Inför allsvenskan omgång 20 – Sirius-kollapser och Häcken är Häcken

Undertecknad och Per Bohman (Sportbladet) pratade om TFF för ett par veckor sedan. Vi krävde inte många fler poäng, men hade väntat oss ett mer… genuint lagbygge. Något som kunde överraska oftare, som inte läckte lika mycket, som gnetade, som mer var en symbol för en blandning av det gamla och nya TFF.

Exakt varför det inte har gått går att diskutera. Många (måååånga) spelare gör sin första ordentliga säsong i allsvenskan. Några skador. Patrick Winqvist lär sig fortfarande. Laget kanske bara inte är bra nog. En fråga som dock kan ställas: TFF bygger mycket av sitt lag kring unga spelare uppfostrade i MFF, där de är vana vid att vinna varje match och ha ett spel därefter. Har det tagit extra lång tid att få in ett helt annat tänk?

TFF tar till andra förändringar än att byta tränare, som de konsekvent ger mycket förtroende åt. Tom Prahl kommer in som resurs, de testar lite andra lösningar vid sidan av planen, och det känns som att de kommer att behålla mycket oavsett vilken division de är i nästa säsong. Det finns många spelare som går att bygga med även för en möjlig allsvensk säsong 2020: Isak Jönsson (kontrakt till och med 2021), Sudic (2020), Tideman (2020), Hörberg (2020), Erik Andersson (2020), Hümmet (2020), Sebastian Olsson (2020), och de lär kunna behålla ett antal andra spelare också.

AIK – BK Häcken
Lördag 16.00

Hammarby +18, AIK +13, Sundsvall +13, Kalmar +9, Norrköping +8, Östersund +4, ÖSK -4, Djurgården -4, IFK Göteborg -6, Elfsborg -9, MFF -12, Sirius -16.

Många klubbar har upplevt stora skillnader jämfört med hur det såg ut efter 19 omgångar förra året. Där och då var KFF och Gif Sundsvall direkt nedflyttningshotade. Sirius låg fortfarande trea, och Hammarby hade bara några fler poäng då än vad IFK Göteborg har nu.

Ett lag har dock inte ändrat på sig: BK Häcken. De har lika många poäng då som nu. Ser vi en liknande säsongsutveckling? Börja säsongen varierande, sedan hitta en högre växel under sensommaren, Rasmus Lindgren är bäst i världen, de offensiva alternativen -är många, och de rullar in på en placering 4-6? Det enda pluset är fler mål i år.

Örebro SK – Östersunds FK
Lördag 18.00

På 19 omgångar har det gjorts nio frisparksmål. Jämfört det med att det på hela förra säsongen gjordes 22 stycken, och av de nio målen i år gjordes fyra av Saman Ghoddos innan han såldes.

Lägg även till att Hosam Aiesh (turligt) gjorde ett frisparksmål senast, mot Gif Sundsvall. Östersund har därmed gjort fler frisparksmål än vad de övriga 15 lagen har gjort tillsammans.

Hammarby – Djurgårdens IF
Söndag 15.00

Startelvorna senast Djurgården vann mot Hammarby (2007):

Hammarby: Lekström – D.Johansson, Monteiro, Traoré, Gunnarsson – Zengin, Eguren, Chanko, P.Andersson, Laitinen – Paulinho. Tränare: Tony Gustavsson

Djurgården: Touray – Ceesay, Kuivasto, Johannesson, Tauer – Komac, Riihilahti, Sjölund, Davids – Jonson, Dahlin. Tränare: Sigurdur Jónsson.

Brommapojkarna – Malmö FF
Söndag 15.00

Den sista matchen i vad som kan ha varit MFF:s mest matchtäta period i historien. 16 matcher, 57 dagar – i snitt en match var 3,5:e dag i nästan två månaders tid. Det är också slutet på den ”enkla” raden med allsvenska matcher: Dalkurd, TFF, Sirius, BP. Hittills har de tre segrar, nio gjorda mål, och noll insläppta.

Dalkurd – IFK Göteborg
Söndag 15.00

Dalkurd och MFF är de enda klubbarna som har bytt tränare på grund av sportsliga resultat under året. MFF har fått kraftfull förbättring. I Dalkurd ser det bättre ut, men ser det tillräckligt bra ut?

Johan Sandahl har tagit över en trupp som har försämrats och tunnats ut. Sju poäng på åtta matcher är okej sett till motstånd och förutsättningar, men nu går de in i en period där de i fyra matcher bland annat möter IFK Göteborg, Kalmar FF, och Trelleborgs FF. Det måste nog bli några poäng där för att hänga med lagen ovanför kvalstrecket.

Gif Sundsvall – IK Sirius
Söndag 17.30

Thomas Lagerlöf tog upp det efter MFF-matchen: Sirius måste sluta att falla isär vid motgång. På en kvart i andra halvlek hade 0-0 blivit till 0-4. Det var det mest extrema exemplet, men det är en trend som har återkommit sedan förra sommaren.

0-1 mot Dalkurd blev 0-3 på tre minuter, 0-0 mot Blåvitt blev 0-2 på tio minuter, 0-1 mot MFF i tidigare sommarmatchen blev 0-3 på två minuter, 0-1 mot Djurgården blev 1-5 sista kvarten, 1-1 mot Östersund blev 1-4 på drygt en kvart, 1-1 mot ÖSK blev 1-3 på sex minuter…

Det händer gång på gång på gång på gång, det ovan är ungefär hälften av alla exempel under ett års tid. Det är också en av de stora anledningarna till att Sirius har släppt in flest mål i årets allsvenska. Laget måste hitta ett sätt att balansera rätt efter insläppta mål.

Kalmar FF – Elfsborg
Söndag 17.30

Alla vet hur svårt det är att vända ett underläge, men Kalmar FF är sämst i allsvenskan de senaste året. I de senaste 30 matcherna där de har hamnat i underläge har de en seger, två oavgjorda, och hela 27 förluster. Undantagen är två matcher mot Östersund och en mot Elfsborg. Det handlar inte bara om kvalitet och spelsätt, utan det måste ligga mentala bitar i det också.

@jonas_hansson

Nu när MFF går in i dag, och för resten av hösten, finns det därför framför allt fem truppfrågor att lyfta fram. 

Högerbackarna

50-50-situation mellan Andreas Vindheim och Eric Larsson, och Uwe Rösler har också pratat om det i liknande termer. Jag pratade med Vindheim om det för några dagar sedan. Han tog startplatsen mot Midtjylland senast, den matchen där det inför kändes som att han hade fått ett litet försprång, men fick kramp (”Jag vet inte var det kom ifrån”). Känslan var att han gärna snart ser sig som mer ordinarie än “varannan-match-schemat” som varit i sommar. Bägge spelarna sina plus och minus, men just nu känns den stora avgörande faktorn hur de presterade i sin förra match.

