Så skötte sig lagen under Silly Season: AIK, ÖFK, Elfsborg, BP

Nu när vi ser tillbaka på de senaste tolv månaderna: hur bra skötte sig de allsvenska klubbarna på transfermarknaden? Vilka gjorde sig faktiskt bättre med nyförvärv, och hur många förhoppningar krossades? 

Listan exkluderar vissa (framför allt unga) spelare som knappt har märkts av. Lagen kommer i slumpmässigt vald ordning. Gäller för transferfönstren vintern 17/18 samt sommaren 2018.

AIK

Vintern 2016/2017 gjorde AIK ett fönster som höll laget borta från guldstriden under våren. Vinterfönstret 2017/2018 var läxan gjord och det blev tvärtom.

Det var några svåra saker som skulle lösas. Johan Blomberg kom från en stark säsong, men lämnade. Nils-Eric Johansson tvingades dessvärre att avsluta karriären. Stefan Ishizaki började komma upp i åren, men var ändå ordinarie 2017. AIK hade kanske hoppats ännu lite mer på Chinedu Obasi och Simon Thern, men de lämnade också. Dessutom försvann Amin Affane och Noah Sonko Sundberg permanent, och det blev ytterligare ett par jobbiga skador/sjukdomar.

Björn Wesström, Rikard Norling, och Tobias Ackerman pekade på flera bra nya spelare som dessutom passade in. Enoch Kofi Adu fyllde perfekt upp den låga centrala mittfältspositionen där AIK letade efter en passningsgaranti, och de kunde därifrån bygga mittfältet som de ville ha. Tarik Elyounoussi är ren kvalitet. Alexander Milosevic blev mittbacken som AIK behövde efter all frånvaro hos defensiva spelare. Budimir Janosevic blev en bra Linnérutmanare. Nabil Bahoui gjorde en stark lånevår. Robin Jansson blev ett av årets allsvenska fynd.

Sommaren gav främst mittfältsförändringar. Anton Salétros och Ahmed Yasin hade varit tillbaka i ett halvår, men ville testa sig utomlands. Sebastian Larsson, Heradi Rashidi (precis som Jansson i årets-fynd-kategorin), och Panajotis Dimitriades kom in.

Robin Lundström (skada), Joel Ekstrand (skada), och Stefan Silva är i grunden väldigt bra spelare, men har inte synts mycket av olika anledningar. Eero Markkanen, Robert Taylor, och Agustin Gómez har lämnat.

Totalbetyg: Nästan högsta möjliga. AIK behövde hantera flera planerade och oplanerade stora saker, och har ändå haft hög träffsäkerhet på sina nyförvärv. Fyra-fem kvalitetsvärvningar har visat sig prestera så bra som AIK hade velat, ett par billiga chansningar blev startspelare, och av de som inte har tagit startplats så har de flesta (med något undantag) värvats som bra reserver eller haft skador. Svårt att säga vad som skulle ha kunnat gjorts bättre. Någon mer med hög vidareförsäljningspotential?

ÖSTERSUNDS FK

Påbörjade att ersätta nyckelspelare redan innan de hade lämnat. Dino Islamovic, Noah Sonko Sundberg, Smajl Suljevic, och Tesfaldet Tekie (på 18 månaders lån) kom in under en vinter där Östersunds stora tapp var Fouad Bachirou. Att Gabriel Somi, Bobo Sollander, Tim Björkström, och Johan Bertilsson lämnade var enklare att hantera.

Sedan blev sommaren så tung som den nästan kunde bli, både på och utanför planen. Graham Potter och nästan hela ledarstaben lämnade, tillsammans med Saman Ghoddos, Ken Sema, Sotirios Papagiannopoulos, Brwa Nouri, och Alhaji Gero. Östersund verkar ha fått en hög summa för den uppsättningen och hade många av sina planerade ersättare på plats, men det behövdes kvalitet.

Ian Burchnall skulle ta hand om det och tog in Simon Kroon och Rewin Amin som startspelare redan här och nu, tillsammans med framtidsvärvningarna Henrik Hellman och Jerell Sellars (ett par intressanta inhopp), och chanslånet Jordan Flores.

Det som har hänt bland reservmålvakterna: Andreas Andersson värvades in permanent, och Emil Hedvall byttes mot Andrew Mills.

Totalbetyg: Godkänt. De har tappat många delar och ersatt det med spelare som de hoppas ska vara bättre om ett-två-tre år, så att truppen är sämre nu är helt väntat. Trots det ser laget ut att hamna på runt 50 poäng. Det finns kapacitet för att man om några år ser tillbaka på de här värvningarna som bra talanger som blev riktigt bra allsvenska spelare. Om de kan behålla Tekie så kan det bli väldigt lönsamt. Å andra sidan: om det inte blir bra utveckling så lär Östersund ångra sig att de inte värvade mer etablerat. Ett totalbetyg som kan ha ändrats både upp och ner om två år.

