Kalmars nya transferidé (?) - tidigare brasilianska stortalanger

1. Komma in ännu mer i den brasilianska marknaden.

2. Hitta en ny mittfältare med ”hotande passningsspel”.

3. Få in ännu mer kvalitet i laget, kvalitet som inte måste utvecklas under lång tid.

Nummer tre är det svåraste. Bergstrand vill ha fler spelare som har fler färdiga lösningar i sig. Hans spel bygger mer på intuition och ökad spelarfrihet än många andra allsvenska tränare. Problemet är att KFF verkligen inte har råd med sådan kvalitet.

Kalmar FF gjorde då motsvarigheten till att gå in i en alldeles för dyr affär, men gå direkt till den defekta hyllan där man hoppas kunna laga grejerna hemma sen. KFF gick till Flamengo, gjorde sig kompis med så många de kunde i klubben, och frågade efter spelare. De verkar framför allt gå efter spelare som har visat hög kvalitet tidigare, men hamnat i en lång negativ spiral som KFF vill få dem ur snabbt. Flamengo har också insett att de har för många spelare i gapet 21-26 år som inte används, och då kan de lånas ut till europeiska klubbar för att eventuellt scoutas upp av större klubbar.

Det blev först Nixon (offensiv allroundspelare), som var ordinarie en höst i Flamengo men sedan knäskadade sig och inte alls kom tillbaka till bra nivå. Enligt Barometern bli Jajá (23 år, central mittfältare) spelare nummer två.

Jajás karriär har än så länge koncentrerats på ett år. Sommaren 2015 spelade han U20-VM. Han var ordinarie i ett lag som gick till final och hade spelare som Gabriel Jesus (nu Man City), Jorge och Boschilia (AS Monaco), Malcom (Bordeaux), Andreas Pereira (Man Utd)…

Det blev utländskt intresse för Jajá efter det, men han fick istället A-kontrakt och några A-lagsmatcher inkluderat ett par starter på Maracanã. Våren 2016 blev det lån till Série B, där han var ordinarie.

Efter det? Nästan ingenting. Han blev petad och har knappt fått chansen, inte heller under övriga lån.

Det är där KFF hoppas kunna skapa en brytpunkt. Att det jag sett och läst verkar han vara vänsterfotad innermittfältare, som delvis är stark i kropp men framför allt har ett bra långt passningsspel. Mer direkt än många andra i den brasilianska fotbollen, och han gillar både krossbollar och långa djupledspass. Quarterback-ish.

Tanken är säkert att ha ett alternativ till Rasmus Elm. Min tolkning var att Bergstrand tyckte att Romário och Herman Hallberg mer har ett bollhållande passningsspel än ett hotande.

Förutom tidigare brasilianska stortalanger så letar KFF också efter tonåringar som ännu inte blivit upplockade av de stora klubbarna. Där verkar det dock mer handla om en långsiktig process, även om klubbchef Mattias Rosenlund pratade i termer om att de kan bli inbjudna under somrarna.

@jonas_hansson

Citaten hade nog kunnat komma från de flesta Malmö FF-spelare, men det är från Ragnar Klavan när Magnus Pehrsson lämnade jobbet som förbundskapten för Estland. Situationerna var ungefär likadana:

Han kom in för att styra upp saker vid sidan av. Den organisationen fick ett lyft vilket även genererade i bra sportsliga resultat, och laget åkte sällan på taktiska smällar, men när de ville nå en nivå uppåt så kom istället en omvänd effekt med alldeles för stora och många förluster.

Det här skrev jag efter SM-guldet 2017:

“Pehrsson började med att planera upp säsongen 2017. Jag gjorde intervjuer med honom tidigt i januari där han pratade om taktisk organisation, spelstil, individuella spelare, och träningsupplägg som endast skiljer sig i nyanser jämfört med idag, nio månader senare. Redan då visste han hur han ville ha året, och han fick året dit.”

“Det har handlat mycket om förstärka och bygga strukturer. Upplägg med veckoschema, träningar, taktiska instruktioner, skadeförebyggande arbete. MFF-spelarna krävde tydlighet och fick välgenomtänkt tydlighet. De undviker inte längre att berömma sin tränare, som under Allan Kuhn, utan nu verkar de veta vad de ska göra på planen.”

