Har MFF tillräckligt många/bra konstgrässpelare för SM-guld?

På 18 gräsmatcher i allsvenskan har MFF 13 segrar. På sju konstgräsmatcher har de två segrar. De har lika många poängtapp på 18 gräsmatcher som på sju konstgräsmatcher.

Markus Rosenberg hade ont i två dagar efter senaste bortamatchen i Borås. Det underliga med det? Han satt på bänken hela matchen. Han fick alltså ont i två dagar på grund av en uppvärmning. Han har bara startat en av de fem senaste konstgräsmatcherna och gick då ut skadad tidigt i andra halvlek (borta mot Djurgården).

Han har heller inte gjort mål på en konstgräsplan i allsvenskan sedan sommaren 2016, och efter det har han spelat 1740 minuter tävlingsfotboll på konstgräs (motsvarande drygt 19 stycken 90-minutare). Hans två mål på de 1740 minuterna: två cupmål. En straff mot Dalkurd och ett mål mot Lunds BK.

Jag förstår varför han är frustrerad efter konstgräsmatcher. Han försöker och försöker och försöker, och ser ibland odödlig ut på gräsmatcher, men det går inte på konstgräs.

Behrang Safari och Rasmus Bengtsson har heller inte startat någon av de tre senaste konstgräsmatcherna, och i några fall har de inte ens varit med i matchtrupperna.

Sören Rieks har startat alla matcher utom fyra i allsvenskan i år: hemma mot Örebro SK, och bortamatcher mot Elfsborg, Östersund, och Gif Sundsvall.

De har också behövt att göra byte på grund av skador i tre av de fyra senaste konstgräsmatcherna.

De har vunnit totalt åtta av de 21 senaste konstgräsmatcherna. Det låter kanske inte jättelågt, men kollar man sedan på vilka vinsterna var:

Lunds BK i cupen, Degerfors i cupen (en riktigt svag match av MFF), Sirius (1-0), Elfsborg (3-0), och fyra matcher i rad när Uwe Rösler tillträdde förra sommaren. Och när Rösler anlände kan man ju tänka sig det var andra mekanismer som dominerade än vilket underlag de spelade på.

Samtidigt har några av MFF:s sämsta prestationer/värsta resultat kommit på konstgräs under de två senaste säsongerna:

Öster i cupen, Gif Sundsvall i omgång två i år (förlust 3-1), Sarpsborg i Europa League, nio insläppta mål och tre förluster på tre matcher på Tele2 förra året (Djurgården två matcher, Hammarby en).

Till detta ska det läggas till att spelstilen inte passar för underlaget. MFF vill pressa, men det är svårt på konstgräs. MFF vill gärna vara raka ibland, men på konstgräs passar det bättre med ett kortare spel.

Och vilka är då MFF:s avslutande bortamatcher när SM-guldstriden går in i slutfasen? AFC Eskilstuna, Hammarby, och det möjliga avgörandet i Örebro. Tre raka konstgräsmatcher.

Kanske räcker det ändå för SM-guld, men det är inte otänkbart att Daniel Andersson i vinter kanske måste tänka på konstgräskompatibilitet när han värvar spelare.

Vilken orimlig verklighet.

@jonas_hansson

Samtliga 13 starter har varit som vingback. Den tillfälliga lösningen har blivit en permanent lösning igen, och det känns inte omöjligt att det blir match nummer 14 som vingback mot Dynamo Kiev ikväll, även om Uwe Rösler kan välja Felix Beijmo eller Eric Larsson istället.

Precis som 2017, då han blev vänster vingback under hösten, är det annars samma svar från norrmannen. Frågar man Berget vad han tycker om vingbackplatsen så säger han att han kan vara där om det hjälper laget mest. Frågar man honom om hans favoritroll så är det i anfallet.

Det är inget stort problem, men det är ändå något som gnager lite. Som en väntan på något annat.

Han har inte startat som anfallare på flera månader, och bara gjort ett kort inhopp mot Djurgården där under samma period. Detta för en spelare där Kvällsposten skrev att det var planerat att han skulle bli Markus Rosenbergs långsiktiga ersättare på grund av ”MFF-erfarenheten, den kompromisslösa inställningen och de sportsliga egenskaperna”. När han värvades sa Uwe Rösler samma sak flera gånger: han är värvad som anfallare.

Det är också en Berget som nog har koll på siffrorna. De gångerna han startade som anfallare i MFF under förra sejouren så snittade han ett mål eller en assist var 127:e minut. Det låter kanske inte jättehögt, men som referenspunkt kan det sägas att Markus Rosenberg sedan 2014 ligger på ett mål eller en assist ungefär var 120:e minut.

Hans enda matcher i år i anfallet var i perioden där Rösler sa att de gick fram lite för hårt, lite för tidigt. Berget hade ingen försäsong i sig, varken i MFF eller någon annanstans, och var inte nära sitt max.

