Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Hur dominanta kommer MFF ha varit under 2010-talet?

Allsvenska Bloggen 2019-07-28 08:00

12-14 allsvenska matcher kvar för alla lag innan 2010-talet blir 2020-talet, men redan nu kan man se hur 2010-talet lär summeras. Det enklaste är att börja på antal SM-guld. Just nu är det följande:

Malmö FF: 5
AIK, IFK Norrköping, IF Elfsborg, Helsingborgs IF: 1

Vinner MFF titeln i år så kommer de att ha vunnit fler SM-guld än alla andra lag har gjort sammanlagt. För några omgångar sedan blev det också klart att MFF kommer ta flest poäng av alla lag under 2010-talet. Hur ser då siffrorna ut?

(Via Transfermarkt)

Antal poäng

MFF: 580
AIK: 540
IF Elfsborg: 451

Antal omgångar som serieledare

MFF: 118
Helsingborgs IF: 57
IFK Göteborg: 26

Antal segrar

MFF: 171
AIK: 156
BK Häcken: 128

Minst antal förluster (lag som spelat samtliga tio säsonger)

MFF: 49
AIK: 60
IFK Göteborg: 84

Bäst målskillnad

MFF: +247
AIK: +183
BK Häcken: +134

Annons

Det är svårt att hitta någon kategori där MFF inte har varit bäst, men en av de få kategorierna är minst antal insläppta mål (AIK 273, MFF 276).

Annars när det gäller AIK så är det anmärkningsvärt att laget kan vara så bra på att ta poäng, men ändå vinna så få titlar. 2010 var ett uselt AIK-år, men kollar vi från 2011 och framåt så snittar AIK 0,9 poäng färre (per säsong) än MFF. Ändå kan det vara så att MFF tar fem SM-guld under den perioden och AIK bara ett.

Men just nu har AIK bara förlorat fem hemmamatcher på typ fem år, och på bortaplan har de räckan 16-10-3. Håller de uppe en liknande trend så finns det en helt okej chans att det åtminstone finns någon annan förening än MFF som har vunnit plural antal SM-guld under 2010-talet.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Malmö FF:s elva i höst - var finns öppningarna?

Allsvenska Bloggen 2019-07-25 07:00

Dahlin – Nielsen, Bengtsson, Safari – Vindheim, Christiansen, Bachirou, Lewicki/Traustason, Rieks – Antonsson/Traustason, Rosenberg

Det där var Malmö FF:s tidigare elva i Europa League, från Midtjylland hemma till Chelsea borta. När Uwe Rösler skulle skicka ut det bästa så valde han mellan tolv startspelare, där den flexibla spelaren var Arnor Traustason beroende på form och förväntad matchbild.

Den elvan, eller med små förändringar, var också elvan mot exempelvis Hammarby hemma och IFK Norrköping borta, och även i premiären mot BK Häcken i år.

Uwe Rösler pratar ofta om att alla i truppen kommer att få många minuter, det kommer upp nästan varje vecka, men vissa minuter är större och finare än andra. När det kommer till avgörande matcher, kommer inte Rösler att hitta sin elva igen? Troligen. Denna och nästa månad känns som en ”audition” för MFF-spelare att visa om de kan ta en plats i höstens ordinarie elva, oavsett om de stora matcherna är i Europa Leagues gruppspel eller potentiella guldmatcher i allsvenskan.

Annons

Förra sommarens elvor började med Eric Larsson och Carlos Strandberg, men det blev till Andreas Vindheim och Marcus Antonsson, även om kompromissen på höger vingback blev att Vindheim spelade i EL och Eric Larsson i allsvenskan, och Strandberg kom utanför efter en skada.

Just nu finns det också öppningar.

Guillermo Molins eller Antonsson bredvid Rosenberg?

Blir Eric Larsson ordinarie som höger vingback, eller blir det Jo Inge Berget, eller rotation som förra året, eller nyförvärv?

Jonas Knudsen, är han ett startalternativ för de stora matcherna redan i år?

När kan Arnor Traustason spela igen efter skadan? Och Erdal Rakips förbättrade form, vad innebär det för centralt mittfält?

Är Bonke Innocent ett faktiskt startalternativ om MFF vill balansera mer defensivt i stora matcher?