Mittbackarna

Här är det frågor på alla sex alternativ. Rasmus Bengtsson och Behrang Safari, hur många matcher kan de spela över en säsong? Lasse Nielsen, hur bra är han egentligen? (Jag har följt honom i 18 månader nu och har fortfarande ingen aning). Franz Brorsson, har han blivit stabil igen? Oscar Lewicki, ska han vara här eller på mittfältet och är han femtevalet som mittback nu? Hugo Andersson, håller han och hur mycket får han spela?

Nummermässigt är det ingen fara för MFF. Problematiken ligger i att veta hur ofta de stabila spelarna kan spela, och hur bra alternativen är. Safari och framför allt Bengtsson är två av lagets bästa spelare när de är i form (vilket Bengtsson nästan alltid är när han är frisk).

Lewicki eller Traustason (eller Gall)?

Det är svårt att se ett scenario där Fouad Bachirou och Anders Christiansen hamnar utanför en elva, så det gör att alternativen där bakom inkluderar Oscar Lewicki, Arnor Traustason, Romain Gall, Bonke Innocent, Samuel Adrian, ett par lärlingar, och någon annan som kan gå in där (Sören Rieks? Guillermo Molins?).

Gall gjorde en fin match i allsvenskan senast, men primärt är det här en duell mellan Lewicki och Traustason. Traustason är en av de bäst presterande spelarna under Rösler (vilket Rösler själv har påpekat), men Lewicki har en förmåga att komma tillbaka när han börjar bli lite uträknad från en elva. Han har då alltid kommit in med några riktigt bra prestationer för att visa hur man ska balanserar ett mittfält, ihop med några starka offensiva bidrag.

Formation(er?) på sikt

Det har varit 3-5-2 under Rösler, men han har också sagt att han i ett optimalt läge hade spelat med tre anfallare. Han har också sagt att formationen ska vara den som gör att de elva bästa spelarna är på planen, och att han inte har haft tid att träna på andra formationer.

Även Magnus Pehrsson ville byta under och mellan matcher, men han drog sig bort från de tankarna. Exakt varför berättade han aldrig. Kanske var det att spelarna inte kände sig bekväma, kanske att han det var bättre att fila mer på det som fanns.

Kollar man tillbaka på Röslers karriär så har han ofta haft en formation som han har utgått från, men som har ändrats i enstaka matcher eller till något nytt när det har gått dåligt. Den här formationen bildades delvis av slump, delvis av planering baserat på hur Rösler såg på truppen där och då. Vad blir det i höst och på sikt? 3-5-2? 4-3-3? 3-4-3? 4-4-2?

Talangerna som (inte?) trycker på

Rösler är en match ifrån att ha nästan gjort det bästa möjliga av situationen. Han har haft hjälp av en riktigt stark trupp, men matchandet har varit så hårt att till och med undertecknad har haft svårt att koppla om till nästa match. Ändå har han inte förlorat en enda match, han har haft ett antal stabila matcher, och han har fått laget att nå en hög högstanivå i många matcher. Det har varit en stark anställning än så länge.

Det är dock två saker som är på hans minuskonto nu. Dels har det varit ett par matcher där han inte har satt matchcoachningen. Det andra är talangerna. När han pratade om för tunn trupp efter matchen mot Midtjylland så tycker jag inte det gick i harmoni med det MFF har pratat om tidigare. Trots höga förväntningar om det sportsliga så har föreningen också höga förhoppningar om de egna talangerna.

Rösler pratade om att Midtjylland har sex mittbackar, men MFF har åtminstone fem stycken (sex, om Oscar Lewicki räknas in). Han har åtminstone 12-13 spelare till de fem offensiva positionerna. Det var som att de unga spelarna inte riktigt räknades in.

Skillnaden har nämligen varit att Midtjylland ger minuter åt sina 19-20-åringar på ett sätt som MFF inte har gjort. Det är den enda skillnaden i truppbredd mellan klubbarna.

MFF-talangerna är där, och därmed också truppbredden, men de används sällan trots att flera av dem de är bärande i U-landslagen. Adrian gör det alltid bra när han får spela, men har av Rösler bara fått en timmes speltid i allsvenskan. Varken han eller Hugo Andersson fick minuter mot Trelleborg (istället valdes Lewicki som mittback istället för Hugo). Laorent Shabani och Felix Konstandeliasz har inte synts till. Pavle Vagic lånades ut, trots att Rösler pratar om brist på anfallare. Jag tror framför allt Daniel Andersson ibland funderar på om de unga verkligen inte ska få spela mer.

I dagsläget känns det som att de här spelarna får det ännu svårare att få speltid i höst om MFF åker ur Europa League.

Allan Kuhn fick ett tydligt minustecken av MFF när det kom till brist på speltid till talangerna 2016. Om det nuvarande scenariot fortsätter så är det inte otänkbart att det blir liknande med Rösler 2018.

@jonas_hansson

”Bara” fyra egna produkter har fått speltid i årets allsvenska för BP: Gustav Sandberg-Magnusson, Tim Söderström, Jack Lahne, och Jacob Ortmark. Där är en som lämnar efter säsongen, och en som är utlånad efter att ha spelat färre än 100 minuter i år.

Fredrik Hammar, startspelare i U17-landslaget, flyttade nyligen till Akropolis för att få spela seniorfotboll. Det är ingen lätt situation: klubben tappar kontinuerligt 15-16-åringar till utländska klubbar eller större klubbar i Stockholm, och Viktor Gyökeres och Carl Starfelt lämnade i vintras, men det måste oroa lite att endast Lahne verkar trycka framåt i år. BP har bred trupp (med bottenlags mått mätt), något som borde ses över till nästa säsong? Annars finns risk att ännu fler unga lämnar.

Malmö FF – IK Sirius
Söndag 15.00

4-0 till MFF, 4-0 till MFF, 3-3. MFF har nästan rakt igenom kört över Sirius i 260 av 270 allsvenska minuter de två senaste åren. Spelmässigt är Sirius det lag som MFF har haft klart lättast mot, men så var det de där sista tio minuterna i 3-3-matchen förra sommaren.

För MFF låg Siriusmötet mellan de två matcherna mot Vardar. MFF vilade startspelare, tog ledningen med 3-1, bytte ut fler startspelare för att vila ännu fler, och från ingenstans 3-2, och från ingenstans 3-3. Även spelare och ledare i Sirius hade efter matchen svårt att säga annat än att de tog sig därifrån med rejält med flyt. Nu är det ett liknande läge med MFF mellan två viktiga Europacupmatcher. Överkörnings-MFF eller tar-varenda-chans-som-går-Sirius?