IF ELFSBORG

Som vanligt Sveriges mest lugna övergångslag. De tog Jimmy Thelin och hoppades att hans idéer skulle få ut mer av spelartruppen. Elfsborg fick tillbaka Stefan Ishizaki (professionalitet personifierat – perfekt för ett år som detta) och tog in Thelin-skolade Robert Gojani, samtidigt som Lasse Nilsson lämnade.

Under det senaste året har det egentligen bara hänt två andra stora saker. Elfsborg bytte först ytterbackar. Anders Randrup och Adam Lundqvist lämnade, in kom Fredrik Holst (och Rami Kaib växlade upp internt). Sett till vad Kaib och Holst (en av Elfsborgs bästa i höst) har presterat så ser Elfsborg ut att ha gjort något smart där, även om de var ytterbackstunna under våren.

Det andra var att Issam Jebali såldes. Han fick mycket förtroende av Thelin, men var väl aldrig riktigt den anfallaren som behövdes. Chinedu Obasi är mer kortsiktigt fixat och har inte varit perfekt, men är bättre lämpad där uppe och har hjälpt till i några segrar.

I övrigt: Jörgen Horn ut, David Boysen in. En mittback som var lågprioriterad, och en attackerande spelare där det känns som att Elfsborg tänker ”hög kapacitet, värd att testa”. Rasmus Rosenqvist spenderade en kort tid i HIF på lån.

Totalbetyg: Knappt godkänt. Flera av värvningarna var nog bättre än alternativen som var i truppen, men det hade kanske behövts en eller två förändringar till för att spela Thelinboll på riktigt? Den totalt sett svaga säsongen drar ner på betyget. Transferstrategin har också fortsatt som den nästan alltid har varit i föreningen: bara spelare som har bevisat sig i allsvenskan/Superligaen/Eliteserien/superettan.

IF BROMMAPOJKARNA

Hur mycket tid har ni?

Sportchef Daniel Majstorovic tog över ett lag som inte bara hade tappat huvudtränare Olof Mellberg och assistent Azrudin Valentic, utan stora delar av 2017-truppen: Viktor Gyökeres, Carl Starfelt, Joel Qwiberg, Kevin Kabran, Budimir Janosevic, ihop med några mer marginella (men nyttiga) som Imad Khalili, Luca Polo, och Kyle Konwea. Ersättarna:

Tränare: Luis Pimenta (senare Roberth Björknesjö)

Målvakter: Nikola Petric

Ytterbackar: Mohanad Jeahze, Fritiof Björkén

Mittbackar: Ludvig Öhman, David Ochieng, Martin Rauschenberg

Mittfältare/anfallare: Moustafa Zeidan, Petar Petrovic, Rasmus Alm, Eric Johana Omondi, Maikel, Alexander Nilsson, Kristjan Floki Finnbogasson, Philip Hellquist, Bajram Ajeti (har redan lämnat)

Totalbetyg: Underkänt. Luis Pimenta-historien känner vi alla till, och storvärvningen Ajeti fungerade inte alls (bland annat på grund av en konflikt med Pimenta). Svårt att ge godkänt när två så viktiga rekryteringar inte blev bra nog. Några av spelarna har visat sig bra nog för allsvenskan och några har visat att de har högstanivån för allsvenskan, men det har varit många som pendlat kring om de verkligen ska tillhöra en allsvensk trupp. Kanske hade det sett bättre ut med Björknesjö från start?

Del 1: Hammarby, Kalmar FF, Örebro SK, BK Häcken
Del 2: Malmö FF, IFK Norrköping, Dalkurd FF, Gif Sundsvall

@jonas_hansson

Jag såg själv på nära håll under några år hur Antonsson utvecklade ett liknande samarbete med Ismael i Kalmar FF. Ismael låg visserligen mycket längre bak i planen, men han kände till Antonsson så bra att han kunde slå en 40-meterspass in i vissa ytor och så bara var Antonsson där. Antonssons spelstil handlar mycket om att springa rätt, och då är den där synkroniserade smartheten extra viktig. Kommer passningarna en halv sekund för sent så ser Antonsson otajmad ut.

Vi har redan sett Antonsson-Rosenberg-samarbetet vid flera tillfällen. Två assist av Antonsson till Rosenberg, två assist av Rosenberg till Antonsson, och ett par-tre ”hockeyassist” av Rosenberg till Antonsson. Åtminstone sex-sju mål som har uppkommit genom att de två läser av varandra. Detta på 800 minuters speltid tillsammans och där de första 200 minuterna handlade om att lära känna varandra.