Något mer nyförvärv? Någon som försvinner? MFF hade förhållandevis få skador förra hösten, klarar de av att balansera rätt i år också?

Annons

Och vad är då de preliminära elvan för dagens match mot Domzale?

Dahlin – Nielsen, Bengtsson, Safari – Larsson/Berget, Lewicki, Bachirou, Christiansen, Rieks – Rosenberg, Molins/Antonsson

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Allsvenskan har fått en släng av Östersundssjukan

Allsvenska Bloggen 2019-07-21 10:00

Ingen högstaliga i Europa har mer effektiv speltid än allsvenskan. Kollar du på en allsvensk match så får du ser nästan tio minuter mer fotboll än i Portugal.

Bara tre ligor har kortare snittlängd på passningarna: franska Ligue 1, italienska Serie A, och [rättar till glasögonen, böjer mig framåt, och kisar] finska Veikkausliiga…? Gif Sundsvall har liknande snittlängd på sina passningar som typ Napoli och Real Madrid. Jämför det med våra norska vänner, vars snittlängd är på samma nivå som skotska Premiership och engelska Championship.

Bara två lag (Falkenbergs FF och IF Elfsborg) har under 80% passningssäkerhet. Bara en liga har färre lag (Turkiets högstadivision). Det kan jämföras med våra danska vänner, där tio av 14 lag har under 80%.

Allsvenskan har passningssiffror som sticker ut i ett europeiskt perspektiv. Siffrorna är från CIES/InStat och berättar en historia om en allsvenska som helt har bytt karaktär under de senaste fem-tio åren. 4-4-2 och direkt spel mot anfallarna? Nej, formationsflexibilitet och lång speluppbyggnad.

Annons

Det finns positiva delar med det. Fotbollsspelare gillar generellt att tillhöra lag som prioriterar att spela sig ur situationer, som inleder med kortpassningar bakifrån med en tidsmässigt längre plan. Det är tacksamt att säga att man ska “spela fotboll”, det gillas av supportrar och sponsorer. Det är också tekniskt utvecklande att göra fler aktioner med boll.

Frågan är dock om förändringen av spelsätt har gjort ligan bättre?

Finns det fler lag som har hittat egna sätt där de tror att de har större chans att vinna fotbollsmatcher?

Händer det mer under fotbollsmatcherna, eller pendlar bollen runt i ofarliga ytor?

Varför är det så svårt att peka ut stora skillnader mellan hur de flesta allsvenska fotbollslag spelar och arbetar?

Är allsvenskan, relativt till resten av Europa, en bättre liga nu? Eller var det bara så att klubbar såg vad Östersund gjorde och kopierade några av delarna, efter att ha drabbats av Östersundssjukan? Har vi sett en förbättring av svensk fotboll, eller var det bara en förändring?

Annons

Östersund gjorde många bra saker för att utvecklas. Deras passningsspel var det som var enklast att se, men kollar man övriga framgångsfaktorer så ser man en ledarstab som var öppen för nya idéer, de hade hög prio på spelarscouting, de fick många år i lugn och ro, och sedan får vi även se vad det svenska rättssystemet säger om de ekonomiska förutsättningarna som föreningen hade.

Östersund gjorde sin grej och gjorde det bra. För alla andra lag har det aldrig tidigare funnits mer information för att testa något eget, för att gå egna vägar, men ändå gör nästan alla ungefär samma saker.

Jag pratade med en tränare som beskrev allsvenskan som ”extremt likriktad”.

Jag pratade med en annan tränare som noterade att om det var något som började att sticka ut i allsvenskan, då var det att topplagen kändes som de mest fysiska och “fula” och hårt jobbande lagen, medan många andra mest fokuserade på possession. Han sa också att det fanns spelare i hans lag som kunde bli utmattade av att spela sig ur varje situation, och att det negativt påverkade resten av prestationen.

Annons

En tredje tränare i ett bra lag berättade för mig, någon gång under de senaste åren, att han inte förstod varför sämre lag försökte att kortpassningsspela till sig vinster mot dem. Han såg inte nyttan. ”Jag vet ju hur jag istället hade spelat mot oss” samtidigt som han pekade på sitt eget lags uppenbara svagheter.