Östersunds FK – Gif Sundsvall
Söndag 15.00

I ligans två klart mest norra lag, i städer dit det är svårt att locka stora spelare, så är det också två av ligans bästa föreningar när det kommer till övergångar. När det inte gick att få dit spelarna som många ville ha, så behövde både Östersund och Sundsvall leta bland spelarna som ignorerades. För att lösa det så behövde de bli smartare.

I en tid när många klubbar inspireras av de här två klubbarnas bollkontroll, så är det kanske fler som snarare borde kolla på deras värvningsmetoder. Kyle Macauley scoutade fram mycket av värde för ÖFK, och i Gif finns bland annat en Joel Cedergren som bland annat verkar göra extra research på personligheter.

AIK – Trelleborgs FF
Söndag 17.00

Oscar Linnérs allsvenskan 2018: elva matcher, fyra insläppta. Ett straffmål, ett hörnmål, ett rent friläge, och ett insläppt i en 1-5-match. Han hade inte kunnat göra mycket mer för att hålla AIK i toppen. Totalt i karriären: 44 allsvenska matcher, 28 insläppta, 21 nollor. Han har aldrig släppt in fler än två mål i en ligamatch.

Och bara 21 år. Ny nolla i dag?

Djurgården – IF Elfsborg
Söndag 17.30

Elfsborgs senaste 13 månader i siffror: 33 matcher. 30 poäng. 37-61 i målskillnad. Segrarna har varit mot lag på plats 15, 13, 15, 12, 16, 12, 5 (ÖSK). De har spenderat lika mycket tid på nedre halvan av tabellen (23 omgångar) under de 13 månaderna som de gjorde under drygt tio år mellan sommaren 2007 till sommaren 2017. Deras svit på sex raka matcher utan mål är det sämsta sedan Åtvidaberg 2010 (även det sex matcher).

Notering kring Djurgården: mellan omgång 14 och 30 kommer laget att bara ha en gräsmatch, borta mot Trelleborg i september.

Dalkurd – Hammarby
Måndag 19.00

Alexander Ekblad debuterade i allsvenskan som 31-åring, Peshraw Azizi satt på bänken nyligen, Ammar Ahmed rullar runt bollen, Ahmed Awad får starta matcher igen, Johan Sandahl är huvudtränare. Det här börjar mest att bli Dalkurd ca 2011 igen.

Framför allt nu när Smajl Suljevic är tillbaka i klubben vars A-lag han debuterade i som 14-åring. Han var efter det i oklart Stoke-äventyr, tillbaka i Dalkurd, spelmotor i Gif Sundsvall, och togs in som möjlig Fouad Bachirou-ersättare i Östersund, men det fungerade inte. Inte den mest dynamiska spelaren i allsvenskan, men få kan slå krossbollar ut mot kanterna som Suljevic. Dags att etablera sig som allsvensk startspelare igen?

IFK Norrköping – IFK Göteborg
Måndag 19.00

IFK Norrköpings startelva fortsätter att förändras. I sommar försvann Eric Smith, Jon Gudni Fjoluson, och Linus Wahlqvist, och ersättarna ser än så länge ut att vara Alexander Fransson, Lars Krogh Gerson, och Ian Smith. Med betoning på än så länge, för Jens Gustafssons truppbygge har varit som en levande organism i år. Ofta i förändring.

Därför har spelare fått tydlig förändring truppstatus sedan säsongsstarten. Daniel Sjölund inledde säsongen som inhoppare, fick en start mot Hammarby, hade problem, och har bara gjort ett inhopp (på några sekunder…) efter det. Jordan Larsson och Alexander Jakobsen fick mycket speltid i början och startade mot Trelleborg i omgång 6 (förlust hemma). Jakobsen har noll starter efter det, Larsson två. Istället har Simon Skrabb och Arnor Sigurdsson allt mer tagit plats. Nu på slutet har Kalle Holmberg, som nära på varit garanterad startplats i två års tid, inlett från bänken. Till detta har Filip Dagerstål gått från ett antal matcher utan speltid till given.

Kan några kämpa sig tillbaka snart? Finns det fler nya reserver som knackar på för att ta sig in?

Kalmar FF – Örebro SK
Måndag 19.00

Sedan Nahir Besara kom till Örebro SK så har laget vunnit 18 allsvenska matcher. Besara har varit inblandad i viktiga mål i 17 av dem. Undantaget: hans debut för två år sedan.

Nahir Besara har nu varken gjort mål eller assist i allsvenskan sedan innan uppehållet. Efter det har ÖSK spelat åtta ligamatcher, tagit totalt två poäng, och gjort fyra mål, inkluderat en straffretur och ett hörnmål där målvakten la bollen i eget mål (efter knuff). ÖSK måste kunna göra mer utan Besara, samtidigt som Besara måste komma igång igen.

Det positiva: Besara (och ÖSK) har fyra raka segrar mot KFF. Och att Besara gjorde mål i cupen i veckan.

@jonas_hansson

Fokuset kommer ofta, men inte alltid, att hamna på detaljerna, siffrorna, spelarna, och framför allt lagen som det mer sällan skrivs om.

IK SIRIUS – DALKURD FF
Fredag 19.00

Sirius har lika många poäng (tolv av tolv) på sina fyra senaste matcher som på de 24 matcherna innan det.

Det går att hitta förändringar som kan ligga bakom. Skadorna är på en hanterbar nivå (samma backlinje fem matcher i rad). Lukas Jonsson är i mål. Konkurrenssituationen offensivt har förbättrats (Charbels Georges är bra, Sam Lundholm trampar igång). Nämnas bör att spelschemat har varit förhållandevis ”enkelt” (vi får se hur Sirius sköter sig när de efter Dalkurd har Malmö borta, Sundsvall borta, Hammarby hemma, Östersund hemma), och att de fortfarande har problem i perioder i matcher. Det går också att gräva i taktiska delar.

En viktig punkt är dock mittfältet. Undertecknad höll Niklas Busch Thors vårsäsong 2017 som väldigt bra och bortglömt i skuggan av andra profiler. Sirius har haft bra mittfältare, men det känns som att de först nu är tillbaka på samma nivå av balans och kvalitet som när Busch Thor peakade. Robert Åhman-Persson är stabilitet och hjälp, Philip Haglund har en av sina bästa (eller åtminstone viktigaste) säsonger i allsvenskan med allt han står för i pondus- och fysikväg, och Christer Gustafsson gör sitt åt alla håll och i alla vinklar. Sirius försöker sig på en svårare fotboll ibland, och då måste kärnan på mittfältet vara stark.

MALMÖ FF – TRELLEBORGS FF
Lördag 16.00

Två lag med veckobesvikelser (Vidi för MFF, storförlusten för TFF). I MFF handlar det nog mesta om vilka som vilas inför Midtjylland.