Det kan jämföras med att Carlos Strandberg och Rosenberg aldrig har assisterat varandra på 25 matcher, och det hände bara två gånger mellan Vidar Örn Kjartansson och Rosenberg.

Efter Hammarbymatchen (2-1), där Antonsson passade fram till Rosenbergs mål, var det Rosenbergs tur att ge tillbaka beröm till sin anfallskollega.

– Han är en otroligt smart spelare. Boxspelare, men också en spelare som löper bra. När vi gör som vi gör nu så gör han ett extremt arbete i defensiven också. Sedan sträcker han laget, så när vi har boll får jag yta mellan deras mittfält och backlinje. Det är för hans massa löpande.

Han pratade också om hur tacksamt det var att få ytan vid målet tack vare löpningar av inte bara Antonsson, utan också Oscar Lewicki och Arnor Traustason.

Antonsson själv behövde några matcher på sig att få upp fysiken, komma in i spelsättet, och sedan läsa av Rosenberg. Det såg bra ut innan det också, men efter det: åtta mål och två assist på nio matcher av Antonsson. Både i KFF och Blackburn hamnade han i några svackor med få eller inga mål, men han är lite ”kommer det ett så kommer det många”.

Det känns också som att deras spelsätt passar bra ihop. MFF vill pressa mycket, och Antonsson klarar av det bättre än nästan alla andra allsvenska anfallare. Rosenberg behöver inte springa så mycket, utan han kan fokusera på de sakerna där han gör mest nytta: droppa ner och möta boll ibland, och sedan stå på rätt plats i straffområdet när anfallen har pågått länge nog. Inte massa extra presspel, inte massa löpningar för att dra isär motståndare, inte vara den som konstant ska trycka ner en backlinje.

Sedan har jag den förmodligen för dåligt underbyggda hypotesen att huvudtränare som under spelarkarriären var anfallare, generellt är som bäst för lagets anfallare. De vet ungefär vilka bollar en anfallare vill ha och kan anpassa taktiken lite efter det, de kan ge bra tips, och de vet ungefär hur anfallare tänker. Under ex-anfallaren Uwe Röslers första tid började Carlos Strandberg ösa in mål på ett sätt som han inte hade gjort tidigare, men sedan blev han skadad.

Antonsson behövde som sagt lite tid att komma igång. Även spelare som Sören Rieks och Arnor Traustason har sett fina ut nära de har tryckts upp i anfallspositioner. Jämfört med exempelvis Magnus Pehrsson, vars lag sällan har målskyttarna som verkligen sticker ut, utan där det under MP:s tränarkarriär har varit mer utspritt. I ett Rösler-lag kanske det helt enkelt kommer bli lite mer målproduktion för anfallare?

Nu har dessutom Rösler anfallsalternativ, vilket han har saknat tidigare. Strandberg är tillbaka efter skada och Traustason kan mycket väl flyttas upp mot Sarpsborg i dag, men för stunden känns det som att Antonsson och Rosenberg fungerar så bra ihop att de två är startpar året ut. Sånt kan dock snabbt ändras…

@jonas_hansson

Nu när vi ser tillbaka på de senaste tolv månaderna: hur bra skötte sig de allsvenska klubbarna på transfermarknaden? Vilka gjorde sig faktiskt bättre med nyförvärv, och hur många förhoppningar krossades? 

Listan exkluderar vissa (framför allt unga) spelare som knappt har märkts av. Lagen kommer i slumpmässigt vald ordning. Gäller för transferfönstren vintern 17/18 samt sommaren 2018.

MALMÖ FF

Jo Inge Berget blev till Sören Rieks. Anton Tinnerholm blev till Eric Larsson. Mattias Svanberg blev till Romain Gall. Erdal Rakip blev till Arnor Traustason. Alexander Jeremejeff blev till Marcus Antonsson. Anders Christiansen blev till Fouad Bachirou, och till slut kom även Christiansen tillbaka. Sex näst intill raka byten plus en addering, och sedan då att Magnus Pehrsson blev till Uwe Rösler i sommar.

På övriga trupplatser kan det sägas att Magnus Wolff Eikrem, Kingsley Sarfo, Felipe Carvalho, och Dennis Hadzikadunic har blivit till Egzon Binaku och Guillermo Molins.

