Beskedet kom lite mer officiellt i går strax efter halv tio en söndagskväll. KFF hade då haft tre dygn på sig efter styrelsemötet att berätta för Rydström (och det tog enligt deras egen utsago tre dygn för dem att göra det), och även planera ett värdigt tack för en person som har tillhört och konstant förbättrat föreningen i över 25 år. Och det tacket blev såhär:
”Samtidigt vill klubbledningen och styrelsen tacka Henrik Rydström för de insatser han gjort för föreningen under många år, både som spelare och tränare.”
Det var allt. Mattias Rosenlund gav en platt intervju i Barometern. Ordförande Johan Assarsson gav en lika intetsägande intervju innan beskedet. Sportchefen Thomas Andersson-Borstam verkar inte ha svarat när någon har ringt i dag. Inget mer har kommit ut på KFF:s officiella kanaler. Den stora samlingen har istället kommit från upprörda KFF-fans som lär rösta bort åtminstone delar av den nuvarande styrelsen på nästa årsmöte.
Styrelsen hade redan från början lågt förtroende i och med Teerngate, när en styrelsemedlems företag gick in som sponsor hos både Hammarby och Öster, när han själv målade en KFF-loge i grönt i samband med en Hammarbymatch, och i en intervju med Barometern sa de redan klassiska orden: ”För mig är det oviktigt vem som vinner”.
(Richard Teern var också en av de som enligt Barometern var emot Rydström, men eftersom Teern tycker att det är oviktigt vem som vinner så kan man fråga sig varför han ville göra sig av med Rydström, då KFF:s stora argument till beslutet var att resultaten varit för dåliga?)
Nåja.
KFF sköt sig åter i foten när det kom till att ta hand om en av föreningens fanbärare. Tobias Eriksson fick sitt besked via telefon om att han inte får förlängt efter tio år i föreningen, Markus Thorbjörnsson lämnade ett kryptiskt avskedsmeddelande efter även där tio år i föreningen, och både Emin Nouri och Rasmus Elm har sagt i intervjuer att ingen i KFF har pratat så mycket med dem, trots utgående avtal.
Det här är inget nytt. Även tidigare år har jag pratat med KFF-spelare som har undrat ”vad är det som händer, hur ser min framtid egentligen ut, varför säger ingen någonting?”. KFF har haft tur att de i vissa fall har haft lojala spelare som inte har letat nytt, utan tålmodigt väntat.
I en värld där alla skriker efter klubblojala spelare och ledare, och där KFF har haft en stor mängd spelare och ledare som har stannat länge, inte har klagat, och har gjort allt för att förbättra föreningen, så är det ledningen och styrelsen i KFF som har saknat förmågan att agera med respekt och värdighet. Jag kommer aldrig förstå mig på hur en förhållandevis liten förening kan ha så svårt att sköta ordentlig kommunikation med sina spelare och ledare.
Spelarna och ledarna är på arenan sex dagar i veckan. Några snabba samtal öga-mot-öga för att uppdatera om läget tar inte många minuter. Ibland tar det emot att vara ärlig och ge raka besked, men det är bättre än att gömma beskedet och göra det halvdant i november.
Men hur avskeden än går till så är bara en del i det hela. Det är en viktig del i det hela, men det är ändå ett förhållandevis litet problem då det är ”enkelt” att lösa med bättre kommunikation. Problemet är väl att Rydström symboliserar det som KFF borde skrika efter, men som de konsekvent ignorerar. Analyser på vad som kan göras bättre, faktisk kunskap, prestigelöst men rakt ledarskap, höga krav men också hög förståelse. Ledordet i KFF är kostnadseffektivitet, men det är en förening som mest bara tar enkla lösningar och kommer med intetsägande framtidsplaner.
Kalmar FF har fallit i samma fälla som många andra föreningar, i vad en (icke-KFF-relaterad-)tränare för mig definierade som ”power point-klubbar”. Det finns stora mål, långsiktiga planer, men det är tomt på hur man ska ta sig dit. De som styr föreningen säger sakerna som ska uppnås, men fördjupar sig inte i hur det ska göras. Efter ett halvår slängs power point-presentationen ut, och så kommer det en ny, och så återupprepas det. De ber om nya chanser, med nya riktlinjer, men utan något mer att greppa tag i.
Ett stort problem i KFF där har varit rekrytering, för det verkar inte finnas stora processer bakom det.
Till de styrande platserna i föreningen så ser man snarare ganska starka personliga kopplingar. Anders Klevsand anställdes som klubbchef efter att tidigare ha varit vd i ett bolag i Nyblomgruppen (Anders Nyblom är KFF:s tidigare ordförande). Han plockades dock undan efter ett tag, på ett konstigt och lite väl enkelt sätt till andra arbetsuppgifter, och istället kom ordförande Mattias Rosenlund in på posten. Dåvarande ordförande fick alltså ett heltidsjobb i föreningen, till en post där han själv rekommenderat Klevsand från första början men där han själv fick jobbet knappt 18 månader senare.
Sportchefen Andersson-Borstam kom till KFF under Nybloms tid i KFF, samma Nyblom som hade han sålt sitt eget bolag till år 2006. Huvudkandidaten innan Andersson-Borstam var den tidigare målvakten Petter Wastå, men ett tag in i processen hade Wastå själv insett han han inte ville vara inne i fotbollsbubblan 24 timmar om dygnet.
På spelarsidan så ser det likadant ut när det kommer till nya tillskott. Under en period på ungefär fem år så var hälften av värvningarna antingen tidigare Kalmarspelare eller tidigare Mjällbyspelare, och bland de övriga så var det många korttidslösningar. Ett tag närmade det sig parodi på hur många Mjällbyspelare som antingen värvades eller ryktades till KFF.
Nåja.
KFF sa som sagt att Rydström plockades bort för sina resultat. Han tog över plötsligt mitt i säsongen, först med att bara få jobbet i några veckor innan han fick veta att det var året ut, utan något transferfönster att sätta egen prägel, och med en uppsättning med offensiva spelare där alla vet om att det inte är tillräckligt bra för allsvenskan. Detta under hans första halvår som huvudtränare för ett seniorlag. Och argumentet var att han inte tog tillräckligt många poäng. Och enligt Rydström själv så har ingen i ledningen intresserat sig för varför KFF spelar och tränar som de gör, och vad de vill uppnå.
Det gick långt ifrån perfekt, men om man ska börja plocka bort personer på grund av för dåliga resultat, så… Vem tar ansvar för att KFF har tappat mer än tio procent av publiken i år? Vem tar ansvar för att föreningen, oavsett arenasituation, går back med nästan tio miljoner kronor per år? Vem tar ansvar för att det inte blev någon stor spelarförsäljning som kan ge andrum för ekonomin? Vem tar ansvar för att ungdomssektionen inte fungerade som den skulle under hösten, där Barometerns KFF-podden pratar om ett U-lag där det bland annat har varit påstådd mobbning?
Tar Andersson-Borstam ansvar för sina resultat på värvningssidan, som inkluderar Gbenga Arokoyo, Måns Söderqvist, Henri Anier, Mahmoud Eid, Philip Hellquist, Sebastian Starke Hedlund, Pär Ericsson, Melvin Platje, Lumala Abdu, César Santin, Muktar Ahmed, Harmeet Singh, och ett gäng andra på sitt värvningskonto, spelare som inte gjorde skillnad och som har kostat ganska mycket pengar totalt sett? Det har också varit få transferfönster som har gjort KFF bättre.
Varför fick inte Peter Swärdh ta ansvar när hans lag under en period tog 14 poäng på 18 matcher? Vem tar ansvar för att föreningen knappt har kunnat göra mål under hela 2010-talet?
Henrik Rydström var som sagt långt ifrån perfekt, men han påbörjade processer. Han var nästan den första tränaren som kollade vad som fanns i truppen. De tre bästa spelarna var Rasmus Elm, Viktor Elm, och Romário. Det som de har gemensamt är att det är tre väldigt bra passningsspelare, och Rydström utgick från det.
Resterande spelare var också hungriga på ett mer ambitiöst spelsätt. Peter Swärdh ville ha mycket boll, men hade svårt att fördjupa det. Nanne Bergstrands spel handlade mest om att försöka ta poäng, och när det gällde det offensiva spelet så var Bergstrand öppen med att han ville att spelarna skulle försöka att hitta egna lösningar. Det tar tid att sätta ett sådant spelsätt som Rydström ville ha, och det var inte det bästa för Rydström personligen att gå så hårt mot ett långsiktigt tänk när han visste att han kanske skulle lämna i vinter. Men det var nog ändå något som behövde göras.
Rydström hade träningar där det var fördjupning kring hur laget skulle spela, hur man skulle sköta vissa sekvenser, och involverade även spelarna i diskussionerna om spelsätt. Det skapade stimulans och framtidstro. Han var också en av två-tre huvudpersoner (Jens Nilsson en annan) bakom de fina ungdomskullarna som har tagit sig in i A-laget. En av få saker som har fungerat bra i KFF de senaste åren.
Under hösten har KFF-fansen generellt växlat mellan ”det här spelet ger ju ingenting framåt” och ”vi börjar bygga något intressant här nu, bara det kan komma in något mer till offensiven”. Det verkar som att de flesta avslutade säsongen med en positiv framtidskänsla, särskilt då ytterligare ett par unga spelare tog för sig ännu mer. Nu blir det möjligen en femte huvudtränare på fem år, med ett femte spelsätt.
Och det ska också kommas ihåg att på de flesta övriga sätt att mäta framsteg så ser det bättre ut för KFF nu än vad det har gjort tidigare. De underliggande siffrorna är bättre.
Nåja.
Nu får kanske den här ledningen en (sista?) stor chans att sätta ihop ett tillräckligt attraktivt paket till KFF-fansen inför 2019, men blir det åter ett tveksamt tränarval, åter tveksamma värvningar, och åter ett ekonomiskt svagt år så är det inte otänkbart att det blir många förändringar även högre upp till 2020.
Det finns ju fortfarande en viss kompetens där. Rosenlund gjorde ett starkt jobb med att sälja arenan till kommunen. Andersson-Borstams absolut styrka är att han vet hur man fixar en deal. Johan Assarssons tid utanför KFF har jag dålig koll på, men han verkar ha gjort en del bra grejer inom sjukvården. Nu måste de, och resten av ledningen, visa att de kan styra upp KFF igen. Förtroendet från KFF-fansen är inte högt för att de ska göra det, men de verkar åtminstone få chansen.
@jonas_hansson