Genomgång av alla KFF:s nyförvärv - allsvenskans sämsta på övergångar?

Det var också den senaste rakt igenom positiva perioden i Kalmar FF, och mycket av den efterföljande problematiken kan kopplas samman till hur svag föreningen har varit på värvningar. De få gångerna som KFF har dragit sig ur svackor så har det oftast varit på grund av egna produkter, Ismael, Romário, och/eller några hemvändare.

Har KFF varit det sämsta allsvenska laget på att värva spelare från 2014 och framåt?

Under perioden har de gjort 43 värvningar.

I kategorin ”floppar” finns Melvin Platje, Tor Öyvind Hovda, Pär Ericsson, Cesar Santins återkomst, Måns Söderqvist, Mahmoud Eid, Romário 2, Nixon, Gbenga Arokoyo, Moestafa El Kabir, och det ser även ut som Chdiebere Nwakali och Maxwell kommer att vara med där. Där är många, många miljoner för väldigt lite resultat.

I kategorin ”slöseri med allas tid” har vi Henri Anier, Philip Hellquist, Hiago, och Jajá.

I kategorin ”unga spelare som inte räckte till” är det Muktar Ahmed, Sebastian Starke Hedlund, och Lumala Abdu.

I kategorin ”mer svårbedömda” finns Marko Biskupovic (OK första säsong, men alldeles för slö), Erton Fejzullahu (ibland stabil, men långt ifrån en stjärna), York Rafael (för tidigt), Rafinha (finns något där, men är det tillräckligt?), ett par reservmålvakter, Ole Söderberg (en stark säsong men i övrigt ojämn), och Samuel Adrian (skadad efter några matcher). Även sommarvärvningarna Alexander Jakobsen, Jesper Manns, och Geir André Herrem är det tidigt med större stämplar, men det är bara Jakobsen som verkligen har gett något nytt.

Det är drygt två tredjedelar av värvningarna. Vad finns då kvar?

Stefan Larsson, en hemvändare som spenderade mycket tid skadad och var mer “gör jobbet”-typen.

Mikael Dyrestam och Viktor Agardius, stabila försvarsspelare som gjorde/gör nytta.

Chima Akas, som började piggt men bänkades innan han såldes vidare.

Marcus Nilsson, som ofta var bland de bättre men där det varje halvår var frågor kring hur långsiktigt det skulle bli.

Piotr Johansson, som har sett bra ut men långtidsskadan har gjort säsongen mer svårbedömd.

Fidan Aliti och Henrik Löfkvist, två starka mittbacksvärvningar.

Viktor Elm, en svag förstasäsong men efter det dominant.

Trenden: alla är försvarsspelare. Kollar man från mittfält och framåt så ser det skralt ut. Det har bara varit två succévärvningar (Marcus Antonsson, och Jonathan Rings halvår som återvändare) och de som är kvar är Melker Hallberg (OK lån som återvändare) och Rasmus Elm, som har haft sina matcher där han varit helt dominant men oftast haft problem med skador.

Det är så många floppar, det är så många spelare som inte har gjort skillnad, och det är så få bra scoutade spelare. Av de tre värvningarna som har varit stora succéer så var det två återvändare (Ring och Viktor Elm), och nästan alla andra bra värvningar har varit försvarsspelare.

Det är en mycket stor anledning till varför KFF endast har gjort 20 mål på 28 matcher i år, 27 mål förra året, och 30 mål året innan det. Tobias Eriksson hade rätt i mycket när han sa att KFF är en förening som sköttes som en elitförening gjordes för 15 år sedan, framför allt när det kommer till värvningar. Inget djup i analyserna, ingen röd tråd, inget stort kontaktnät utan många gånger valdes närmast möjliga alternativ. Detta för en förening där varje krona måste spenderas bra.

I dag är en match mot Falkenbergs FF, som kan avgöra mycket kring om KFF spelar i allsvenskan 2020 eller inte. Frågan är hur länge det här håller. Jesper Norberg och Magnus Pehrsson kom in med helt nytt tänk kring värvningarna, men än så länge har det inte blivit mycket bättre. Ge det mer tid, eller byta riktning igen?

@jonas_hansson

Topplagsproblematiken kommer att vara en av de absolut största punkterna när MFF analyserar den sportsliga delen av 2019 (och det finns redan många saker som MFF måste analysera för 2019).