I motståndarna har tolv-tretton spelare varit i MFF tidigare, precis som huvudtränaren och en av de assisterande. Patrick Winqvist är knappast en av de mest uppskrivna unga tränarna, men alltid när jag pratar med honom har han vettigt att säga om spelarutveckling och hur man skapar resultat. Han pratar ofta om vilka insikter som specifika spelare måste komma fram till, oavsett om det handlar om diet, stanna kvar längre efter träningen för mer videoanalys, eller konsekvensen på matchresultat beroende på vilka beslut man tar. En talangutvecklande tränare som är rakt på sak, och som också är cynisk nog att inse saker som krävs för att ta poäng, och han och hans ledarstab har tagit väl hand om bland annat många ex-MFF:are.

Där känns det som att Deniz Hümmet är en av spelarna som börjar att greppa ännu fler saker. Han är nu mer än den fina (avsluts)tekniken som det har pratats mycket om. Tre mål och en assist efter uppehållet, ett uppehåll där han avbokade sin resa för att träna hårdare. Han lär fortsätta att starta (?) nu när Salif Camara Jönsson (avstängd) inte kan spela. Kan vara upplagt för minigenombrott på allsvensk nivå mot sin forna klubb MFF – om TFF kan sätta ihop defensiven igen.

GIF SUNDSVALL – BK HÄCKEN
Söndag 15.00

Alla välgenomtänkta värvningar, de specifika tränaranställningarna, alla timmar Joel Cedergren har lagt på att försöka tänka utanför standardtänket, tålamodet kring att det till slut verkligen ska lossna, en miljö för konstant lärande och utan personlig prestige. Är det nu all belöning kommer? Gif Sundsvalls 1-6-seger mot TFF var ännu vackrare än vad man kunde läsa ut på text-TV sidan 377.

(Tweeten från Gif Sundsvalls assisterande tränare)

IF ELFSBORG – IFK NORRKÖPING
Söndag 15.00

Svårt att prata om Elfsborg utan att fokuset blir på att de har fem matcher utan mål framåt, fyra raka förluster, bara målskillnaden som håller laget borta från kvalplats, och att bara BP har gjort färre mål trots många etablerade poängspelare i Elfsborg, men boråsarna har i skymundan byggt en backlinje för nutid och framtid.

Förutom de mer omtalade offensiva nyförvärven (Chinedu Obasi och David Boysen) så var det nämligen lika viktigt att tidigare skadade Jesper Manns och nyförvärvet Frederik Holst startade som ytterbackar mot AIK. Jimmy Thelin vill mycket med sina ytterbackar, och även om Rami Kaib gjorde en bra vår så har det blivit nya förutsättningar där nu. Kaib har också förlängt kontraktet i sommar, precis som den positiva överraskningen i mittbacken Ibrahim Dresevic. Två egna produkter. Till detta har knappt ens bänkade Jörgen Horn lämnat, precis som Adam Lundqvist gjorde i våras.

Elfsborgs backstatus inkluderar nu Joakim Nilsson (24 år, kontrakt till och med 2020), Holst (23, 2021), Kaib (21, 2021), Dresevic (21, 2022), och Manns (23, 2019), och det är också de fem spelarna som är närmast startplatserna. Starkt kapital.

DJURGÅRDENS IF – KALMAR FF
Söndag 17.30

När Kalmar FF åkte på bortamatcher i Stockholm för tio-femton år sedan så njöt spelarna av grisa till det på planen. De gillade att kallas bönder, visa upp sig mot etablissemanget, och kasta långa inkast. Det fanns kvar spelare som inte ens hade besökt Stockholm innan KFF var i allsvenskan 1998, men det hade ändå byggts på motstånd mot stadens lag.

Några av föreningens mest minnesvärda matcher i modern tid har varit mot lag från Stockholm, och ofta med starka segrar där uppe. Nu är det något annorlunda. Narrativen har försvunnit, det är ingen grej att åka till Stockholm längre, och på de tolv senaste matcherna i Stockholm har de tagit snåla åtta poäng.

Dessutom har laget blott fyra segrar på de senaste 37 allsvenska matcherna på konstgräs.

Dags för förändring? Tillfällige huvudtränaren Henrik Rydström har all kontext med sig efter alla år som KFF-spelare, och när det gäller konstgräset har laget i de senaste matcherna haft ett spel som lär passa bättre för konstgräs.

IF BROMMAPOJKARNA – AIK
Söndag 17.30

Bajram Ajeti skulle ge BP ”gratispoäng” på att han är extrem målskytt i vissa sammanhang (Asker 28 matcher/28 mål, HamKam 20/15, Moss 17/10, Gefle 12/12). Det blev dock konflikt, han fick inte spela, och BP använde istället typiska mittfältare längst fram.

Anfallet har rättats till i sommar med Philip Hellquist och Kristján Flóki Finnbogason. Inga bekräftade tiomålskyttar för hösten, men nu kan Luis Pimenta åtminstone variera sin startelva mer beroende på vad som behövs. I de två matcherna där bägge har varit tillgängliga har det blivit vinster, även om det var mot Dalkurd och ÖSK. De nya anfallarna, BP:s poängchans mot AIK?

HAMMARBY IF – ÖREBRO SK
Måndag 19.00

När Filip Rogic gjorde 2-1 i slutet mot KFF så började summeringen av en väldigt fin vår. Efter uppehållet har de bara en poäng på sex matcher och ÖSK har kommit in i en botten. De förlorade hemma mot BP senast och för att visa hur ovanligt det är: BP hade noll poäng på bortaplan i år, och hade vunnit TVÅ av sina 49 senaste allsvenska bortamatcher (2013 mot redan nedflyttningsklara Syrianska, 2014 mot Mjällby).

ÖSK har tidigare varit en klubb som i princip kan vinna nästan varenda en av tio matcher i rad, bara för att sedan ta endast ett par segrar på 13-14 matcher, eller det omvända. Det hände 2014, 2015, och 2016. Även 2018? För mot Hammarby lär det väl ändå inte vändas?

IFK GÖTEBORG – ÖSTERSUNDS FK
Måndag 19.00

IFK Göteborg när de har hamnat i underläge den här säsongen: tio matcher, tio förluster. Sämst i allsvenskan.

Östersund när de har haft ledningen den här säsongen: elva matcher, tio vinster, en oavgjord. Bäst i allsvenskan.

Hur mycket chans har Göteborg om Östersund går upp i en ledning? Till detta kommer Göteborg från två matcher mot Sirius där de har tappat 2-0-ledningar, och är bara tre poäng ifrån kvalplats. Östersund har vunnit åtta av de nio senaste matcherna (och kryssat borta mot MFF) och närmar sig diskussioner om att vara med i guldstriden, trots ledarstabsbyte, stjärntapp, och svag säsongsstart.

När det gäller att hantera med- och motgångar så är det här två lag som är på olika sidor av spektrumet.