Det här 13 starterna som vingback har också varit under en period där MFF skaffat en till vingback (Felix Beijmo), fått en till mittback (Jonas Knudsen) så att Eric Larsson kan spela mer ute på kanten, och framför allt där varken Rosenberg, Marcus Antonsson, eller Guillermo Molins varit starka på topp.

Det var länge sedan anfallarna i MFF hade såhär svårt att göra mål. Ändå får Berget inte ens ett längre test där framme.

***

Kring samma ämne så lär sportchefen Daniel Andersson fråga sig varför så många av hans värvningar inte har blivit som det har planerats för.

Eric Larsson var värvad som Anton Tinnerholms ersättare, men ute till höger har oftast andra spelare prioriterats i de stora matcherna.

Arnor Traustason var värvad som Jo Inge Bergets ersättare, men är nu central mittfältare.

Sören Rieks skulle vara högermittfältare, men är nu vänster vingback.

Bonke Innocent skulle ersätta Oscar Lewicki.

Fouad Bachirou skulle göra samma saker som Anders Christiansen hade gjort 2017.

Alexander Jeremejeff åkte tillbaka till BK Häcken efter ett par år.

Felipe Carvalho och Vladimir Rodic lämnade med en känsla av att det skulle ha gått att få ut mycket mer.

”Potentialvärvningarna” sommaren/hösten 2017 har inte gett mycket till MFF.

Erdal Rakip och Romain Gall har svårt att ens platsa i matchtrupper.

Adi Nalic och Anel Ahmedhodzic lånades ut ganska direkt, trots att framför allt Nalic skulle vara anfallsreserv i år.

Vidar Örn Kjartansson var superb för målskytte och försäljning, men fungerade inte ihop med Rosenberg och presspelet.

Och sedan andra större delar, som att den tunna truppen våren 2018 skulle göra att fler unga spelare fick speltid, eller som att det har varit ganska många gamla spelare i ett lag som ska spela en fysiskt krävande pressfotboll.

Fotboll är flexibel och många saker händer som är svåra att planera för, men det börjar bli många värvningar som inte följer planen.

@jonas_hansson

Vi får se.

Det jag har en starkare känsla kring är att det här är det första stora steget som ”nya” ordförande Anders Pålsson tar. Och att det inte tar slut här.

MFF har i många år varit en förening som brutit barriärer, men på samma smala linje balanserat med mindre och kalkylerande steg framåt. Mycket skulle mätas, värderas, och etableras på alla nivåer.

Av det jag har hört kring Pålsson så är han en som vill få saker gjorda och han vill få det gjort med höga ambitioner.

De små stegen med flickverksamheten fungerade inte. Ett kanske lika korrekt ordval är att kalla det för ett fiasko. Vad blev då plan B? Att skaffa hela paketet, inslaget och klart och redo för leverans, och växa snabbt. ”Varför ska vi vänta?” är mantrat.

Pålsson är inte ensam drivande här, långt ifrån, men han kommer att bli MFF-ansiktet utåt för det och jag tror inte att han är färdig här.

MFF ska till nästa nivå. Kolla på klubbarna som är på nästa nivå, och kolla på vilka prissummor de värvar spelare för. Det är få klubbar där, om ens någon, som har ett transferrekord på 15 miljoner kronor i övergångssummor. 20 miljoner är MFF bara något år ifrån att spräcka, om det ens tar så lång tid, och 30 miljoner kan komma snabbt därefter. Det kommer vara en del framåt för ett MFF, som lär börja göra fler stora saker under Pålsson.

Det finns flera rationella ben i förslaget att gå samman med LB07. Att få ett damelitlag. Att få en samarbetsklubb. Att få en flickverksamhet. Att få en breddverksamhet på pojksidan. Flera av delarna glädjer MFF (åtminstone styrelse plus ledning) och sponsorer, vars roll vi nog inte ska underskatta i det här beslutet.

Idag kändes det som att några svara med rationella svar, och några svarade med drömmande svar. Däremot få detaljerade svar, men med tillägget att de säger att de detaljerade svaren kommer.

Samtidigt kommer det här att splittra MFF. MFF har varit klubben som med egna medel har fixat 500 miljoner kronor på banken, tolv miljarder SM-guld på fyra år, och några Europacupgruppspel här och var. Detta med stark ungdomsverksamhet. Medlemsägt. Gräs. Ingen sugar daddy. Malmöiter. Stark supporterkultur. Allt skött i rätt ordning utan genvägar. De har varit ett motsatsförhållande till många negativa aspekter i den moderna fotbollen.

Krocken den här gången blir att många som vill ha damfotboll, inte vill ha damfotboll på det här sättet. Vad händer den dagen när MFF gör samma sak som alla andra i Europa? De blir som alla andra. De tappar en konkurrensfördel. Det blir en liten kross av MFF-drömmen.

@jonas_hansson

Malmö FF:s Europa League-motståndare Dynamo Kiev har svamlat och letat sedan 2002, när Valeriy Lobanovskyi avled. Han var inte alltid tränare för Dynamo Kiev, men han var alltid Dynamo Kiev.