Det tog tid innan saker satte sig. Rieks hade en medioker vår, Traustason stördes hela våren av en fotskada, Bachirou hade också några småsaker, och Eric Larsson fick det inte att rulla på samma höga nivå som Tinnerholm. Flera saker har ändrat sig under hösten. Rieks och Traustason är ofta bland de bästa på plan, Bachirou en ny nyckel, och Antonsson gör massa poäng. Några spelare kommer att får mer tid på sig (Binaku, Molins, Gall), av olika skäl.

Dessutom har Isak Ssewankambo gjort ett kort lån, Walter Viitala är inne som tillfällig (?) andramålvakt, och ett gäng spelare är iväg på lån.

Totalbetyg: Bra. Just nu är nog rätt många MFF-fans glada över vad det totalt sett har blivit efter alla byten, men allt sänks av den usla våren. MFF hanterade alla utgående kontrakt förra året med att värva bevisad hög allsvensk klass och mycket erfarenhet. Säkerligen många dyra kontrakt, men också en bra bit över 50 miljoner kronor i försäljningspengar.

IFK NORRKÖPING

IFK Norrköping har höjt sig på tre startplatser med värvningar som otvivelaktigt gjorde laget bättre. Isak Pettersson har varit en av seriens bästa målvakter. Simon Thern har vuxit och blivit mer komplett. Alexander Fransson är en av de bästa i allsvenskan. Dessutom har Ian Smith sett ut som ett fint fynd, som ersättare för Linus Wahlqvist.

Jon Gudni Fjoluson har inte blivit ersatt i kvalitet, men Kasper Larsen och Lars ”mini-Ante” Krogh Gerson är åtminstone acceptabla startmittbackar (med utrymme för förbättring). Tappet av Eric Smith har knappt märkts i och med Franssons ankomst. Oavsett om Norrköping fick 30 eller 40 eller 50 miljoner för Arnor Sigurdsson, så var det väldigt bra pengar för en tonåring med totalt 1000 minuters speltid i laget.

Det som inte har fungerat än är Jordan Larsson, men han är fortfarande bara 21 år och används i nästan varje match.

I övrigt: Mohanad Jeahze hamnade i BP, Andreas Hadenius i Halmstad, Marcus Falk Olander slutade och blev kläddesigner, nyttiga Nikola Tkalcic drog till Norge, Hampus Lönn testas som en lokalvärvning, och bland reservmålvakterna byttes Aslak Falch mot Gustav Jansson

Totalbetyg: Starkt. Tre riktigt bra nya spelare, en ung ny startspelare, ett par stabila nya defensiva spelare, och en ung offensiv spelare som de fortfarande har tid att vänta på. Nästan allt har gjort nytta. Det har totalt sett vägt upp för tunga spelartapp.

DALKURD

De har i praktiken har gjort omrenoveringar i två raka fönster. Ska man summera hur det såg ut i slutet av superettan och hur det ser ut nu, så blir det:

Andreas Brännström → Jonas Sandahl

Frank Pettersson, Robertino Kljajic → Stefan Van Der Lei, Sixten Mohlin, Leopold Wahlstedt

Kujtim Bala, Heradi Rashidi → Markus Thorbjörnsson, Simon Strand, Irfan Jasarevic

Rewin Amin, Richard Yarsuvat, Predrag Randelovic, Yukiya Sugita, Mohamed Bangura → Smajl Suljevic, Adam Ståhl, Ferhad Ayaz, Eero Markkanen, Alibek Aliev

Till detta har sex spelare (och en tränare, Azrudin Valentic) bara spenderat ett halvår innan de lämnade: Abdulaziz Demircan, Oliver Berg, Younes Bnou Marzouk, Mohamed Buya Turay, Johan Bertilsson, och Leonard Pllana (utlånad hösten 2017).

Det är mycket att ta hänsyn till. Det riktigt bra har framför allt varit Buya Turay, som gav en stark vidareförsäljning plus massa mål. Spelare som exempelvis Simon Strand har också sett bra ut.

Däremot har det varit lite för många spelare där det inte har stämt av olika anledningar, några spelare där Dalkurd inte fick ut tillräckligt mycket, och det går även att fråga sig om Dalkurd ens har en bättre trupp nu än den som avslutade superettan?

Totalbetyg: Svårbedömt. Dalkurd var kvalitetsmässigt på klart plus, trots svag vår, fram till sommaren. Efter det hände mycket, framför allt det ekonomiska läget ändrades. Underkänt, om det inte hade varit för Buya Turay?

GIF SUNDSVALL

Nära nedflyttning 2017 och efter det försvann både Marcus Danielsson och Eric Larsson, som bägge var topp-3 i laget det året. Till detta lämnade okej startspelare/inhoppare som Smajl Suljevic, Noah Sonko Sundberg, Lars Krogh Gerson, Kristinn Steindorsson, Sebastian Rajalakso, och Kristinn Freyr Sigurdsson.