Jag skrev även förra veckan om att MFF är en förening som har haft stora framgångar genom att vara duktiga på att planera. Alla huvudtränare har också sina brister, och Pehrssons blev tydligare under formsvackan: när hans planering för 2018 inte fungerade så hittade han inte tillräckligt mycket förändring i det. Han har försökt: mindre strukturerat offensivt spel, mindre flexibilitet, träningsförändringar, lyssna ännu mer på spelarnas önskemål, men det fungerade ändå inte. Han drog kanske i rätt spakar, men på fel sätt eller för sent.

Det som gjorde det ännu svårare var det inte har funnits träningspass då matchschemat har varit för tätt. Pehrsson är en träningsplanstränare, det är därifrån och via videoanalyser som han primärt bygger sina tränarresultat.

Till detta har han inte lyft till samma man management-nivå som exempelvis Åge Hareide. Ibland när Pehrsson pratade om motivation, kämparanda, och vi-mot-dem-känsla så blev det mest saker som ”skulle sägas”, inte att de verkligen lös igenom.

***

Nu blir Daniel Andersson tillfällig (?) huvudtränare. Alla har väntat på detta testet i MFF. Rädslan har varit vad som händer om Andersson får det permanent och misslyckas. MFF vill inte bli av med honom i organisationen, han betyder för mycket för helheten, men han kan väl inte gå tillbaka till att vara sportchef om han permanent får tränarjobbet och där misslyckas?

Vi vet heller inte mycket om tränarprofilen Daniel Andersson. Spelsätt? Förhållande till spelarna? Upplägg på träningar och ledarteam? Han ville inte berätta något i dag. Både Andersson och alla vi andra kommer att lära oss mycket i de kommande matcherna. Även MFF kommer lära sig mycket. Finns det någon tanke om att det här är tre matchers “audition” för om han kan vara en kandidat? I så fall kan ju tajmingen kring bytet ha varit ännu mer lägligt.

***

Vad letar MFF då efter för tränare på sikt? När man har sparkat en tränare, då går föreningar gärna efter nya tränare som har sina styrkor i den förra tränarens brister. Man tar de senaste lärdomarna och går mer efter dem. Jag tror två saker kommer att prioriteras:

En tränare som är ännu bättre på man management, och som i ännu större grad lyfter in talanger för att få speltid.

Jag tror nämligen att analysdelen, åtminstone i teorin, redan ska existera hos de tre assisterande tränarna. Att huvudtränaren därför ska vara ännu mer av en motivatör och ha känsla för när han bara ska låta spelarna göra sitt. Jag tror också att MFF vill se en tränare som vågar mer med de unga. Steget till speltid har förstorats upp för mycket och Pehrsson har inte prioriterat de positiva effekterna som det kan bli av att slänga in en egen produkt.

Till detta finns det säkert några saker som alltid ska vara med: en tränare som inte kräver för stor makt, som sportsligt prioriterar flexibilitet och presspel, som “garanterar” resultat, och som kan fortsätta att bygga vidare på ledarorganisationens utveckling.

@jonas_hansson

Manel Estiarte, dominant i vattenpolo och medarbetare till Pep Guardiola, har vid flera tillfällen dragit fram teorin att det blir allt vanligare att idrottsgiganter tappar förmågan att hantera förluster. Gränsen mellan de bästa och resten blir allt större, och till slut blir de bästa så stora att de inte längre greppar konceptet att förlora.

De förväntar sig aldrig en enkel match, men en seger. Sedan kommer smäll efter smäll efter smäll. Det blir en chock istället för att ta emot smällarna, gneta ur det, och inte fastna i ”men vi presterar ju bättre än motståndarna”-retoriken.

(Till detta har MFF också flera nya spelare, som inte verkar vana vid storklubbspressen. Något som Magnus Pehrsson själv tagit upp flera gånger).

Nu ska vi inte skriva historien som att MFF har varit motgångsfria de senaste åren (starten på 2016, CL-kvalsfiaskot), men de har tagit sig ur perioderna snabbt. Dessutom är det en förening med planering. De har bara haft korta perioder med brandsläckning, resten av tiden har de haft medflyt och resurser för att kolla framåt. Det lugnet och den kunskapen har MFF haft råd att låta genomsyra hela föreningen. Analys, väl genomarbetad plan, resultat.

Under mina drygt två års bevakning av MFF så finns det oräkneligt många exempel på sådana grejer. De säger en sak, de påbörjar en process, och sedan syns förbättringen. Det gäller både stora saker på ledningsnivå och detaljförbättring på individuell spelarnivå.