Ni vet personer där man inte kan undgå att säga både för- och efternamn, utan bägge namnen måste sägas varje gång? Man kan inte säga Dynamo Kiev utan att det senare i meningen måste bli något om Lobanovskyi. Definitivt en av de mest titelvinnande tränarna genom tiderna. Kanske även en av de mest omskrivna, sett till vad han åstadkom men också för hans forskningsbaserade tränarstil.

Det var bland annat en period där klubben vann elva av tolv ligatitlar från början av 90-talet till början av 00-talet, och var nästan alltid med i Champions League där de något år gick till semifinal.

För tre veckor sedan anställdes Oleksiy Mykhaylychenko som ny tränare, för andra gången. Han fick då ge liknande svar som han fick ge för 17 år sedan, när han för första gången ersatte den då nyligen avlidna Lobanovskyi.

– Nej, jag är inte hans arvtagare.

Han fick tränarjobbet 2002 eftersom han hade varit assisterande tränare, han höll ut i två år, och sedan blev det byte. Han är en av tio tränare som har varit efter Lobanovskyi. Åtta av de tränarna, inkluderat Mykhaylychenko, spelade eller jobbade under Lobanovskyi. De har försökt att hitta tillbaka till storhetsperioden gång på gång.

Ibland har det gått bra, som under Serhiy Rebrov (2014-2017), men annars har det varit en känsla av en klubb som blir sämre och sämre. Tiden under Rebrov förenklades också av att andra ukrainska klubbar, som Shakhtar, hade problem i och med konflikten i östra Ukraina.

De har bara vunnit två ligatitlar på de elva senaste försöken. De har varit i Champions League två gånger på tio år, bägge gångerna direktkvalificerade till gruppspelet.

De tre senaste CL-kvalen har de åkt ut mot Young Boys, Ajax, och senast Club Brügge. Tränaren som fick lämna senast, lämnade sex matcher efter att han skrivit på ett nytt kontrakt. Han fick hård kritik för sina spelarval, och det hade ryktats om ett tränarbyte under en längre period trots förlängningen.

Mykhaylychenko fick en ny chans som huvudtränare, ett yrke som han inte har haft i något lag sedan 2009. De senaste åren har han varit sportchef i Dynamo Kiev.

– Sätt in Zidane eller Mourinho i Dynamo Kiev, och det hade ändå inte varit någon skillnad. Shakhtar har inte spelat på sin egen hemmaarena på fem år och de har ändå tre raka ligatitlar, bräkte en expert ut.

– De är inte starkare än Malmö FF eller Lugano, sa en annan expert även om konsensus i Ukraina verkar vara att Dynamo Kiev ska gå vidare som etta.

De har dock inte samma pengar som Shakhtar. För några år sedan sålde Dynamo Kiev spelare för 100-250 miljoner kronor styck varje sommar, och värvade ersättare för 100 miljoner kronor styck. Deras bäst betalda spelare tjänade över 40 miljoner kronor om året, skattefritt, även om det var ett undantagsfall.

De enda försäljningarna de senaste två åren är en floppbrasse tillbaka till Brasilien och en vänsterback för 25 miljoner kronor. De enda värvningarna i sommar är en portugisisk luxemburgare från japanska ligan för 20 miljoner kronor, en 27-årig ukrainsk landslagsspelare, och en defensivt lagd mittfältare från österrikiska ligan. Hypade värvningar, en sajt rankade det som ligans tre bästa värvningar, men inte i närheten av tidigare prisklasser.

Och det kan man förstå efter fjolåret. En 70-miljonerstonåring är utlånad efter att knappt ha fått speltid. En 50-miljonersbrasse är tillbaka i Brasilien, en annan 50-miljonersbrasse har ännu inte spelat i höst. En 40-miljonersdansk är skadad, och en 35-miljonersspanjor är inhoppare.

Det är istället ett ungt lag, något som ska växa men som har varit ojämnt. I Mykhaylychenkos första match skickade han ut en startelva med bara två utespelare äldre än 25 år: en mittfältare som är 26 år, och en mittback som är 29 år.

Det var också en av blott tre tävlingsmatcher där MFF kan scouta tränaren Mykhaylychenkos taktiska drag. Matchen i Kiev mot Malmö FF kommer att vara hans fjärde match.

Vad som har förändrats såhär långt? Jag har inte hunnit se någon match än, men i Ukraina skrivs det om ett hårt fysisk läger där spelarna bland annat sprang runt med ryggsäck på sig i svår terräng. Formationen verkar vara kvar vid 4-3-3/4-2-3-1. Nyförvärvet Mohammed Kadiri, som inte prioriterades av tidigare tränaren, har två raka starter. MFF:s analytiker José Martínez lägger säkert tio timmar per dag på att få reda på resten, även om det inte blir mycket att gå på.

Twitter: jonas_hansson
Mail: jonas.hansson at tv4.se