De sex spelarna var inte en samling spelare som Gif Sundsvall står och faller med, men av de 17 spelarna som fick mest speltid år 2017 så lämnade alltså åtta stycken plus en blev långtidsskadad (Tommy Naurin).

Det som har gått utmärkt: Juanjo ihop med David Batanero på centralt mittfält har gjort laget nivåer bättre. Jonathan Tamimi var inte ens ordinarie i J Södra och är inte Eric Larsson-bra, men en totalt sett stark säsong. Maic Sema har blivit en Hallenius-partner som verkligen saknades förra året (direkt inblandad i tolv mål på 2000 minuter).

Det som har varit ganska bra: David Haro (flera ”den grabben är ju bra”-aktioner per match), Oliver Berg (lite bättre tempo så kommer han göra mycket nytta), och Pol Moreno (kan bli fynd som startmittback). Alla tre behöver mer tid, men många bra saker finns i deras grunder.

Det som inte har stämt: Chidi Omeje var riktigt intressant som startalternativ, men långtidsskadade sig dessvärre direkt. Alireza Haghighi lyckades inte peta William Eskelinen och försvann snabbt. Samu var inte vingbackhöjare och försvann också snabbt. Lånet Christian Rubio Sivodedov har varit med hela tiden där på gränsen, men inte fått många minuter. De hade nog hoppats på mer med Kim Skoglunds allroundhet.

Det som verkligen går att diskutera: Romain Gall. Fem miljoner för en av allsvenskans bästa poängspelare, som dessutom är 23 år? För dåligt, även om det räddade året rent ekonomiskt.

Totalbetyg: Starkt. Borde ha fått mer för Romain Gall och skulle behöva ha satt ytterligare ett par nyförvärv ännu mer rätt för de högsta betyget, men de hanterade två nyckelförluster, tog in flera nya startspelare och några potentiellt långsiktiga spelare som redan gör avtryck.

Del 1: Hammarby, Kalmar FF, Örebro SK, BK Häcken

@jonas_hansson

Nu när vi ser tillbaka på de senaste tolv månaderna: hur bra skötte sig de allsvenska klubbarna på transfermarknaden? Vilka gjorde sig faktiskt bättre med nyförvärv, och hur många förhoppningar krossades?

Listan exkluderar vissa (framför allt unga) spelare som knappt har märkts av. Lagen kommer i slumpmässigt vald ordning. Gäller för transferfönstren vintern 17/18 samt sommaren 2018.

HAMMARBY

Jesper Jansson tog två transferfönster på sig att bygga nytt (sommaren 17, vintern 17-18), vilket sedan följdes av finjusteringar i somras. Den stora förändringsperioden inkluderade ny ledarstab som mer var inriktade mot fotbollsfilosofin som Hammarby ville stå för.

Sedan i vintras har ytterbacksplatserna uppgraderats och föryngrats från Stefan Batan och Birkir Mar Saevarsson, till Simon Sandberg och Neto Borges. De två positionerna i laget där det verkligen behövdes något nytt, och Hammarby fick två bra spelare där det också fortfarande finns mer att ta av. På mittbackssidan blev det ett rent plus med succén David Fällman, även om det blev på bekostnad av speltid för Marcus Degerlund (utlånad i höst).

I offensiven byttes Pa Dibba, Arnor Smarason, och Romulo mot Nikola Djurdjic, Vladimir Rodic, Junes Barny, och delvis pånyttfödda Imad Khalili (tillbaka efter lån). Till detta har ytterligare korttidslösningar och/eller reserver lämnat/anlänt (exempelvis Erkan Zengin), och några rena framtidsnamn har plockats in (Abdul Halik Hudu, Kalle Björklund). Tim Söderström blev klar i sommar, men anländer först till 2019.

Totalbetyg: Högt. Förbättring av offensiv kvalitet samt över hela backlinjen, en ledarstab som verkar passa bättre, och få jobbiga spelarförluster. En av trupperna som är klart bättre nu än för tolv månader sedan.

KALMAR FF

De positiva bitarna: Chima Akas har varit bra, och hans nytta på fasta situationer (både tillslag och inkast) har gett klart fler mål än en standardvänsterback. Det innebar också att Viktor Agardius flyttade in som mittback, där han har varit oväntat bra.

Dessutom har ett antal spelare som inte fick mycket speltid lämnat (Romário Marques, Philip Hellquist, Marko Biskupovic, Sebastian Starke Hedlund, Harmeet Singh, Markus Thorbjörnsson, Mahmoud Eid…), och istället har unga spelare tagit många av de minuterna och gjort det fullt godkänt (Isak Magnusson, Adam Hellborg, Nils Fröling, Johan Stenmark…).

