Ingen högstaliga i Europa har mer effektiv speltid än allsvenskan. Kollar du på en allsvensk match så får du ser nästan tio minuter mer fotboll än i Portugal.
Bara tre ligor har kortare snittlängd på passningarna: franska Ligue 1, italienska Serie A, och [rättar till glasögonen, böjer mig framåt, och kisar] finska Veikkausliiga…? Gif Sundsvall har liknande snittlängd på sina passningar som typ Napoli och Real Madrid. Jämför det med våra norska vänner, vars snittlängd är på samma nivå som skotska Premiership och engelska Championship.
Bara två lag (Falkenbergs FF och IF Elfsborg) har under 80% passningssäkerhet. Bara en liga har färre lag (Turkiets högstadivision). Det kan jämföras med våra danska vänner, där tio av 14 lag har under 80%.
Allsvenskan har passningssiffror som sticker ut i ett europeiskt perspektiv. Siffrorna är från CIES/InStat och berättar en historia om en allsvenska som helt har bytt karaktär under de senaste fem-tio åren. 4-4-2 och direkt spel mot anfallarna? Nej, formationsflexibilitet och lång speluppbyggnad.
Det finns positiva delar med det. Fotbollsspelare gillar generellt att tillhöra lag som prioriterar att spela sig ur situationer, som inleder med kortpassningar bakifrån med en tidsmässigt längre plan. Det är tacksamt att säga att man ska “spela fotboll”, det gillas av supportrar och sponsorer. Det är också tekniskt utvecklande att göra fler aktioner med boll.
Frågan är dock om förändringen av spelsätt har gjort ligan bättre?
Finns det fler lag som har hittat egna sätt där de tror att de har större chans att vinna fotbollsmatcher?
Händer det mer under fotbollsmatcherna, eller pendlar bollen runt i ofarliga ytor?
Varför är det så svårt att peka ut stora skillnader mellan hur de flesta allsvenska fotbollslag spelar och arbetar?
Är allsvenskan, relativt till resten av Europa, en bättre liga nu? Eller var det bara så att klubbar såg vad Östersund gjorde och kopierade några av delarna, efter att ha drabbats av Östersundssjukan? Har vi sett en förbättring av svensk fotboll, eller var det bara en förändring?
Östersund gjorde många bra saker för att utvecklas. Deras passningsspel var det som var enklast att se, men kollar man övriga framgångsfaktorer så ser man en ledarstab som var öppen för nya idéer, de hade hög prio på spelarscouting, de fick många år i lugn och ro, och sedan får vi även se vad det svenska rättssystemet säger om de ekonomiska förutsättningarna som föreningen hade.
Östersund gjorde sin grej och gjorde det bra. För alla andra lag har det aldrig tidigare funnits mer information för att testa något eget, för att gå egna vägar, men ändå gör nästan alla ungefär samma saker.
Jag pratade med en tränare som beskrev allsvenskan som ”extremt likriktad”.
Jag pratade med en annan tränare som noterade att om det var något som började att sticka ut i allsvenskan, då var det att topplagen kändes som de mest fysiska och “fula” och hårt jobbande lagen, medan många andra mest fokuserade på possession. Han sa också att det fanns spelare i hans lag som kunde bli utmattade av att spela sig ur varje situation, och att det negativt påverkade resten av prestationen.
En tredje tränare i ett bra lag berättade för mig, någon gång under de senaste åren, att han inte förstod varför sämre lag försökte att kortpassningsspela till sig vinster mot dem. Han såg inte nyttan. ”Jag vet ju hur jag istället hade spelat mot oss” samtidigt som han pekade på sitt eget lags uppenbara svagheter.
Tyvärr är det så att allsvenskan – som många andra idrottsligor – är en papegojaliga. Någon gör något bra, många försöker att upprepa det, men utan att det blir lika bra. Sånt händer hela tiden i sportens värld.
Midtjylland blev extrema på fasta situationer i Danmark (tillsammans med flera andra saker som de gjorde bra). Några år senare har Danmark den snittlängdsmässigt högsta ligan i Europa, och antalet mål på fasta situationer har ökat rejält för alla lag. En dansk spelare definierade Danmarks högstaliga som en liga som har gått från modig till att det mest handlar om riskminimering.
Houston Astros är baseballens hippa lag, med sina djupa och nytänkande arbetsmetoder, och numera tappar de anställd efter anställd till andra lag som vill kopiera av de metoderna.
St. Louis Blues, med några tunga och rejäla spelare, vann Stanley Cup i våras och direkt pratades det om att det var ”inne” med tunga och rejäla hockeyspelare igen. Detta trots att laget ett halvår tidigare låg sist i serien.
Det kanske är såhär som det ska vara, men när allsvenskan blir mer och mer ekonomiskt segregerad så undrar man varför det inte blir fler och fler lag som försöker att hitta en ”edge”. Annars kommer det hela tiden sluta med att mest pengar vinner.
Trenden lär väl dock fortsätta, om än kanske i annan form. Om lag som MFF och AIK vinner hjärtan och ännu fler framgångar med sitt presspel, så kanske vi om två-tre-fyra år får se en allsvenskan där nästan alla fokuserar på presspel.
Siffrorna i texten gäller för hösten 2018, våren 2019, eller både och.
@jonas_hansson