Men.

Sedan Uwe Rösler anställdes har Malmö FF spelat 27 matcher i Europa. 13 segrar, nio oavgjorda, fem förluster, och en målskillnad på 46-23.

Förlusterna: Chelsea gånger två, Genk borta (0-2), Dynamo Kiev borta (0-1), och en betydelselös 0-1-förlust borta mot Zrinjski. De enda gångerna som de har varit chanslösa var mot Chelsea och Genk, och mot Genk var det bara 0-2 på bortaplan mot ett klart rikare lag.

MFF är ett lag som gång på gång har gjort supportrarna besvikna i allsvenskan, men också gång på gång klarat av exakt allt de ska göra (och lite till) i Europa. Av de 14 matcherna som de inte har vunnit, vilka var dåliga att inte vinna?

De ska vinna en match mot Sarpsborg och de ska vinna en match mot Vidi och… Det är nog allt. Är 2-2 borta mot Domzale dåligt? Nja? De enda Europamatcherna som Domzale har förlorat de senaste åren är när de själva har spelat borta mot Freiburg, Marseille, West Ham, och MFF.

De gick in i Europa League efter dubbelmöten mot Midtjylland och Cluj (som ett år senare har vunnit mot lag som Celtic, Lazio, och Rennes). De tog sig senare vidare från en grupp med Besiktas, Genk, och Sarpsborg.

I tre av fyra kvalomgångar i somras så gick de vidare hur enkelt som helst, och i den fjärde (mot Domzale) var de det bättre laget. Efter att halva gruppspelet är spelat har de bara en poäng färre än FCK och Dynamo Kiev, där de kunde byta på nio av elva positioner från senaste allsvenska matchen och ändå vinna mot FC Lugano. Den här hösten har de raden 6-1-0 på Stadion, där det enda poängtappet var mot ett FCK som tog ett enda avslut på MFF i den matchen.

Den dagen Uwe Rösler söker ett nytt jobb någon annanstans så behöver han bara räcka över sina MFF-resultat i Europa, så är han halvvägs till att få jobbet. Och det ska inte förvåna någon om det händer redan i vinter.

@jonas_hansson

Ja. En MFF:are från Lyngby.

Jag frågade Anders Christiansen om hur det kändes att möta FC Köpenhamn. Förra året sa han att han kunde offra en arm för att ta sig vidare i dubbelmötet mot FC Midtjylland. Vad blir det då mot FCK?

– Den här gången kan jag offra hela kroppen.

Det finns några lager i det. Dels är AC såklart en extrem vinnare, som vill se MFF som bäst i Norden. Dessutom är han som sagt från Lyngby, vars klubb ett tag var en av de bästa i Danmark.

Utvecklingen hängde dock inte med. De var riktigt bra på att utveckla spelare och spela fin fotboll, men faciliteterna förbättrades inte, de var dåliga på att sälja spelare så de lämnade gratis, och de följde inte med i moderniseringen utanför planen.

FC Köpenhamn var den klubben som tog steget att bli störst. Lyngby var en av klubbarna som sa nej till att gå med i sammanslagningen som blev FCK. Senare tappade de ”Don Ö” och därför också en mängd spelare till FCK.

Lyngby är en klubb som likt MFF lever på sina principer kring stark ungdomsfotboll, fint spel, och att försöka göra saker ”på rätt sätt” (även om de hade en kass ägare fram till förra våren). En motpol till FCK.

Ett tredje lager att lägga in till ”AC” är att allsvenskan är nedvärderad i Danmark. Danska spelare får ingen uppmärksamhet, även när de spelar i MFF, och detta samtidigt som danska ligan har blivit en cynisk liga med tråkigare fotboll och fler fasta situationer.

– Jag är snart 30 år nu. Jag har gett upp att få uppmärksamheten i Danmark som jag får i Sverige. Jag har nog snart spelat fler matcher i allsvenskan än Superligaen. Jag valde att gå tillbaka till Malmö igen istället för att gå till Danmark. Det här passar mig bättre. Det är roligare, mer uppmärksamhet, men FCK har alltid varit rivalen. Det här är den största matchen i Skandinavien på länge.

Det finns många skäl till att MFF:are vill vinna mot FCK i kväll. Det finns ännu fler skäl för AC.

@jonas_hansson