Tyvärr är det så att allsvenskan – som många andra idrottsligor – är en papegojaliga. Någon gör något bra, många försöker att upprepa det, men utan att det blir lika bra. Sånt händer hela tiden i sportens värld.

Midtjylland blev extrema på fasta situationer i Danmark (tillsammans med flera andra saker som de gjorde bra). Några år senare har Danmark den snittlängdsmässigt högsta ligan i Europa, och antalet mål på fasta situationer har ökat rejält för alla lag. En dansk spelare definierade Danmarks högstaliga som en liga som har gått från modig till att det mest handlar om riskminimering.

Annons

Houston Astros är baseballens hippa lag, med sina djupa och nytänkande arbetsmetoder, och numera tappar de anställd efter anställd till andra lag som vill kopiera av de metoderna.

St. Louis Blues, med några tunga och rejäla spelare, vann Stanley Cup i våras och direkt pratades det om att det var ”inne” med tunga och rejäla hockeyspelare igen. Detta trots att laget ett halvår tidigare låg sist i serien.

Det kanske är såhär som det ska vara, men när allsvenskan blir mer och mer ekonomiskt segregerad så undrar man varför det inte blir fler och fler lag som försöker att hitta en ”edge”. Annars kommer det hela tiden sluta med att mest pengar vinner.

Trenden lär väl dock fortsätta, om än kanske i annan form. Om lag som MFF och AIK vinner hjärtan och ännu fler framgångar med sitt presspel, så kanske vi om två-tre-fyra år får se en allsvenskan där nästan alla fokuserar på presspel.

Annons

Siffrorna i texten gäller för hösten 2018, våren 2019, eller både och.

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Optimismen slut i KFF – laget sämre än under Rydström

Allsvenska Bloggen 2019-07-13 19:58

Den 16:e oktober 2017 vann Magnus Pehrsson och Malmö FF SM-guld. Efter det har han coachat 27 allsvenska matcher och vunnit totalt sex av dem.

Eller om man vill lägga upp de på ett annat sätt:

Förra året fick Henrik Rydström vara huvudtränare för Kalmar FF i 15 matcher. Då tog laget 14 poäng, Rydström fick lämna, och enligt KFF berodde det på att ”de sportsliga resultaten […] inte levt upp till förväntningarna”.

KFF har tagit 13 poäng på 15 matcher i år. En poäng färre än när man bytte huvudtränare på grund av brist på resultat.

Då får vi komma ihåg att Rydström hastigt behövde hoppa in mitt i säsongen, medan anställningen av Pehrsson var en för KFF dyr investering och han fick ett transferfönster på sig att sätta ihop ett lag (ihop med Jesper Norberg, tillförordnad sportchef samt assisterande tränare).

Annons

Nu är det mycket här som inte bara handlar om Pehrsson och Norberg. Thomas Andersson-Borstam lämnade efter en gigantisk stort trupp som saknade spets. Istället hade laget samlat på sig en stor mängd spelare som håller OK allsvensk klass, men inte mer. Dessutom är det nog ingen som förväntar sig mer än cirka plats tio i år, och det här var ett år där man skulle bygga något.

Det var en optimism i början av året, en optimism jag inte känt av på rätt många år i föreningen. Jag pratade med flera KFF-spelare som verkligen lät övertygade om att laget var på rätt väg, att Pehrsson och Norberg träffade rätt på så mycket av det som skulle ändras.

En halv säsong senare och vi har knappt sett något av det. Det ser mest trögt ut, med mycket inläggsfokus som inte ger något. I dag var det match mot AFC Eskilstuna och  lagkaptenen Viktor Elm sa såhär till Barometern inför matchen:

Annons

– Vi behöver tre poäng, vill ha tre poäng. Det finns inget annat. Sedan kan man säga att det är många matcher kvar. Jo, men det är det snart inte heller.

3-1-förlust mot AFC Eskilstuna. Insläppt mål efter ett par minuter. När KFF reducerade tog det bara åtta minuter innan AFC gick upp till 3-1.

Laget har gjort elva mål på 15 matcher. Storvärvningen Maxwell (elva matcher, noll poäng) byttes ut i halvtid mot 19-åringen Alexander Ahl Holmström (en spelare som Viktor Elm hintat att han ville se mer av). Den andra startanfallaren, Måns Söderqvist, har gjort två mål (varav ett med armen) på 33 matcher. Rasmus Elm gick av haltande i slutet.

