Det var ganska sent på tisdagskvällen på the Guardian – där jag jobbar – när The Suns första upplaga kom. På framsidan var det en stor bild på Jose Mourinho och rubriken skrek (ja, det kändes som om den skrek i varje fall): MOURINHO: ENGLAND, COME AND GET ME.
Men hur mycket ska man tro på tabloiderna här i England? Jag kan säga så här: efter att ha jobbat sex år på en av englands största tidningar så tar det bara några sekunder att ta reda på om det finns någon substans i en tabloid-story eller inte. Allt hänger på citaten.
Så fort vi på The Guardian får se en smaskig sport-rubrik på The Sun eller på The Mirror så frågar alla genast: -What are the quotes, what are the quotes?
Och i det här fallet så hade faktiskt The Sun några citat med, och inte bara från "en source", en källa, utan från Mourinho själv.
Så, visst, Mourinho är inte ointresserad. Han är till och med mer intresserad av att bli engelsk förbundskapten än vad vi trodde här.
Hur intresserad han är låter jag dock er avgöra. Här är vad han sa till the Sun:
"You will have to speak to the FA to see if they are interested in offering me the job. I cannot say what I think until they say they are interested. Tell the FA to come and get me. We will have to wait and see, but I rule nothing out."
Det kanske inte är "ENGLAND, COME AND GET ME" som rubriken sa men det är i varje fall något.
Visst skulle det vara härligt om Mourinho blev engelsk förbundskapten. Men jag har fortfarande lite svårt att tro att han orkar vänta 10 månader på den första tävlingsmatchen och sedan bara få arbeta med sina spelare några få veckor om året. Jag tror han håller ut tills den rätta klubben ringer på mobilen och frågar om han är redo.
**********
Vi har haft tränare som kommer och går här i the Premier League i veckan men det mest häpnadsväckande måste ändå vara anledningen till att Steve Bruces övergång till Wigan försenades. Det visar sig att Bruce hade en klausul i sitt kontrakt som sa att han skulle få 4.5 miljoner kronor i "image rights" och, eftersom han hade fått pengarna utbetalat i förskott så ville Birmingham få tillbaka pengarna.
Vi snackar alltså 4.5 miljoner kronor. Och där, i en enda mening, tror jag vi har en del av svaret på vad som är fel med dagens fotboll. Om en kille som Bruce – inget ont om honom men han är inte varken bra eller karismatisk – kan begära 4.5 miljoner kronor av en klubb, utöver sin lön, för "image rights" så förstår jag att de mindre klubbarna inte har någon chans att utmana de större klubbarna. Var ska man dra in pengar om en kille som Bruce kostar så mycket?
4.5 miljoner kronor?????? Helt sjukt. Okej, om det var David Beckham, Jose Mourinho eller Sir Alex Ferguson. Då hade jag kanske förstått det. Men jag kan ju inte tänka mig att Birmingham-fansen springer omkring med t-shirts eller träningsoveraller med Bruces knubbiga nuna på ryggen.
**********
Kommer ni ihåg Lee Hughes? Den före detta Coventry och West Bromwich anfallaren som körde ihjäl en 56-årig man, Douglas Graham, under 03-04 säsongen?
Hur som helst, Hughes smet därifrån olycksplatsen – troligen var han full – men dömdes till sex års fängelse i augusti 2004.
I somras släpptes han – tre år för tidigt – och har nu börjat spela för Oldham i League One (tredje divisionen), där han troligen tjänar 60-70 000 kronor i månaden.
Jag måste säga att jag tycker nästan alltid att man ska ge personer en andra chans. Men det här känns bara fel. Det kan inte vara lätt för för Grahams fru, om hon fortfarande är i livet, att titta på Hughes göra mål på tv och veta att det var han som raderade bort hennes man från livet. För alltid.