De negativa delarna är desto mer märkbara. Akas har varit ett bra nyförvärv och Hampus Strömgren var ändå bara tänkt som reservmålvakt, men de övriga fyra nyförvärven har haft det svårt. Nixon kom med höga förväntningar, men varit en flopp och får knappt spela. Gbenga Arokoyo är konstant skadad och har varit en flopp. Jajá får ingen speltid, även om han enligt rapporter ser bra ut på träningar. Hiago har varit okej och hade en kort bra period i våras, men kämpar för att ens räcka till. KFF:s högsta prio var ökad kvalitet på offensiva spelare i vintras, men det misslyckades.

Tappet av Jonathan Ring, lagets kreativitet och en nyckel till att laget klarade sig kvar 2017, har därför varit extra märkbart. Dessutom har några fanbärare lämnat/slutat (David Elm, Stefan Larsson, Melker Hallberg), och laget lyckades inte sälja den spelaren som skulle förbättra årets ekonomi.

Totalbetyg: Underkänt. Har gjort sig av med många som knappt fick speltid, har förmodligen sänkt lönekostnaderna, och Chima Akas var ett bra nyförvärv, men att inte sälja spelare tar hårt på ekonomin, fortsatt dålig träffsäkerhet på offensiva nyförvärv, och Ring ersattes inte.

ÖREBRO SK

I försvaret byttes Hjörtur Logi Valgardsson, Patrik Haginge, och duktiga Brendan Hines-Ike ut mot Albin Granlund (stabil – men är han mer?), Daniel Björnkvist, Fabio (intressant chansning – behålls han?), och lånet Viktor Tranberg (bra spelare och bra prestationer – behålls han?). En liten förbättring i kvalitet? Eller ungefär samma? Oavsett så gav det X antal miljoner plus i och med Hines-Ike-försäljningen.

I offensiven så ville Maic Sema testa annat, och ÖSK ville testa annat än Petteri Forsell och Ferhad Ayaz. Johan Bertilsson blev det stora nyförvärvet. Han har varierat i prestationer under sin korta tid i ÖSK, men är nog snarare tänkt att lyfta när Nahir Besara lämnar. ÖSK hade nog högre förhoppningar på ett par unga spelare som antingen var nya (Simon Amin) eller prioriterades högre i år än förra året (Isaac Boye). De har skapat mer utrymme rent truppmässigt för de unga spelarna, men de har ändå knappt fått speltid i allsvenskan (tillsammans har de spelat mindre än 1000 minuter i år, varav 21-åringen Boye har stått för nästan hälften).

Det viktigaste var dock att Nahir Besara, Filip Rogic, och Kennedy Igboananike stannade.

Totalbetyg: Knappt godkänt. Svårt att säga att truppen totalt sett har blivit bättre efter två transferfönster, men de flesta av nyckelspelarna har blivit kvar och det har kommit in miljoner för Hines-Ike.

BK HÄCKEN

Mikael Stahre blev till Andreas Alm, och det ger ett år som resultatmässigt liknar 2017: halvseg start följt av en stark höst, men med fler poäng i år.

I anfallet hade Alhassan Kamara, Chisom Egbuchulam, och Moestafa El Kabir testats, men lämnat och istället togs Alexander Jeremejeff tillbaka. En klar förbättring till en position där många klubbar letar efter något bättre, men ofta misslyckas.

Övriga mittfälts- och anfallstapp som Mathias Ranégie, Ahmed Yasin, Mohammed Abubakari, och Alexander Farnerud har ersatts av Viktor Lundberg (nja första 18-20 omgångarna – efter det bra) samt gett mer speltid åt exempelvis Gustav Berggren och Mervan Celik.

Av Häckens lokala scouting har Karl Bohm, Alexander Angelin, Jakob Lindström, och David Engström (de två sistnämnda värvades vintern 16/17) redan lämnat, och mittbacken Johan Hammar är den enda som verkligen har satt något avtryck.

Ytterbackarna Egzon Binaku och Joel Andersson såldes för mångmiljonbelopp, och mittbacken Jasmin Sudic ville testa sig i Trelleborg. Häcken har därför tagit in en kvalitetsspelare (Joona Toivio), en chansning som verkar bli lyckad (Godswill Ekpolo), och ett framtidsnamn (Ali Suljic) till försvaret, där även Adam Andersson har gjort framsteg efter omskolning.