MFF hade problem med skador och belastning 2016, så de satte in nya resurser och etablerade ett nytt tänk vilket gjorde att de hade allsvenskans lägsta skadefrånvaro 2017.

MFF la in tre-fyra gånger mer videoanalys inför 2017, och det förbättrade spelarnas utveckling, kollen på det egna spelsättet, och motståndarscouting. De upptäckte att defensiven på fasta situationer var för dålig, och fixade i ordning det i slutet av 2017. De började få igång presspelet som det hade snackats om i drygt ett års tid.

Bland annat hade de kommit till insyn kring mittbacksegenskaper för presspel, och bytte ut Kari Arnason (bra 2016) mot Lasse Nielsen (inte bättre spelare, men mer spelanpassad).

Oscar Lewicki hade haft stora passningsproblem, men där började han plocka fram fler diagonala passningar och drog även fram ett nytt beteende där han automatiskt spelade fler passningar framåt. Anders Christiansen gjordes mindre bollkåt och mer sugen på att hitta positioneringar som förstörde motståndarnas balans, vilket var det som lagets lite mer direkta spel behövde.

Ställ en fråga till MFF om ett problem, och de kan ge ett svar och sedan fixar det ofta sig till slut. I 15 månaders tid kändes det som att MFF var i förbättringsläge via sådana processer. Nu har de istället haft en helt urusel månad. Hur mycket ska slängas bort då? Alla idéer har inte blivit usla, så det ska finnas kvar ett långsiktighetstänk och tro på vissa principer.

Men. Med det sagt. MFF har inte bara haft en dålig förmåga att hantera käftsmällar, utan de har träffat fel för många gånger i sin planering. Åtminstone än så länge.

De trodde att den låga skadefrekvensen skulle fortsätta 2018, och räknade inte in att det kunde bli ”otursskador”.

Det blev ett mer defensivt balanserat mittfält (på grund av Champions League-floppen?), men Fouad Bachirou och Oscar Lewicki är väl inte ett par som dominerar bort de lågt ställda lag som MFF ofta möter i allsvenskan?

Hur kan det ens finnas i närheten av tillräckligt många fördelar som väger upp för argumenten emot att Bonke Innocent är kvar?

Om MFF ska höja sig en nivå (till att bli ledande i Norden och nå ett par Europacupgruppspel inom tre-fyra år), är det då Sören Rieks och Arnor Traustason som är de korrekta storvärvningarna till kanterna för att nå de målen?

Det pratades om lärlingarnas framfart, men förutom ströminuter på Samuel Adrian så har ingenting hänt där. Ledningen säger en sak, Pehrsson har lite andra ordval, och på planen syns knappt något (än). Ledningen har ändå tagit i med ordval om att lärlingarna ska vara en viktig del mot kommande Europacupgruppspel. Då måste de fasas in.

En av MFF:s styrkor 2017 har försvunnit: kvaliteten på byten. Pehrssons byten blir ofta vänsterback mot vänsterback, anfallare mot anfallare, eller efter en skada. Varför så medvetet ta bort ett lags styrka? Det pratades om nackdelarna med stor trupp (kostnader, spelarmissnöje, längre väg för talangerna), men kanske MFF planerade upp lite för mycket baserat på vad som hände 2017?

Dessutom skulle ju presspelet snarare utvecklas än avvecklas 2018. Det har lagts in fler presskompatibla spelare i varje lagdel, förutom anfallet. De har tre fantastiska anfallare (Strandberg, Jeremejeff, Rosenberg), men de tre som ska dra igång ett presspel är verkligen inga Jo Inge Berget:ar. De är inte ens några Pawel Cibickis.

Det har som sagt blivit allt fler flexibla, snabba, omställningsbara spelare som kan följa matchplaner. Det var säkert en delanalys efter CL-kvalet. Pehrsson har flera gånger pratat om att han i bortamatchen mot Vardar startade med en elva som var fel. Det behövdes kanske fler spelare som kunde göra det han ville?

Men. Än så länge har effekten ibland blivit en för homogen grupp. Hotar de här spelarna tillräckligt mycket i farliga ytor? Finns det tillräckligt hög teknisk kapacitet? Är de tillräckligt spontana? Kommer många olika spetsegenskaper fram tillräckligt ofta?