Optimismen känns borta. Nu handlar det om en höst som kommer se ut som många andra KFF-höstar: mer desperation för att ens klara sig kvar, som det har varit nästan varje säsong sedan 2014. De har klarat det varje gång tidigare. De har hintat om att det bara kommer in nytt om något lämnar i anfallsväg, men det hade inte förvånat om de gör som 2017 och tvingas satsa på nyförvärv igen för att ens hålla sig kvar.

Annons

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Topp-3 år 2017, ojämn 2018 – var står Eric Larsson 2019?

Allsvenska Bloggen 2019-07-06 09:00

Hade Malmö FF för 18 månader sedan testat Eric Larsson som truppens enda renodlade höger vingback så hade det bara setts som en chansning när det kommer till bredd. Han blev 2017 vald till en av allsvenskans tre bästa försvarare. Jämförelserna med Anton Tinnerholm var uttjatade redan i februari 2018, men han var ju värvad för att tappet av Tinnerholm inte ens skulle noteras.

Hade MFF för tolv månader testat Eric Larsson som truppens enda renodlade höger vingback så hade den idén direkt blivit nerslagen och utskickad. Det underlättades inte av lagets usla vår och att Larsson gav bort ett mål mot IFK Göteborg hemma under den tyngsta perioden.

När MFF nu i sommar säger att de ska testa Eric Larsson som truppens enda renodlade höger vingback så låter det lite riskfyllt, men också som en chans som han har förtjänat. Han har inte samma extrema fysik som Andreas Vindheim, men Uwe Rösler gillar ändå sin Larsson.

– Han springer över 1000 intensivmeter varje match, vilket är enormt. Han täcker minst elva kilometer totalt sett varje match. Han kan göra detta tre gånger i veckan, och det är inte många som kan göra det.

Annons

Rösler pekar på fler saker han gillar, som att Larsson är en av spelarna som oftast stannar kvar efter träningarna för att köra extra och att det i sådana aktioner dessutom finns ledarkvalitéer som smittar av sig. Rösler var också rak på det: även om Larsson mest spelade mittback, på grund av mittbacksbrist, så petade Larsson bort Vindheim i våras som höger vingback.

Larsson har också fungerat fint som mittback (nära på noll stora misstag?). Taktiskt gav det något nytt, då en av de stora förändringarna som Rösler ville se i år var mer attackerande mittbackar (tio av Larssons 13 starter har varit som mittback – ändå är det bara 15 spelare i hela allsvenskan som har slagit fler korrekta passningar i sista tredjedelen). MFF är ju ibland för dominanta för att tre spelare ska stå kvar där nere, och de ville hitta en lösning på det.

Annons

Larsson har också under de senaste åren varit i absolut allsvensk toppklass när det kommer till att skapa chanser, även om det har blivit några färre som mittback. Hans underliggande siffror har varit väldigt bra, de faktiska siffrorna har också varit väldigt bra. Trots ett ojämnt 2018 så var det bara Björn Paulsen av försvararna i allsvenskan som gjorde fler poäng framåt.

I år ser vi lite annan karaktär på siffrorna. Bara någon assist, någon ramträff, men också ”hockeyassist” till cirka fem mål. På andra siffror ser vi nu istället en spelare som exempelvis ligger fyra i antal vunna dueller av alla allsvenska spelare.

Siffrorna har dock sällan var problemet för Larsson. Där har han nästan alltid legat i topp, en spelare som ofta har varit en gigant på ritbordet men som inte har varit utan frågetecken på planen.

Annons

Han har några spelmässiga problem ibland. Han är bättre när han får fler alternativ och mer tid på sig, för annars kan det stanna till. Han har inte lösningar till alla problem i trånga situationer.

En del annat har handlat om det psykiska. Larsson pratade i våras om att han skulle tänka mindre och ösa mer. Det gör han, och det har skapat självförtroende. Dessutom har han lärt sig MFF.

Det finns nämligen en press som man ska lära sig att hantera. I Gif Sundsvall kunde Larsson göra en assist framåt, ligga lite fel defensivt vid ett baklängesmål, och ändå få beröm. 