@jonas_hansson

FREDERIK HOLST
23 år, Danmark, högerback, från Sparta till Elfsborg

I Bröndbys startelva redan som 18-åring. Behöll den fram tills, symboliskt nog, Johan Larsson värvades in två år senare. Holst fick efter det oftast spela, men sällan starta, i olika roller. När han lämnade som 22-åring hade han gjort över 150 A-lagsmatcher (och drygt 70 U-landskamper).

Han saknade dock att vara ordinarie högerback, så trots ett förbättrat kontraktsförslag (och intresse från IFK Norrköping) gjorde han en säsong (som helt ordinarie högerback) i Eredivisie. Sparta åkte ur och Elfsborg behövde en högerback. Bör bli ordinarie.

VIKTOR TRANBERG
21 år, Danmark, mittback, från Nordsjälland till Örebro SK, lån med option

ÖSK blev första allsvenska laget att ta hand om överblivet från Nordsjällands talang- och passningsprojekt. För ett år sedan var Tranberg dansk U21-landslagsspelare och hade drygt ett halvår som helt ordinarie i klubben.

Den platsen tappade han och har knappt spelat efter det. Ska dock vara talangfull och får ett försök att ersätta Brendan Hines-Ike, som hade en bra allsvensk vår innan flytten till Kortrijk.

JAJÁ
23 år, Brasilien, central mittfältare, från Flamengo till Kalmar, lån med option

En klassisk sommarbrasse på korttidsavtal. Kom via KFF:s samarbete med Flamengo. De ville ha en mittfältare som hade ett farligare passningsspel och valde Jajá, en spelare som tidigare startat matcher för Flamengo och spelat viktiga U20-landskamper för Brasilien, men vars karriär varit anonym de två senaste åren.

Quarterback-liknande spelstil, men har än så länge haft en bit till att få spela.

FREDRIK OLDRUP JENSEN
25 år, Norge, mittfältare, från Zulte Waregem till IFK Göteborg, lån med option

Mats Gren är uppe i elva värvningar, på fem år, som antingen är norrmän eller har koppling till Norge. Oldrup Jensen är en av de mest etablerade. Det är bara ett år sedan som han kostade runt sex miljoner kronor, men han fick bara sex-sju ordentliga chanser i belgiska ligan. Kan spela genom hela centrallinjen. Ska ha det bolltrygga, smarta, och rejäla i sig.

KOFI SARKODIE
27 år, USA, ytterback, från klubblös(/San José Earthquakes) till TFF

I USA mest omskriven för att hans mormor är en ”drottning” i Ghana, även om det då måste läggas till mer kontext (”Det är mest som att vara en borgmästare över en stam. Folk frågar henne om råd och vägledning, i en liten stam i Ashanti-regionen” sa Sarkodie till NY Times).

140-talet matcher i MLS, 30-talet U-landskamper för USA, men några svårare år bakom sig med skador och bänkningar. Verkar bli ordinarie i TFF. Högerfotad, men varit vänsterback med Anton Tideman frånvarande.

KRISTJÁN FLÓKI FINNBOGASON
23 år, Island, anfallare, från Start till BP, lån

Kom till FCK som 18-åring. Hans isländska klubbs sportchef öste på i intervju med Politiken: ”mycket lång anfallare med massor av fart, samtidigt som han har bra bollkontroll” och ”snabbare än Nicklas Bendtner”(?!).

Vände dock hem till Island utan A-lagsmatcher, kom igång, gick till Start för tre miljoner kronor trots bara månader kvar på kontraktet. Okej hösten 2017, startade 2018 i högstadivisionen med två mål, men sedan mållös i elva matcher. Utlånad trots ordinarie. Mål i BP-debuten.

JORDAN FLORES
22 år, England, mittfältare, från Wigan till Östersund, lån

Började ta sig in i Wigan för några år sedan, men drog på sig ett rött kort, fick kritik av tränaren, och syntes knappt till efter det. Blev utlånad till ett par klubbar i engelska fjärdedivisionen, där det gick bra fram tills en bilolycka för ett knappt år sedan som krävde rehab. Verkar vara någorlunda mångsidig (vänstermitt, vänsterback, central mitt…) och någorlunda spelskicklig.

DAVID HARO
28 år, Spanien, offensiv mittfältare, från klubblös(/Reus) till Gif Sundsvall

Gif Sundsvall har testat mittbackar, vingbackar, och centrala mittfältare från Spanien, men nu blir det någon som lär spela i trean längst fram. Mest känd, än så länge, för att ett av hans namn är Iniesta. Snart kanske mer känd för sina finesser och kvickhet.

David Haro var en av nycklarna till Reus uppflyttning till Segunda Division för ett par år sedan. Blev sedan långtidsskadad, men han har ändå ganska mycket speltid i spanska andradivisionen de två senaste säsongerna.

STEFAN VAN DER LEI
25 år, Nederländerna, målvakt, från Willem II till Dalkurd

25 år och hade aldrig spelat en tävlingsmatch på A-lagsnivå innan han skrev på för Dalkurd. Samtidigt har han ett tiotal U-landskamper för Nederländerna, inkluderat U21, och tre säsonger som andremålvakt i Eredivisie.

Hans seniordebut: fyra insläppta mot Hammarby (van der Leis insats var dock åtminstone godkänd) och sedan ett brutet finger. Dalkurd har inte medflyt på målvaktsposten.

GODSWILL EKPOLO
23 år, Nigeria, ytterback, från Mérida till BK Häcken

Delvis inspirerat av Gif Sundsvall så kollade BK Häcken i Spanien och hittade en spelare som varit länge i Barcelonas U-organisation och även spelat under en viss Uwe Rösler i engelska tredjedivisionen. Rösler sa då till Blackpool Gazzette:

– Han är troligen vår bästa försvarare en-mot-en. De där spelarna man alltid får ont av att möta, där ett knä i låret eller en armbåge i ansiktet är inblandat. De gör det inte med meningen, men du vet att du kommer få ont.

– Godswill vet bara om ett sätt att spela fotboll på och det är därför jag gillar honom. Grabben har en fantastisk attityd. Han vet inget annat än att ösa på max varje dag.

KASPER LARSEN
25 år, Danmark, mittback, från klubblös(/Groningen) till IFK Norrköping

Efter Lasse Nielsen 1, Lasse Nielsen 2, Mads Fenger, och Björn Paulsen kommer ytterligare en dansk mittback som inte kände sug på att standardspela i hemlandet, utan ville göra något lite annorlunda.

IFK Norrköping har fått in något ganska starkt, ser det ut som. Larsen var en startspelare i Groningen i drygt ett år, men skador minskade hans antal matcher kraftigt. Har också gjort några OS-landskamper och haft en skadedrabbad tur i Kazakstan.