Inläggsspelet har varit delvis valt. Det blev en effekt av att MFF tappade offensiv kvalitet centralt (Christiansen), och balanserade då upp mer via kanterna och ny inläggsstrategi. Det har fungerat bra. Ungefär hälften av spelmålen 2018 har kommit på rena inlägg. MFF har också tagit in fler inläggsinriktade spelare.

Förra året var Berget, Erdal Rakip, Yoshi Yotún, och Anton Tinnerholm på kanterna. Berget var egentligen anfallare, Rakip avskydde kantspel, Yotún var mer omständig (åtminstone i början), och Tinnerholm upptäckte att hans långa inlägg var för dåliga, så han hittade andra alternativ. Nu blir det mer direkta inlägg från Egzon Binaku och Eric Larsson. Arnor Traustason kommer kanske inte till så många inlägg, men är primärt en spelare med hårt jobb och bra fot på fasta. På inläggen är det dessutom enkelt att sikta på Carlos Strandberg.

Det är verkligen inget fel i deras val att prioritera fler inlägg. I deras analys av 2017 visade det sig att de ofta kom till kanterna, men att de därifrån inte kunde göra tillräckligt mycket nytta. Samtidigt får det inte bli överdrift. IFK Göteborg tyckte att de stängde av MFF från att komma till många inlägg. Ändå hade MFF 45 inläggsförsök i den matchen, exkluderat ett 15-tal i samband med fasta situationer. Det innebär ett inläggsförsök i öppet spel varannan minut.

I övrigt? Jag kan sakna påeldande i MFF-lägret. De har dragit sig ifrån att vara provocerande. Det skapas sällan motståndare som är mer än vanliga motståndare. Det finns ingen Åge Hareide som säger några väl valda ord och skapar tändning, vilket var en av MFF:s stora fördelar under CL-åren.

Jag tyckte det fanns gnistor mot IFK Göteborg. Sören Rieks inledde med de 300 mest taggade minuter jag sett en spelare göra. Poya Asbaghi hade kryddat den allsvenska buljongen. Supportrarna var på det. Men sedan ebbades det ut.

Men jaha. Finns det några saker som MFF kan göra för att ta sig ur det här?

Ta en ny titt på truppen i sommar och rätta till några saker. De borde utöka scoutingorganisationen och skaffa en bredare marknad att ta spelare från, för de kommer inte hitta allt de vill ha hos skandinaviska spelare. Bägge sakerna kommer kosta pengar, men alternativet att inte göra det kan bli dyrare i det längre perspektivet.

Taktikmässigt är det svårt att skruva stort på saker innan sommaruppehållet. Det är helt enkelt noll träningar mellan matcherna, på grund av tätheten i matchschemat.

Att byta en tränare hade kunnat ge en kick, men det har såhär långt inte pyst ut mycket om spelarmissnöje.

Spelarmissnöje är annars den överlägset vanligaste anledningen till att sparka en tränare. När en tränare få sparken så pratas det ofta om att spelargruppen vill ha ett tydligare ledarskap, men det kan betyda olika saker. Ibland vill spelargruppen ha mer djupgående spelbitar och detaljer att ta med sig (som efter Allan Kuhn), ibland att de vill ha ett mindre komplext spelsätt och istället bara utgå från enstaka ramar. Och så brukar klubbarna byta mellan dem. Först den ena, sedan den andra, och tillbaka till den första typen igen. Där tycker jag att Pehrsson ska ha lite beröm för att han verkar göra saker mer simpelt, men det har bara blivit positiv effekt i en av tre matcher.

Samtidigt har MFF byggt en sportslig struktur som gör att tränaren har en mindre roll, där ett av argumenten blir att det förenklar att byta ut tränaren när det väl går dåligt. Men. Det hade varit hårt att sparka en tränare efter en usel månad, om nu MFF verkligen har menat allvar med hur nöjda de var med Pehrssons första 15 månader.

Pehrsson kommer, oavsett hur länge han blir kvar, lämna efter sig åtminstone ett starkt arv: hans uppbyggnad av organisationen runt och under honom. Videoanalyser, organisation med övriga i ledarstaben, träningsplanering, jobbet med att försöka göra saker som ligger i framkant. MFF var för långt bak i sådana delar när Pehrsson tog över, men där är min känsla att han har styrt upp med en professionalisering och det var exakt samma saker som han fick beröm för under sin tid i Estland.