I MFF kan det räcka med två-tre svaga bolltouch för Oscar Lewicki på mitten innan suckarna på läktarna hörs. I MFF kan det räcka med några korta dåliga inhopp för Romain Gall innan han bedöms vara ur form. I MFF kan det räcka med ett enda poängtapp innan sportchefen kommer ut från kontoret för att kolla träningar. I MFF kan två poängtapp i rad klassas som en trend som de måste ta sig ur, hur de än har presterat i de två matcherna.

Annons

– Ibland är den ljusblåa tröjan väldigt tung, säger Rösler.

– Man måste vänja sig med det. Vissa har det naturligt, vissa måste växa in i det, vissa spelare får det eftersom de växer upp i föreningens ungdomslag – men när någon vill något så mycket som Eric vill, och lägger så mycket tid och kraft på något, då betalar det av sig.

En annan del i bilden av Larsson har varit att Vindheim träffade helt rätt med sina matcher. Han avgjorde Europa League-matcher och få av hans misstag kom i de största matcherna förra året. Sånt uppmärksammas.

Eric Larsson var sällan direkt inblandad i baklängesmål 2018, han var det knappast fler gänger än någon annan i MFF, men när de misstagen kom så sågs det som något lite större.

Och när han väl gör det riktigt bra offensivt så hamnar det i skuggan. Inblandad i tre mål mot Sirius? I den matchen var det Romain Gall som blev grejen istället. Tre klassinlägg in i avslutsytor mot Dalkurd? Massmissar från anfallarna. Lång och fin viljelöpning mot Djurgården? Att Carlos Strandberg la passningen in i öppet mål fick mer uppmärksamhet. Chans att bryta dödläget mot Gif Sundsvall? Skott i stolpens insida och bollen rullande parallellt med mållinjen.

Annons

Vindheim fick medflytet, Larsson fick motflytet. När bägge har en bra dag är det kvalitetsmässigt svårt att skilja dem åt. Även om Larsson har bevisat sig som mittback, och på tolv månader vänt synen på vad han kan göra i MFF, så väntar vi fortfarande på ett par mål eller assist i rätt ögonblick, för att få ett ”genombrott” igen. Det är väl det som saknas nu.

Matchen mot Örebro SK i dag blir ett av testen för Larsson att visa att han ska vara ordinarie höger vingback i höst. Matchen mot AIK stängdes han av, då AIK:s vingbackar hade som prio att stänga av Sören Rieks och Larsson. Nu blir det troligen en mer dominerande matchbild. Tar han chansen?

MFF möter i dag Örebro SK, en match som börjar 19.00 och sänds via C More. I MFF saknas Jo Inge Berget, i Örebro SK saknas bland annat Fabio, Johan Mårtensson, Daniel Björnquist, Albin Granlund, och Kevin Wright.

Annons

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Sex storylines att följa i Kalmar FF inför omstarten

Allsvenska Bloggen 2019-07-01 08:00

I dag spelar Kalmar FF borta mot Djurgården. 13 poäng på tolv matcher, tio mål gjorda och tolv insläppta, en sportchef som är på väg att sluta. Vad kan vara värt att ha kolla på under resterande delen av KFF:s allsvenska säsong?

Romário + Rasmus Elm

Det brukar vara så mycket som börjar, avlastas, luckras upp, och avslutas hos de två. De var inte dåliga i våras, men inte heller de drivande och dominerande krafterna som vi har vant oss vid.

Elm (noll mål, en assist) kan säkert få igång det, då han tre av de fyra senaste säsongerna har kommit tillbaka bra under hösten.

Romário (ett straffmål, ett distansskott som styrdes, noll assist) borde oroa KFF mer. Det här är en förening som redan dag två kom att ångra stora kontrakt till äldre spelare som Daniel Mendes och Nenad Djordjevic. Romário blir 34 år om ett par månader och skrev i vintras på ett kontrakt som går över 2022. Hans kontrakt får inte bli en valross.

Annons

Nwakali + Rafinha + Maxwell

Fidan Aliti och Piotr Johansson ser fina ut. Henrik Löfkvist har varit skadad. York Rafael en talang, Viktor Noring en reservmålvakt.