ALHASSAN YUSUF
18 år, Nigeria, mittfältare, från TikiTaka till IFK Göteborg

Starkt Gothia Cup 2017, där TikiTaka gick till final. Yusuf själv gjorde ett par mål mot Hammarby och det enda målet i semifinalen. Efter det kom provspel i Hammarby, BK Häcken, och IFK Göteborg. IFK startade också ett samarbete med akademin och efter ett par månader i Sverige skrev Yusuf på. Spelade en träningsmatch där Poya Asbaghi berömde Yusufs sätt att ”ta för sig, täcka stora ytor, och gjorde både mål och assist” från centralt mittfält.

WALTER VIITALA
26 år, Finland, målvakt, från klubblös(/Viborg) till Malmö FF

En svår säsong i danska andradivisionen. Började som ordinarie, men bänkades efter några månader och Viborg verkade inte ha idéer på att låta honom gå tillbaka till att vara förstaval.

Han sa till Viborg Folkeblad att om han inte startar så ”vill jag lämna Viborg direkt” och att det var ”förfärligt” att vara på bänken. Han är visserligen i MFF för att reservmålvakt Fredrik Andersson behövde opereras, men det får väl ses som skillnad att vara potentiell bänkspelare i danska andraligan och i MFF. Har gjort en motsvarande januariturnélandskamp och vunnit finskt ligaguld.

POL MORENO
24 år, Spanien, mittback/central mittfältare, från Sabadell till Gif Sundsvall

Plockad från samma klubb som även Juanjo, Batanero, och Samu hängde i. Ett par bra år som ordinarie i en av de spanska tredjedivisionerna (i ett av den ligans defensivt starkaste lag), både som mittback och central mittfältare.

JERELL SELLARS
22 år, England, mittfältare/anfallare, från klubblös(/Cheltenham) till Östersund

Var många år i Aston Villas U-lag, gjorde någon imponerande försäsongsmatch med A-laget, satt på bänken vid något tillfälle, men andra talanger prioriterades högre. Han har ofta fått beröm för hans konstanta försök att ta sig förbi i en-mot-en-situationer. Stark start i engelska fjärdedivisionen förra säsongen, men tappade efter ett tag.

FABIO DE SOUSA SILVA
22 år, Brasilien, mittback, från Örebro Syrianska till Örebro SK

Örebro Syrianska har senaste tio åren haft ett antal brassar, och nu testas en av dem av Örebro SK med ett halvårskontrakt. Fabio har spelat i stora klubbar i Brasilien, kom till Sverige i våras, och behövde bara spela åtta matcher i division 2 innan ÖSK chansade.

DAVID BOYSEN
27 år, Danmark, yttermittfältare, från Beitar Jerusalem till Elfsborg

Boysens sjunde övergång på fyra och ett halvt år. Frän att se på en plan, men har gjort några klubbval där det inte har stämt. Den mest anmärkningsvärda är senast i Beitar Jerusalem, en klubb han sågade sönder i en intervju med Ekstrabladet.

– Det är världens mest amatörmässiga organisation. Ägaren har ingen respekt för någon. Jag skulle nästan säga att han torterar alla. Det var galet. Han tog huvudtränarrollen, trots att han aldrig sparkat en boll, och ingen vågade säga emot.

– Han styrde laget från Miami. Det finns ett klipp online där en i ledarstaben tar emot ett samtal under matchen, och det är ägaren som ringer från USA och säger åt dem att göra ett byte.

– Efter tio dagar i klubben ville de att jag skulle gå med på 50 procent lönesänkning på grund av en revbensskada. Jag vägrade och blev satt i frysboxen.

Och så svenskarna som inte hade spelat matcher i allsvenskan tidigare:

ALI SULJIC
20 år, mittback, från Chelsea till BK Häcken

Marko Mitrovic, Amin Affane, Anjur Osmanovic, Isak Ssewankambo, Joseph Colley, Suljic. Chelsea har gillat att värva unga svenskar, men ingen av dem har varit nära speltid i A-laget. Suljic kom från Motala, det talades om en mittback med både kraft och spelskicklighet, men han är tillbaka i Sverige efter 5,5 år. Fotbollskanalen intervjuade Suljic tidigare i år, där han berättade bland annat om sin sjukdom efter att ha blivit biten av något för ett par år sedan.

– Jag fick inte genomföra någon fysisk aktivitet på sex månader och jag kunde inte träna på åtta månader, så det tog en hel säsong för mig att komma tillbaka från det.

SARGON ABRAHAM
27 år, offensiv mittfältare/anfallare, från Degerfors till IFK Göteborg

Fram tills för bara ett par år sedan var han mest känd som en futsallandslagsspelare, även om han också spelade fotboll. Skövde AIK hade åkt ur division 1 år 2014, men Abraham stannade kvar ett par år och öste in mål i division 2 (49 mål på två år). Gjorde 2017 debut i superettan, och 47 matcher (23 mål, tio assist) senare blev det allsvenskan.

HENRIK BELLMAN
19 år, mittfältare, från FCK till Östersund

Helsingborgsfostrad, fick kontinuerligt med speltid i U-landslagen i tre års tid. Var med i några träningsmatcher med FCK:s A-lag. Verkar ha gått från mer ytter till mer central.

ISAK JÖNSSON
19 år, mittback, från BK Olympic till Trelleborg

Ytterligare en spelare (den sjuttonde) från Malmötrakten till TFF. 19 år och drygt 50 matcher i division 2 och 3. Troligen en spelare som är tänkt att skolas in i det långsamt.

ADAM STÅHL
23 år, mittfältare, från Kardemir Karabükspor till Dalkurd

Elfsborgsfostrad, poängstark i Norrby år 2017, fick gott om speltid i turkiska ligan innan en skada i våras. Har jagats av större/mer framgångsrika allsvenska klubbar i ett års tid, men det blev ett korttidskontrakt i Dalkurd.

ALIBEK ALIEV
21 år, anfallare, från Örgryte till Dalkurd, lån

Drygt 40 matcher i superettan, tio-talet matcher i finska högstadivisionen, har tillhört CSKA Moskva och Elfsborg, men har aldrig spelat i allsvenskan. Svår vår i Örgryte, men långt kontrakt där. En Markkanen-backup?

@jonas_hansson

Det kan jämföras med 2014, året då MFF bröt sig in i Champions League. Då var det med ett lag som använde en snittålder på 23 år i vissa matcher. Sju års skillnad per spelare jämfört med i år.

Det är de mest extrema matcherna från både 2014 och 2018, men det visar ändå hur MFF har förändrat sig. 2014 byggde de något ännu mer långsiktigt, det fanns sällan pengar för de bästa allsvenska spelarna, och det fick ta mer tid innan resultaten kom. Det var många unga egna produkter och ett antal spelare som hade värvats för sin talang, inte för sina stabila prestationer. Med några undantag.

Nu är det ett lag med framför allt återvändare runt eller över 30 år, och spelare som har varit riktigt bra på allsvensk nivå (eller motsvarande) och är i spannet 25-30 år. Med några undantag.