Slutfrågan: har MFF presterat (antal skapade målchanser kontra antal målchanser för motståndarna) så dåligt som poängen visar? Nej. Men hade matchbilderna varit helt i linje med resultaten så skulle alla ha fått sparken i MFF nu. En storklubb skapar fler chanser än motståndarna i de flesta matcher. Nu ska vi bara se om de har resa-sig-upp-efter-käftsmällsförmågan och faktiskt få resultat.

@jonas_hansson

Magnus Pehrsson om…

… han funderar på att vila spelare i dag med tanke på torsdagens cupfinal.

– Hade vi varit i ett läge där vi haft ledningen i allsvenskan och haft klart fler poäng än vi har nu, då hade vi kanske resonerat annorlunda med den här matchen.

– Men vi är inte i det läget. Nu är det att vinna i morgon och sedan ta det därifrån.

(Där tar han också upp att de nu, med så tätt mellan matcherna, är ännu viktigare med återhämtning än att träna hårt och på nya saker. Dessutom tas beslut om spelare senare, exempelvis spikas startelvorna först på matchdag)

– Man måste vara ”cool” i att vi inte kan träna spelarna, utan det handlar om att återhämta.

… hur matchbilden i dag kommer skilja sig jämfört med Djurgårdsmatchen senast.

– De spelar fotboll på hela olika sätt, både organisatorisk och idémässigt. Djurgården spelar 4-4-2 och är nog det mest direkta laget i hela allsvenskan.

– Göteborg spelar nästan alltid med en fembackslinje. Ofta fyra mittfältare i olika formationer. De gör på lite olika sätt, men där man prioriterar kontroll väldigt mycket mer med att ha långa bollinnehav. Det kan vara den kompletta spännvidden av motstånd.

… vad som egentligen gjorde MFF bättre mot Djurgården än tidigare matcher.

– Jag tycker det var väldigt mycket som var bra i matchen. Både vad vi kom från, med den pressen som var på oss, men också vad vi levererade. När jag ser den igen är den ännu bättre än vad jag upplevde live. Vi kände att vi hittade lite nya saker i vårt spel som jag gärna har kvar i matchen i morgon.

– Den största förändringen var vår beslutsamhet. Det var mycket tuffare lag, det gick snabbare, det var beslutsamt, vi vann fler dueller, det var en annan puls där ute.

– Det är överordnat allt annat vad det gäller taktiska positioneringar, men vi gjorde också saker smartare. Ibland säger man ”vi måste jobba hårdare”, men nu har vi fakta på att vi sprang ungefär 20 procent mindre mot Djurgården än vad vi gjorde mot Kalmar (3-0-förlust). Det där med att springa många meter och jobba hårdare är alltid en sanning med modifikation, men vi fick mer effekt på det vi gjorde i matchen. Vi reagerade inte, utan var aktiva och agerade. Vi sprang på rätt sätt.

– Det var ett annat beteende som jag efterfrågade och det måste vi fortsätta med om vi ska fortsätta vinna matcher.

– Mot Djurgården var det väldigt mycket att vinna andrabollsspel. När bollen slogs skulle vi vara snabbare. Det är grunder i den där matchen åt bägge håll. Det låter enkelt, men det var så det var i matchen. Jag tror inte det blir så nu. Jag tror det är en motståndare som är mer avvaktande med och utan boll.

– Anfallsmässigt hade vi pratat om att vara mer direkta, men med mer variation. Att spela direkt till forwards både på och bakom, och även spela genom mittfältet. Senast var det, trots en svår match, en fin balans i det. Vi kunde skapa chans på en passningen men också på längre bollinnehav. Det är den fotboll vi vill spela, att ha en variation, men mot BP blev mer direkta. Innan det kände vi att vi blev omständiga, vi skulle igenom alla lagdelar hela tiden. Då blir man lite långsam och förutsägbar.

… Eric Larsson, som såg stark på under träningsmatcherna men inte haft samma positiva aura kring sig på slutet.

– Det är svårt att prestera bra när ett lag inte spelar tillräckligt bra fotboll. Det har vi inte gjort och det vet vi om.

– Hans roll bygger på att löpa mycket och stå mycket för bredd och komma fram. När det har hackat… Ibland har han kommit högt och då har vi behövt honom i en speluppbyggnad, ibland har han kommit upp för sent.