Där slutar det positiva/neutrala för vintervärvningarna. Moestafa El Kabir floppade och har lämnat. Maxwell, Rafinha, och Chidiebere Nwakali har växlat mellan att knappt spela och att inte vara tillgängliga. KFF lär hoppas att minst två av dem kommer igång i höst, för det är tre stora värvningar som ska höja kvaliteten på anfallsspelet. Det skulle verkligen inte se bra ut om alla tre misslyckas med att sätta prägel under hösten.

Kan de ens göra mål och ta massa poäng?

Och här är problematiken som delvis har påverkats av att nyförvärven inte har kommit igång: tio mål på tolv matcher. Bottenstrid igen. Ungefär hälften av målen har varit på fasta situationer, plus ett par turliga mål. Det enda målet de gjorde under de avslutande fyra omgångarna var ett självmål efter en misslyckad rensning av Elfsborgspelare.

Annons

Än så länge har det varit en vanlig KFF-säsong: bra på att stänga av motståndarna, sämre på att få igång sig själva. Supportrarna har varit trötta på det i flera år nu. Undantaget värvningen av Marcus Antonsson så har få saker förbättrats under alla de åren.

Hur mycket går att förbättra med bättre spel, och hur mycket måste förbättras med bättre spelare? Förra året: 27 mål. Året innan: 30.

Och som Peter Ahlén på Barometern påpekade: det här är KFF:s näst sämsta start, både poäng- och målmässigt, på många år. Bara 2017 var sämre, och då sparkades tränaren under sommaren. KFF:s hopp är att det här är en ombyggnad som gör laget sämre på kort sikt, men bättre på lång sikt. Det är dock många lag som brukar tänka så…

Kontrakten

Lucas Hägg Johansson, Viktor Agardius, Rasmus Elm, Herman Hallberg…

Annons

Det är många kontraktsbeslut det här året, som det brukar vara i KFF. Frågan är om KFF den här gången lyckas behålla alla som de vill behålla? Elva avtal går ut i vinter, och det finns även spelare som går in i höst för att visa att de ska erbjudas nytt kontrakt. Till detta är det redan en gigantisk trupp, med åtminstone 30 spelare, och med många U-spelare som kan flyttas upp.

Nästa unga?

Förra året etablerades Nils Fröling, Isak Magnusson, och Johan Stenmark i A-laget, och delvis även Adam Hellborg och Adrian Edqvist. Ingen har tagit ytterligare stora steg i år och det är inte någon ny som har slagit sig in, men kommer det ett par sådana?

Jens Nilsson, som haft översyn över i princip varje KFF-kull under 2000-talet, säger till 24Kalmar att de som är födda 2000 är ”den bästa årgången jag har haft”. Innan Thomas Andersson-Borstam lämnade så sa han att fokus i år inte är fler värvningar, utan att bestämma framtid för 00-kullen, som vinner i princip allt som de kan vinna.

Annons

Mot Hammarby i träningsmatchen så startade Carl Gustafsson (född 2000, skicklig central mittfältare). En lite äldre spelare, Alexander Ahl Holström (1999, god målskytt i anfallet), gjorde matchens enda mål och följde upp med mål även mot Nordsjälland. Edvin Crona (2000) har gjort mål hela sitt liv, och i år är hans siffror typ 31 mål på 24 starter.

Saker utanför

Assisterande tränaren Jesper Norberg tar över många av sportchefssysslorna (scouting, förhandlingar, försäljningar). Det här innebär att det väldigt mycket blir så att Norberg och Magnus Pehrsson styr KFF, och där ska ovan nämnda kontraktsläget bli intressant att se hur de vill gå vidare. Andersson-Borstam byggde truppen på hemvändare, ett (för) litet scoutingnätverk, och (för mycket?) kontinuitet. Vad nu?

Dessutom finns det fler saker att hålla koll på utanför planen. Vad händer med den absurda polisanmälan mot KFF:s säkerhetsansvarige? Vilket underlag blir det på GFA nästa år, när kommunen bestämmer? Hur går ekonomin ihop sig (budgeterat för förlust på fem miljoner kronor)? Har de gjort tillräckligt mycket eller hur långt ifrån är vi att börja prata fara för elitlicens?

Annons

@jonas_hansson

Fotbollskanalen

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto