Jag vet att jag ibland har för höga krav på svensk fotboll och att Malmö FF bara är en seger (dock borta mot Besiktas) ifrån att ta sig vidare till sextondelsfinal i Europa League, men när jag kollar tillbaka på MFF i Europa i år så är de första tankarna att MFF har varit en bra bit ifrån att maximera sig spelmässigt.
3-7-1-raden efter matcherna mot Drita visar en hel del. Jämna mot jämnbra/något bättre lag, tillsammans med ett par oväntat starka matcher och ett par sämre sådana. Men framför allt är det en känsla av att MFF i de flesta matcher (med något undantag) skulle/borde ha kunnat få ut ännu mer av delar i spelet.
Jag ska inte ta ifrån spelarna något. Johan Dahlin har vunnit matcher för MFF i Europa på ett sätt som gör honom värd vad han nu har kostat de senaste 18 månaderna. Markus Rosenberg är fortfarande Markus Rosenberg-avgörande. Trebackslinjen har oftast gjort det väldigt bra (med några skakningar), och Rasmus Bengtsson är en bortglömd gigant. Fouad Bachirou kan det här. Andreas Vindheim har också fixat segrar. Marcus Antonsson har visat att han även i jämförelse med bra Europa League-anfallare förtjänar epitetet ”genuint smart anfallare”. Med flera. Några av de spelarna kan, på grund av de här Europa League-matcherna, förvänta sig intresse från rikare klubbar i vinter.
Men när man kollar tillbaka på ”Uwe Rösler-effekten”, eller vad den nu ska kallas, så tycker jag den väger upp för det där med att vissa saker kan bli bättre. När jag långintervjuade Rösler för första gången sa han att hans spelstil var att vinna matcher, och sedan han utefter det har preferenser (hög press, trycka fram mycket folk i anfall).
Det där med resultat har han minst sagt visat. Han vill verkligen att saker ska skina och se fint ut, men när det inte gör det så fixar han och den verkligt rutinerade truppen (och ledarstaben) situationerna som uppstår. Saker ska lösas nu. Det ska inte byggas upp för senare. Även när något inte fungerar så ska resultaten ändå komma, och de vet oftast hur man ska fixa det.
Efter att ha följt Uwe Rösler de flesta dagar i veckan i sex månaders tid så är det ett antal saker som sticker ut i hur han är som tränare och hur han får resultat.
1. Hur ofta han använder ordet ”erfarenhet”. Redan i början av sin tid i MFF använde han en startelva som snittade över 30 år. Det var kanske en nödvändighet att ha en trupp som inte behövde lång inlärningstid, eftersom Rösler fick så kort tid på sig att bygga något. Nu fick han fler spelare som redan kom med färdiga lösningar, men han fick också spelare som gnider på och kan komma tillbaka oavsett läge. Det blir mindre bräckligt vid motgångar, de har varit med om många saker tidigare. Det är verkligen inga egenskaper som ska underskattas (jämför med IFK Göteborg 2018).
2. Han ger intrycket av att han vet exakt vad han ska säga. ”Han håller alla spelare på tårna” och liknande fraser brukar användas av spelarna. Hålla spelare glada, hålla spelare redo för att fokusera i 90 minuter i varje match. ”Motivatör” är ett ord som ofta slängs runt och som nästan bara blir klyschigt att nämna, men ska du peka på någon som verkar ha det så är det Rösler. Hans kraftfulla aura försvårar inte heller direkt hans jobb.
På tal om att veta vad man ska säga: det är enkelt att lyssna på en presskonferens och förstå vad han vill att folk ska se honom säga. Vilka spelare han vill göra glada, vilka förbättringar han vill se, han smyger ibland och försiktigt in önskemål om transfers. Rösler kan ”spela spelet”.
3. Han är inte sen med att höja kraven när det behövs, eller prata om saker när han tycker att det behöver bli bättre. När Markus Rosenberg förlängde sa Rösler att han har använt Rosenberg som ett sätt att prata med truppen, då Rosenberg förstår den höga kravbilden på ett sätt som övriga spelartruppen kanske inte gör. Rösler kom också direkt in och ökade träningsintensiteten i början. Efter hemmamatchen mot Midtjylland pratade han också om att kraven på truppbredden borde ökas. Om det ska kunna roteras bra i blandningen Europa/allsvenskan så behövs det fler ”säkra” kort. Vi får se hur Daniel Andersson sköter den biten i vinter.
4. Rösler själv pratade om magkänsla i början, magkänsla kring bland annat träningsbelastning och taktik. Jag själv tror inte så mycket på en medfödd magkänsla. Jag tror det handlar mycket om att man har utsatts för många situationer i sitt liv, tagit lärdomar, skaffat mycket information, och är snabb på att analysera.
Oavsett vad man tror och tycker om magkänsla, så får det sägas att Rösler och ledarstaben har tagit många bra beslut. De har egentligen haft orimlig få skador sett till matchschemat och lagets spelstil. Det är delvis tur, delvis att ”veta” exakta gränserna för när det kan bli en skada. Alla spelarval och taktiska val har inte alltid sett logiska ut, men har oftast fungerat. Att göra bra val, både på uppstuds och med lång tid att tänka, är svårt och ibland syns det bara när man tar ett dåligt beslut.
Det finns säkert fler punkter, men de fyra är några av de som sticker ut. Man lär sig något nytt med varje tränare, och oavsett hur Röslers tid i MFF fortsätter och avslutas, så tror jag MFF-ledningen kommer ta med sig flera bra lärdomar hämtade från Röslers ledarskap. Saker som de säkert vill se även hos nästa MFF-tränare.
Nu ska dock Röslers ledarskap testas till sitt yttersta. De senaste två veckorna har gått åt till att förbereda både spelmässigt och mentalt. Uwe Rösler har gjort båda sakerna bra tidigare, men nu är det svårast möjliga match sett till matcharena och motståndarlag. Matchplanen måste vara rätt, det får inte vara två-tre felval i startelvan, åtminstone två byten behöver nog vara bra, och allt kring det psykologiska måste bemästras.
Rösler behöver göra sin bästa match för året för att spelarna ska göra detsamma. Klickar bägge delarna så behöver det dock inte se perfekt ut, för MFF under Rösler verkar ha tagit sig ett snäpp högre upp när det gäller att ha resultat efter 90 minuter.
@jonas_hansson