– Sedan tror jag generellt för alla våra spelare, men framför allt våra nya, så får man inte glömma bort den press det har varit på oss sedan omgång två i allsvenskan när vi inte vann mot AIK. Det har varit en första period som inte har varit en smekmånad. Innan dess hade vi bara vunnits fotbollsmatcher (i cupen) med de nya spelarna. Det påverkar människor. Det är första gången han upplever det tror jag. Jag tror inte han har haft det i de andra klubbarna. Det har nog varit en väldigt bra period för att lära sig en massa nytt snabbt. Jag tyckte det var, som lag och för hans del, ett steg framåt.

– Det är så små saker, men den här ”aha”-känslan att ta hela långa löpningen bort mot motståndarnas stolpe och göra den assisten (till 1-0 mot Djurgården). Det är en sådan sak i hans spel som vi vill se. Att få till det och hjälpa till att vinna matchen, det tror jag ger honom en enorm kick som kan vara det som får det att lossna ännu mer.

@jonas_hansson

Det var standard att värva en targetanfallare per år under din senaste tid i Kalmar FF. Ari, David Elm, Jael, Ricardo Santos… Vad hände där?
– Den spelartypen har svårare att hävda sig i dag. För de lag som spelar med två forwards är det möjligt att ha det klassiska: en stor och en snabb, men i dag är det mycket en- och en halvforwardsspel. Det måste finnas djupledshot i det. Just den här biten med djupledshot blir viktigare, annars måste du ha det på kanterna. Vi hade det 2007-2008: Cesar på ena sidan, Patrik Ingelsten på andra. Man brukar säga att minst två av fyra måste vara riktigt bra djupledshot.

– Eller så får man spela det klassiska: uppspel, tillbakaspel, ut på kanten, inlägg. Och så tror jag aldrig vi har spelat.

– Dessutom har det blivit ett bredare anfallsspel, du måste utnyttja mer av planen och då hamnar yttrarna längre ut. Till detta har presspelet blivit viktigare.

***

På tal om offensiven: det har varit lite oklart vad som egentligen gäller med avtalen hos Nixon och Hiago.

Nixon (ordinarie i Flamengo, skadad, några misslyckade lån efter det) var inte KFF:s val när de var på plats i Brasilien. Det valet gick inte att få, och då föreslog Flamengo istället Nixon.

Nixon är ett rakt lån utan köpoption.

– Vi får en sportslig utveckling till en väldigt låg kostnad. Det är vår uppsida, och även en procent på eventuell vidareförsäljning, enligt Mattias Rosenlund.

Med Hiago är det både mer och mindre tydligt på samma gång. På frågan om det är ett lån var svaret, efter viss tvekan, “det kan man säga”. Där finns dock en köpoption. Hiago träffade KFF på plats och de var ganska tidigt ute med att de ville ha honom. Hans erfarenhet var främst från lägre divisioner i Brasilien.

***

När det gäller potentiella sommarvärvningar så gav Nanne Bergstrand en hint om att han primärt vill ha in mittfältare med hotande passningsspel.

***

KFF ska sälja spelare för åtta miljoner kronor i år enligt budgeten. Knappt en miljon har kommit in än så länge, framför allt för Harmeet Singh. Norsk media skrev att det handlade om ungefär 700 000 norska kronor (knappt 770 000 svenska kronor). Rosenlund bekräftade att summan var ungefär där omkring.

***

En sak som inte kom med i övriga texter: Bergstrand tog upp att han tror det är många blivande tränare i spelartruppen. ”Styrkan i den här gruppen är att de äldre spelarna hjälper de yngre väldigt mycket”.

***

Det här med passningsspelet har blivit lite av den negativa grejen med säsongsinledningen (ihop med skadeläget). KFF vill både ha längre anfallsspel och fler hotande passningar. Bergstrand själv tog upp fem-till-femton-sekundersanfall som något som laget behöver fler av.

Det blir lätt fokus på andra saker i KFF-laget. Hårt jobb, defensiv medvetenhet, fasta situationer, en del flexibilitet. Då blir det även lätt att de egenskapsmässigt tappar lite passningskvalitet. Samtidigt löser Rasmus Elm många problem där när han är på planen.

***

Tre artiklar från veckan:

En längre grej om KFF:s visioner och arbetet bakom kulisserna.

En lång intervju med Nanne Bergstrand om hans syn på många saker.

Bergstrand i en annan intervju om varför laget har fortsatt så många skador.

@jonas_hansson