte längre köpa tre dyra spelare för mångmiljonbelopp, bara för att tolv matcher senare få sparken och de tre spelarna sedan inte passar in hos nästa tränare som anställs. Det blir mindre ryckigt för klubbarna trots fler (?) tränarbyten.

Jag ser dock en stor problematik. Det har skapats miljöer inom svensk fotboll som får fram välutbildade och vettiga tränare. Den utvecklingen känns som den har kommit långt de senaste åren och jag är inte orolig över den svenska tränarkåren (även om svensk fotboll absolut inte får slänga iväg alla tränare som har lång erfarenhet, utan där måste det hittas sätta att förvara deras kunskap).

Men. Hur ska det komma fram ännu bättre sportchefer och klubbchefer? Personerna som nu ska stiga fram och i större utsträckning vara klubbarnas lokomotivförare. Hur utbildas de personerna? Vad har de för kunskap som gör att de ska ta ännu fler beslut? Hur blir man en bra sportchef som tar vettiga och långsiktiga beslut? De är de som står för kontinuiteten. Kontinuitet är bra och viktigt, i många fall avgörande, men kontinuitet utan kunskap och utveckling skapar stagnering istället för framgång.

I en kort diskussion jag hade med en tränare så kom det upp att han hade varit på många möten där det hade varit powerpoint-presentationer och fina ord, men efter dåliga resultat i tio matcher så slängdes idéerna bort. Sedan försökte klubbarna rädda ut säsongen, klara sig kvar, och började några månader senare om med nya fina ord. Jag tror det fortfarande är så i en del (eller i värsta fall: många) svenska klubbar. Orden är finare än kunskapen är hög.

Det här blogginlägget är inte riktat specifikt mot Örebro och Hammarby. Jag tycker tvärtom att Simon Åström låter oerhört klok och att Hammarby har många idéer som åtminstone i teorin låter bra.

Jag menar mer att vi ska kolla på samtliga klubb- och sportchefer (och personer med liknande titlar) i Sverige. Egentligen alla som är ovanför huvudtränare i hierarkin. Får man en bra magkänsla om man säger att de ska ta ännu fler av de sportsliga besluten? Ser vi smartare klubbar som har hittat sätt att klara av fotbollens utveckling, eller är det powerpoint-klubbarna vars idéer låter bättre på skrivbordet än det fungerar i praktiken? Tränarutvecklingen har kommit långt. Har utvecklingen högre upp kommit lika långt?

@jonas_hansson

MFF blir bättre för varje månad som går. De kan dominera en motståndare som de inte gjorde för ett år sedan, försvarsspelet har blivit absurt stabilt, det sker sällan misstag på planen, de adderar flera viktiga saker varje träningsmånad, de har hittat rätt med belastningen på spelarna, de kommer inte in i längre svackor.

Allt verkar följas upp. Om det är någon liten del av spelet som inte är absolut toppklass så analyseras och fixas det. Fyra förbättringar än så länge i år: fasta situationer, uppspel via målvakt, inläggsspelet, mer återkoppling till de unga spelarna. MFF är inte bara föreningen som har råd med den överlägset dyraste truppen. De har också kunskap och arbetsmetoder för att få ut mer och mer av truppen.

Jag har försökt att hitta saker som talar emot ett SM-guld. Visst skulle de kunna ha en okarakteristiskt tapp i kvalitet, visst skulle någon motståndare kunna ha en exceptionell säsong, visst skulle MFF kunna bli för Champions League-tunga i sensommar.

Men att peka på konkreta svagheter? Att peka på saker där laget kan komma att fallera? Där får en slita att hitta saker, men en sak finns där.

Magnus Pehrsson i augusti:

– Det är väl det som har åtskilt oss och varför vi har hittills varit det bästa laget i allsvenskan.

Det Pehrsson pratade om då var MFF:s inhopparkvalitet.

2016 var MFF-inhopparna direkt inblandade i 15 mål, 2017 var siffran 14 mål. Det kan jämföras med exempelvis AIK 2017 (fem mål, noll assist, varav 4-0-mål av Henok Goitom, 3-0-mål av Denni Avdic i minut 87, och derbymål av Simon Thern som kom in i minut 20) eller Djurgården 2017 (fyra mål, en assist).

MFF sista halvtimmen 2017: 34 gjorda mål, 13 insläppta
AIK: 12-10
Östersund: 19-18
Häcken: 13-10

De vann också tio matcher med uddamålet förra året. I åtta av dem gjorde inhopparna mål och/eller assist.