Totalbetyg: Bra. Ett antal miljoner in på banken efter ytterbacksförsäljningar, men en bra backlinje som ändå inte känns sämre. De hanterade tränarbytet väl. Tapp av många stora (och några viktiga) namn, men de har också träffat bra på flera sommarnyförvärv (Toivio, Jeremejeff, Ekpolo) tillsammans med att några spelare har vuxit jämfört med 2017. Betyget sänks lite av (de visserligen billiga) lokalvärvningarna, och kanske att Ahmed Yasin hade behövts ersättas ännu lite bättre.

@jonas_hansson

Om beviset att högt presspel och intensivt försvarsspel funkar även i Europa, efter 2-0 mot Besiktas.

– Beviset blev att när vi är fräscha så kan vi pressa även i Europa. För att vara effektiva och synkroniserade i pressen, då behöver man träna på det, ha det fysiska, och vara modiga. När vi har det, då kan vi göra det även i Europa i särskilda delar av planen. Inte överallt, men vi kan definitivt göra det. Sådana kvällar när adrenalinet är där och Stadion är full och publiken ger oss en extra spelare på planen, för det tycker jag vi hade, för att jaga ner dem…

– Det är en utmaning att göra det var tredje dag. Ibland måste vi kanske stanna lite lägre. I andra halvlek när de skickade ut sina ”big guns” så stannade vi lite lägre och var ett riktigt bra block. De försökte komma över det med långbollar, men det var till vår fördel.

– Jag tycker att Johan (Dahlin) gjorde två-tre väldigt bra räddningar.

– När jag såg matchen igen så hade han några matchvinnande räddningar. Jag borde förmodligen lyft fram det lite mer direkt efter matchen. Förutom det hade vi i 60-65 minuter ett väldigt bra spel mot ett så bra motstånd. Första 20 minuterna behövde vi anpassa oss till tempot och på kontringarna (emot MFF). Efter 22 minuter hade de en tre-mot-två-situation, där Johan kom ut. De situationerna vill man ha bort mot ett sådant motstånd.

Mitt i diskussionerna om annat så valde Rösler att lyfta fram en annan spelare: Rasmus Bengtsson, som annars haft haft problem att starta många matcher i rad tidigare. 

– När Rasmus är i laget så plockar vi massa nollor bakåt. Det är ingen slump. Rasmus är en klasspelare och platsen centralt i en trebackslinje är perfekt, den är som gjord för honom. Vi försöker få ut honom mer på planen och han köper sakerna som vi säger åt honom att göra, som vissa träningssaker i gymmet.

– Han är en så bra spelare. Riktigt smart, hans positionsspel, hans förmåga att förutspå faror, läsa spelet… Man ser honom inte med massa täckningar för han tar bort farorna med bra spelförståelse. Hans spel med fötterna är också avgörande för oss, särskilt med bortamatcher på konstgräs. Man ser hur lag försöka pressa oss, och med honom i laget och hans lugn med bollen så kan vi spela oss ur pressen och behålla bollinnehavet.

En av få saker som Rösler inte har lyckats att lösa än: speltid för unga egna produkter. Hugo Andersson har fått 90 minuter och Samuel Adrian 140 minuter, men det är också allt på 22 matcher. MFF har som mål att en ny egen produkt ska starta minst 15 matcher varje år (ett mål som eventuellt redan uppfylldes av Mattias Svanberg i våras).

– Spelar du för Malmö FF så spelar det ingen roll hur gammal eller ung du är. Är du bra så spelar du. Så enkelt är det. Det är hård konkurrens om platserna. Ibland så måste unga spelare få lite tid på sig, ibland kanske de måste iväg för att bevisa för sig själva och för Malmö FF att de verkligen kan utmana om startplatsen på sin position.

– På sättet vi roterade – exempelvis Romain Gall fick speltid – så roterade vi så mycket som vi kunde och som gjorde att vi samtidigt kunde vara förnuftiga. Vi behövde jaga och hade inte mycket utrymme för misstag. Jag tror inte jag kunde ge Hugo fem matcher i rad för att bevisa sig. Inte med den situationen vi är i nu, där vi jagar och jagar och jagar.

Kan det bli lättare nästa år?
– Jag gillar verkligen Hugo, han har mycket på gång. Han har längden, han är väldigt villig att lyssna och lära sig, han har okej snabbhet på längre sträckor. Han måste lära sig visst försvarsspel i eget straffområde, men det kommer med erfarenhet. Det är därför spelare som Pepe spelar tills de är 35 år och även längre än så. De blir bättre ju mer erfarna de blir. Man måste se farorna, upptäcka farorna, gå in i duellerna… Och jag gillar inte att göra många förändringar i försvaret. Ändringarna vi har tvingats göra är på grund av skador, inte på grund av att göra mittbackarna fräschare. Det är inte de mest fysiskt utsatta positionerna, jämfört med anfallarna, mittfältarna, och vingbackarna.