Det finns fördelar med hur det ser ut nu. MFF ska ha erfarenhet i så många spelare att de ska hantera matcher som mot Vidi i dag utan att skaka. Det är ett lag som ska ha färre dipper, ett lag som ska ”garantera” SM-guld oftare. De har också möjlighet att behålla spelare i fler år, om spelarna redan ”har testat sig” i en annan miljö eller större liga. Det kan vara en väg för att få kontinuitet ute på planen istället för att skapa en ny truppcykel var 18:e månad.

Samtidigt finns det nackdelar. En av dem kan vara att MFF inte ofta nog lyfter in unga spelare som går att sälja vidare för höga belopp, men jag tror ändå att de kommer lyckas med den delen. Ett större frågetecken kanske kan sättas på det fysiska?

MFF vill vara ett lag som ska älska hög press och har en tränare som höjde träningsintensiteten. Hinner spelarna alltid återhämta sig? Orkar de med att slita en hel säsong, eller ens en halv? Det har fungerat i en månad, men nu börjar också några skador att komma. Det positiva är att MFF har ett av Skandinaviens förmodligen mest kvalificerade (och dyraste) fotbollsteam när det gäller fys och medicin. De har många resurser och hög kvalitet, men det räcker ju bara en bit.

Jag gjorde förra veckan en lång sammanställning om Uwe Rösler, där både fys- och medicinskt team pratade om sina delar såhär långt, där de lyfte både för- och nackdelarna med sättet de jobbar på nu.

Jag frågade Uwe Rösler om denna åldersstrukturen tidigare. Hans svar började i att prata om erfarenhet, något han ofta återkommer till även i andra frågor, och att om MFF ska vinna match efter match med den här pressen så krävs det att spelarna har varit i liknande situationer tidigare. Han avslutade dock med en ”det är något vi har koll på”.

Det kan vara tankar som är värda att ha med sig om matchschemat fortsätter vara tätt, eller när nästa transferfönster öppnar. Kan MFF balansera rätt så får de spelare med en bra blandning av fysik, erfarenhet, och kvalitet som de kanske kan ha kvar i några år, och med en grund för stark framgång. Misslyckas det så får de nog se om truppen på några ställen.

@jonas_hansson

Eller snarare: det är omöjligt att prata om Vidi utan att prata om ungersk fotboll och Viktor Orbán.

Tomasz Mortimer, bland annat grundare av HungarianFootball.com, brukar skämta om att Orbán blev premiärminister så att han kunde se fler fotbollsmatcher från vip-läktarna. Oavsett om det är VM-matcher mellan Frankrike eller Belgien, eller CL-kval mellan Vidi och Ludogorets, så är han där. Det har inte blivit bekräftat vad jag vet, men några gånger har det skrivits om att Orbán ser upp till sex matcher per dag.

”För att lyckas politiskt, och finansiellt, i Orbánistan så måste man investera i fotboll” skrev Mortimer. Det här är ett fotbollslandskap där många trådar går halvt ihop, där politiker och Orbáns nära vänner får viktiga uppdrag inom fotbollen eller köper egna fotbollsklubbar, där regelverken ändras för att skapa mindre insyn i ekonomin (och därmed i teorin mer utrymme för exempelvis korruption).

Orbán älskar fotboll och andra försöker följa med. Många i den politiska och finansiella toppen har någon fotbollskoppling. Landets rikaste man blev plötsligt fotbollsförbundets ordförande, trots lågt fotbollsintresse, och den banken han är VD för är även högstaligans sponsor. Enligt Guardian så spelade till och med Orbán (premiärminister), Áder (president), och Köver (parlamentets talesman) i samma lilla fotbollslag när de var studenter. Dessutom går det att peka på ägarna i ett antal klubbar i högstadivisionen och se att de har sina vänskapskretsar nära landets topp.

Investeringar har därför gjorts i fotbollen, men det får ibland hård kritik. Visst har det gjorts miljonprogram till exempelvis gräsroten och talangutveckling, men på 2010-talet har alla miljarder prioriterats till nya arenor.

Åtta av landets tolv arenor i högstadivisionen är nybyggen som har varit färdiga de senaste fem-sex åren. Ytterligare tre har renoverats för höga belopp under samma period, och den återstående är en 2000-åskådararena hos en puttenykomling som gör sin första säsong någonsin i högstadivisionen.

Folk bryr sig dock inte mer om fotboll för det. Vidi sitter på drygt 2000 åskådare under en bra icke-derby-match, och deras nya arena ska ta 14 000. Hybrisen är total när det gäller framför allt arenastorlekar.

Debrecen har en 20 000-arena, men snittade under 4000 förra säsongen. Újpest: 12700, men snittade under 3500. Honvéd: 10 000, men snittade 2500. Då är det ändå tre toppklubbar.

Fotbollsutvecklingen i landet har alltså inte gått som planerat, inte heller sportsligt. De har bara haft ett lag i Champions League-gruppspel de senaste 20 åren (Debrecen 2009, som slog ut Kalmar FF). Just Vidi var i Europa League-gruppspel år 2012, men bara efter att de hade fått ett stort inflöde av pengar för en satsning (som inte höll långsiktigt). Det brukar sägas att staten betalar mycket av landets fotboll och det inkluderar toppklubbarna. Vidi är en klubb snittar 2000 åskådare per match, knappt har haft några Europacupsintäkter, och försörjs av ett svagt TV-avtal. Ändå tjänar stjärnan i laget ungefär en halv miljon kronor i månaden.

Vidi är Orbáns favoritlag brukar det sägas, men är det inte nödvändigtvis en sanning år 2018. Visserligen spelade hans son med reservlaget några år och han ser ofta klubbens matcher på plats, men bokstavligt talat bredvid hans hem så har han hjälpt till att bygga en arena för Puskás Akadémia.

Bild via 444.hu. Orbáns hus visat bredvid Pancho Aréna. 

En klubb som har noll och ingenting med fotbollsspelaren Puskás att göra. Det är en klubb som satte igång för drygt tio år sedan, som skulle bli hemmet för ungersk fotbolls pånyttfödelse och en talangmaskin av hög klass. Vidi och Puskás Akadémia är (eller var), som en ungdomsspelare uttryckte det för några år sedan, ”två lag men en klubb”. Det är troligt att klubben var tänkt att få fram talanger som Vidi skulle ta del av.

Orbán verkar ha varit fascinerad av det ungerska landslag som var världens bästa i början på 1950-talet. De gick obesegrade i fyra år innan de förlorade en match, i en VM-final, och ett av de landslagets framgångsrecept var att ha så många landslagsspelare som möjligt i samma lag.