Jag pratade med en allsvensk huvudtränare vars lag höll på att få poäng mot MFF förra året. MFF lyfte då in kvalitetsspelare efter kvalitetsspelare på bänken, men när tränaren vände sig mot MFF:s bänk så satt ändå Magnus Wolff Eikrem kvar där. Det verkade bara skapa en känsla av hopplöshet. En annan som tryckte på samma sak var Poya Asbaghi i en intervju med Sportbladet. När han definierade vad MFF hade gjort bra så var kvaliteten på inhoppen det som han cirkulerade kring.

I år är det inte alls samma truppstorlek i MFF. Om MFF är helt skadefria så har de ungefär två etablerade offensiva alternativ att byta in. Säg att Arnor Traustason och Carlos Strandberg saknas samtidigt. Vem ska MFF ha som förstareserv till offensiven? Egzon Binaku? Laorent Shabani? Pavle Vagic?

Det kan gå, men det som var MFF:s styrka förra året kan med fel marginaler bli ett problem. Det är medvetet av MFF. De vill ha färre etablerade spelare, men att de spelarna ska vara ännu bättre än tidigare. Resten av truppen ska fyllas upp med unga egna.

Är det en sak man lär sig med MFF så är det att lyssna på de små signalerna från en högsta ledningen. MFF är inte nöjda med att bara få upp en enstaka Mattias Svanberg ibland. Efter de två senaste säsongerna har det mullrats om att de egna talangerna ska lyftas fram mer. Mullret har varit tyst och knappt, men det har ändå stuckit fram i intervjuer och officiellt kommunicerande.

När jag pratade med Pehrsson igen så tog jag upp en möjlig problematik med truppstorleken.

– Vi tror att våra yngre, som är mer oetablerade, får chansen och det är där de ska ta chansen. Vi är känsligare, ja, men det gör oss tajtare och tydligare i träningar. Att man får träna på sin position varje gång och det finns en tro på att de unga ska få sina möjligheter. Jag hoppas och tror att helheten av det blir ännu starkare.

– Det måste få komma matcher där de testas. De går och tränar varje dag och klarar sig bättre och bättre. Någon dag måste de få chansen. Det är klart, det där är MFF:s problematik: att vi ska vinna varje match samtidigt som vi vill få in de där, men enda chansen är att slänga in dem. Det är inte så mycket annat att göra. Då får vi svaret om det går eller inte.

Det är en chansning. Lyckas den så kommer flera bra talanger att ha fått värdefulla minuter och i omgång tio kanske en Samuel Adrian eller Felix Konstandeliasz ses som bra allsvenska alternativ. MFF kan nog vinna SM-guld och samtidigt lyfta in talanger som kommer ge mycket sportsligt (och eventuellt ekonomiskt) för flera år framöver. Då är föreningen i en ännu bättre sits än var de är i dag. Och. Jag tror att MFF kommer värva något riktigt stort i sommar också, så det är möjligt att problemet bara är där i en halv säsong.

Men. Det här är likväl en chansning. Hur ska MFF behålla det som har varit lagets absoluta styrka de senaste två åren?

– Jag hoppas och tror att det känns så i år också. Det är klart att när Vindheim försvann, där försvann ett ytteralternativ, men om vi vill hitta ett ytteralternativ som också är etablerat så tror jag Eric (Larsson) kan spela ytter för oss på ett jättebra sätt med tanke på hur han spelade i Sundsvall förra året. Om vi spelar med en trebackslinje bakom (med Larsson som vingback) fungerar det alldeles utmärkt, men även i en 4-4-2 tror jag definitivt han också kan göra det.

– Och även Egzon (Binaku). Väljer vi att spela honom som vänsterytter så får vi jäkla massa inlägg och poäng från honom också. Så om vi sorterar in spelare i bara en position, då har vi färre etablerade, men inte om vi tittar på alternativ. När vi går till matcherna nu känns det som jag kan göra nästan vad jag vill med byten åt alla håll, defensivt och offensivt. Vi får undvika många skador, men det gäller alla (lag).

Det är möjligt att ytterbackarna kan ha starka prestationer som yttermittfältare, särskilt om de får fokusera mer på inläggsspelet, men det känns väl ändå inte som samma sak som fjolårets alternativ?

Men visst. MFF var en av klubbarna med minst antal skador förra året. Fortsätter de att träffa rätt med belastning så kan de fortsätta med liknande fina siffror. Men å andra sidan. Det går inte att undvika skador helt och när de väl kommer så blir alternativen få. Hur många segrar tar MFF då?

@jonas_hansson