– Jag blev ombedd att ta klubben ut i Europa och sluta så högt vi kan.

– Men jag tror att en av anledningarna till att klubben valde mig var för att jag har ett bevisat CV på att ge unga spelare chansen, men det finns perioder för att göra det och det finns också perioder för att få resultat. Jag tror inte att med tanke på hur allt har gått såhär långt, så tycker jag inte vi ska fokusera på ungdomsutveckling.

– Ju längre jag har varit här, desto mer började jag att rotera. Jag lärde mig mer om spelarna, och spelarna fick min tillit. Vi försökte göra det så förnuftigt som vi kunde.

– Vi måste tänka nästa år, på Hugo och Samuel, efter försäsongen. Har de en större chans då att få speltid? Är vi i Europa? Eller är det bättre att låna ut dem i sex-tolv månader, och ta tillbaka dem senare? De har definitivt potentialen att spela för Malmö FF.

Om att möta BK Häcken (åtta segrar på de nio senaste matcherna).

– Tillsammans med oss är det förmodligen laget i serien som har gjort flest mål framåt de senaste tio matcherna eller något sånt.

– Vi kommer att ha bollen, det är jag ganska säker på, men jag kan se framför mig att de försöker göra som Norrköping gjorde mot oss. Ett tidigt mål och dra sig tillbaka för att gå på kontringar. Vi måste vara fräscha från början, börja matchen bra, inte ge dem någonting. Det är nyckeln.

Om att möta Alexander Jeremejeff (sex mål och tre assist på nio senaste matcherna).

Rösler började med att stryka under samma sak som han gjorde i somras: han ville väldigt gärna behålla Jeremejeff, men Jeremejeff ville lämna och en försäljning var på gång redan innan Rösler anställdes. 

– Ingen kan få garanti på att spela i A-laget med mig. Det kan jag inte göra med någon. Med vårt spelschema hade han fått mer än tillräckligt med speltid, men han ville lämna. Fair enough. Det är viktigt att vi har spelare som vill spela för oss, som vill konkurrera med starka medspelare om platser. Jag tycker det har varit situationen i Malmö FF de senaste åren, att de har haft en trupp där folk konkurrerar och inte är säkra startspelare.

– Alex var bra även under min ledning, men han tog sitt beslut och för klubben var det en ekonomiskt bra affär. Det var aldrig något ”bad blood” och det var aldrig några problem.

@jonas_hansson

Jag frågade Markus Rosenberg om just presspelet i Europa League.

– Varför vi har kommit så långt i Europa de senaste åren, det är för att vi har ett eget grundspel. Var du lägger pressen blir lite annorlunda när du spelar mot bättre motstånd, så är det även i allsvenskan. Så som vi har gjort i Europa de senaste åren kommer vi göra även den här gången. Att man anpassar sig. Ibland går man högt, ibland går man lågt. För mig har det alltid varit viktigast att när vi har bollen, det är då vi spelar vårt eget spel. Det tycker jag har varit problemet med andra svenska lag, att de skiljer sitt spel från allsvenskan och Europa.

– Presspelet är en sådan typisk grej där du kanske får gå lite lägre, men här hemma vill vi gärna pressa så mycket vi kan ändå.

Med andra ord: MFF ska spela sitt eget spel med boll, men vara flexiblare utan boll beroende på motstånd och matchbild.

Just presspelet är ju dock något som Malmö FF ofta återkommer till. Daniel Andersson hyllar det ofta. Uwe Rösler talar väldigt gott om Jürgen Klopp. Spelarna verkar gilla ett mer framåtlutat och proaktivt försvarsspel. MFF vill äta upp motståndarna innan de ens har hunnit att andas. MFF:s presspel vinner ofta över allsvenska lagens passningsspel.

Kan det därför inte bli problem, om ett lag vill bygga sin absoluta styrka på en sak i allsvenskan och sedan varierar hur mycket de ska använda det i Europa? Mot Genk såg laget just ofta identitetslöst nu och det kan inte återupprepas fler gånger. Presspelet är därför en av de absolut största frågorna för Malmö FF i det här EL-kvalet. Fungerar det i ett Europacupperspektiv? Är det värt att lägga mycket tid och pengar på att bygga en trupp där det är styrkan?

Matcherna mot Genk och Besiktas kan ge en hint för Daniel Andersson hur han ska tänka truppmässigt i vinter, och vilka vägval de ska ta när det kommer till spelidentitet.

@jonas_hansson