I teorin har samarbetet mellan Vidi och Puskás Akadémia (nu en klubb i högstadivisionen) upphört sedan ett par år tillbaka, men det finns fortfarande mycket som kopplar samman de bägge klubbarna. Vidi spelar exempelvis på Akadémias arena nu när de bygger nytt.

Däremot har det inte blivit mycket av ”talangfabriken” Puskás Akadémia. Vidi hade i sin senaste CL-match noll akademiprodukter från Puskás Akadémia i sin matchtrupp. Puskás Akadémia själv hade en enda akademiprodukt i sin startelva i senaste ligamatchen (en mittback som blev utvisad). Det är också en klubb som ingen bryr sig om mer än de som är nära Orbán. När Guardian var där för att göra ett reportage så satt det ett par hundra på läktaren och ett par hundra i vip-båsen.

Projektet med att få en stark ungersk period med hjälp av Vidi och Puskás Akadémia har därmed som bäst fått en svår start, som sämst misslyckats totalt.

Med det sagt så är Vidi ett rätt bra lag, som förlitat sig på den gamla skolans spelare och några utländska nyförvärv. De har varierat i resultat. De tog sig visserligen knappt vidare mot ett lag mot Luxemburg i juli, men det har också imponerat. De åkte ut mot Midtjylland först i en förlängning år 2016, på regeln om bortamål mot Bordeaux år 2017, och slog ut ett starkt Ludogorets i år.

I laget finns en spelare med stark MFF-koppling: Boban Nikolov, en av Vardars hjältar mot Malmö FF förra året, men framför allt verkar det vara ett tränarskickligt lag. Tränaren är Marko Nikolic, som lämnade Partizan och tackade nej till Club Brügge för att ta över Vidi. Att de har fått honom kanske beror på på de ”seriösa planerna att nå gruppspel (i Europacuperna)”, ett citat taget från ägaren på klubbens officiella hemsida.

Samtidigt är det ett lag som Malmö FF ska ta sig vidare mot. En ungersk ligamästare är generellt sämre än en svensk. En annan positiv notering i dag ur MFF-ögon: Vidi har, precis som MFF, ofta haft svårt att prestera bra i bortamatcher. På sina 25 försök på 2000-talet har det bara blivit tre segrar: Gent 2012, New Saints från Wales 2016, och Nomme Kalju från Estland år 2017.

Nåja. Få fotbollsklubbar är perfekta, men MFF har tenderat att stöta på några av de mest pengadopade klubbar som går att finna ute i Europas mellanskikt. Oavsett om det är Red Bulls eget Salzburg, eller Vardar med alla ryska miljoner, eller Clujs extremt osäkra ägarsituation (där de gick från hundratals miljoner kronor i skulder till ny storsatsning på bara ett par månader). Nu lägger vi nog till Vidi på den listan.

@jonas_hansson

Källor: Molvidi.hu, 444.hu, Guardian, 24.hu, Blizzard, In Bed With Maradona

Det finns såklart nyanser och kontext till alla beslut, men dagens CL-möte mellan CFR Cluj och Malmö FF är sett till tränarbyten ett standardmöte i den här delen av fotbollsvärlden.

Champions League-kvalets andra runda, som spelas den här veckan, innehåller 24 lag varav 19 vann sina ligors senaste titel.

Elva av klubbarna har bytt tränare bara de senaste månaderna. 18 av 24 har bytt tränare under det senaste året. Då pratar vi om några av ländernas mest framgångsrika klubbar under det året. Här finns det inga två år för att bygga någonting som tränare, och ofta finns det inte ens två månader. I enstaka fall har tränare lämnat för större uppdrag, men oftast för att de har sparkats och för varje år som går så kommer det nya anledningar till att varför de tvingas lämna.

Dåliga resultat under kort period, under lång period, spelar ”fel” fotboll, har tappat spelargruppen, är inte överens med ledningen, fel person för att utveckla klubben vidare, ett byte för att ta klubben till nästa nivå, att det behövs en omskakning, att taktiken är för diffus/simpel/svår, att det behövs en tränare som är bättre på de mentala delarna. Det går alltid att hitta fel, och då finns ju alltid den där enkla lösningen.

På CL-kvalsnivå är det en extrem hets att ta sig till gruppspel vilket innebär ännu högre tränaromsättning. Vi ska nog inte lura oss att tro att svensk fotboll är ett undantag. Ett Europacupgruppspel är inte “bara en bonus” för MFF. Föreningen kommer aldrig klara av att hålla nuvarande kostnader om de missar gruppspel efter gruppspel, och ett sådant scenario finns definitivt inte i föreningens ambitioner. Det fanns säkert med i Magnus Pehrsson-beslutet i maj.

Det är för många miljoner kronor som står på spel. Klubbarna ser det inte längre som en chansning att sparka en tränare. De ser det som en chansning att ha kvar en tränare. Tyvärr är jag inte säker på att tränarutbildningarna förbereder sina studenter för att det är såhär det ser ut 2018.

Bate från Vitryssland vann ligan förra hösten. De tog in en ny tränare i Oleg Dulub. Han inledde med 11-2-3 i statistikraden innan han fick sparken, trots att de hade serieledning. Ludogorets dumpade sin mästartränare i sommar för en brasilianare som har haft 28 olika tränarjobb de 23 senaste åren. Kükesi gjorde sig av med sin tränare efter första kvalmatchen i CL eftersom klubbpresidenten tyckte det var fegt att spela med endast en anfallare.

Dinamo Zagreb hade sex poängs serieledning i mars, men eftersom de hade två raka förluster sparkade de Cvitanovic. Ersättaren Jurcevic höll i två månader innan han också fick sparken. Rosenborg sparkade nyligen Ingebrigtsen, pratade om att de behövde utvecklas vidare, och stötte på hårt spelarmotstånd.

Alla är klubbar som spelar CL-kval den här veckan. Kollar vi på förra Champions League-rundan så såg det likadant ut.

Förra säsongen vann Olimpjia Ljubljana den slovenska ligan efter att ha förlorat blott två matcher. Ändå sparkade de huvudtränaren Igor Biscan efter säsongen. Ersättaren Ilija Stoilica överlevde knappt 50 dagar innan han fick sparken efter fem matcher. Alashkerts tränarcirkus: anställde huvudtränare i juni förra året, meddelade i december att han inte skulle få förlängt, han stannade ändå kvar, och fick lämna i april när laget var i serieledning i Armenien. Apoel från Cypern sparkade sin guld- och Champions League-tränare samma månad när de tillfälligt åkte ner på andraplatsen.

Malmö FF:s fyra tränare på mindre än tre år är standard för klubbar i de europeiska cuperna. Det kanske är standard även i framtiden för MFF. Har man läst mellan raderna så har det verkat som att Basel varit något av en förebildsklubb för föreningen. Ett Basel som förra veckan sparkade Raphael Wicky, mitt i CL-kvalet, för att ta in sin sjunde tränare på sju år.

@jonas_hansson