Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

En balettdansör skulle hjälpa spelarna att fira mål

12å

Så var det dags för ännu en gästblogg, och den här gången kommer den att författas av mig; Jakob Svedbom. Mitt lag är Blackburn Rovers, och vi har haft bättre stunder tillsammans än vad fallet är just nu. De 6 senaste hemmamatcherna har Blackburn producerat 3 mål och parkerar därmed på 15: e plats i tabellen samtidigt som man är det lag i Premier League som har använt sig av flest spelare i startelvan. Vänsterbacken Stephen Warnock spelar innermittfält, Roque Santa Cruz är skadad, Benni McCarthy är överviktig och Jason Roberts nästan ordinarie. Misären är dock inte i närheten av vad supportrar till Queens Park Rangers fick stå ut med i mitten av 90: talet. QPR var tungt förankrade under Premier Leagues nedflyttningsstreck efter ungefär halva säsongen, och nedflyttning till nuvarande Championship såg alltmer troligt ut. Då kablade engelska Sky Sports ut bilder på QPR-spelare som extratränade. På målgester. Under ledning av en inhyrd balettdansör hoppade spelarna omkring i grupp på planen för att kunna utföra mer eller mindre avancerade kollektiva målfiranden. Mycket riktigt åkte man ner i Championship vid säsongens slut, och har inte setts till i Premier League sen dess. Efter detta minne kan jag efter varje misslyckad värvning eller horribelt försvarsmisstag som Blackburn gör alltid se tillbaka på QPR-spelarnas piruetter och mänskliga pyramider och kunna tänka på att det finns dem som har haft det värre.

ANNONS

***

När Blackburn gick upp till Premier League igen säsongen 2001/2002 slog klubben transferrekord genom att köpa Andy Cole ifrån Manchester United för 8 miljoner £. Affären har senare ifrågasatts eftersom den dåvarande tränaren Graeme Souness ägde aktier i Coles agentbolag och troligtvis tjänade en rejäl hacka själv på övergången, men under den aktuella säsongen var det svårt att klaga på överraskningsvärvningen. Cole gjorde 9 mål på 15 matcher varav ett var helt avgörande i ligacupfinalen mot Tottenham. Tack vare Coles mål slutade Blackburn på 10: e plats som nykomlingar den säsongen. Karriären började efter det här halta och två säsonger senare flyttade en åldrande Cole efter ett bråk med Souness för att pröva lyckan i en ständig spiral av engelska klubbar; Fulham, Portsmouth, Sunderland, Burnley, Nottingham Forest… Som Blackburnsupporter minns man trots allt Cole med glädje, och därför uppmärksammar jag att han nu bestämt sig för att lägga skorna på hyllan. I en intervju med The Times säger han att han känt sig motarbetad av Forests manager Colin Calderwood (minns ni honom?) och därför känner att han inte har något mer att ge för klubben. Nu är drömmen att påbörja en managerkarriär, och allra helst ska den starta under den gamle lagkamraten Paul Ince hos, just det, Blackburn. Om det ska bli någon manager av Cole så bör han dock fila på sin mediahantering; i Times artikel citeras han nämligen i stycket över denna önskan om arbetsgivare med att kalla flytten till Blackburn 2001 “probably the biggest mistake I’ve ever made”.

ANNONS

***

De flesta minns nog Cole bäst för hans tid i Manchester United som anfallare tillsammans med Dwight Yorke. De två hade ett samförstånd i sitt spel som gjorde dem till ett extremt målfarligt anfallspar. Jag känner en saknad för uttrycket anfallspar, som mer eller mindre försvunnit ifrån dagens fotboll. Dels är det med dagens högre tempo och fler matcher svårt att låta två spelare spela tillsammans under flera matcher i följd, och dels har anfallsparen allt mer ersatts av en ensam anfallare i laguppställningarna. Fotbollen har inte blivit sämre, men visst saknar man kombinationer som Cole-Yorke i Manchester United, Fowler-Collymoore i Liverpool, Sheringham-Klinsmann i Tottenham eller Shearer-Sutton i Blackburn? Hoppet för oss anfallsparsentusiaster verkar för tillfället ligga hos Wigan och Hull, där man sett till att kombinera storlek, kraft och snabbhet till två riktiga mardrömspar.

ANNONS

Zaki-Heskey och Cousin-King bidrar förvisso med mål, men är också rena pesten för en backlinje att utsättas för under 90 minuter vilket öppnar luckor för andra spelare. Kanske vågar man hoppas på en renässans för anfallsparen i England framöver?

***

Inför säsongen så trodde jag att Johan Elmander hade alla möjligheter att bilda ett lika tungt anfallspar tillsammans med Kevin Davies, men Elmander varit skadad och haft väldigt liten del i Bolton hittills i år. Fansen och ledningen verkar allt tröttare på den dyre svensken som bara är skadad och matchotränad om vartannat. Till och med Boltontränaren Gary Megson skrek från bänken under matchen mot Hull: ”Johan, get your workrate up!”

ANNONS

Om man inte tycker att Elmander kämpar och springer tillräckligt under en match har iallafall jag svårt att se hur man ska kunna uppskatta hans andra kvalitéer… Kanske kommer vi snart att lägga Elmander på den föga hedrande högen av svenska forwardsfloppar i Premier League? Där Markus Allbäck trängs med Marino Rahmberg och Martin Dahlin medan Rade Prica kravlar någonstans i mitten. På tal om floppar så räknas förresten just Kevin Davies till en av Blackburns största sådana. Han värvades som ung och lovande från Southampton för 7,5 miljoner pund och svarade sedan upp till förväntningarna med att göra 1 mål på 24 matcher i en säsong som slutade med att Blackburn åkte ur Premier League.

ANNONS

***

Så är vi alltså tillbaka där bloggen startade: Vid surheten och meditationen över det egna lagets tillkortakommanden. Att tänka på dem som har det värre må vara effektivt på kort sikt, men så fort ett nytt misslyckande dyker upp försvinner genast de andras problem. Lite som den där jobbiga parmiddagen du inte vill gå på eller det tidiga klockslag du måste stiga upp ur sängen på imorgon. Sätt det bredvid världens alla lidanden så bleknar problemen åtminstone i perspektiv, men visst finns de fortfarande kvar? Sådan är lotten för oss supporters till lag ifrån tabellens mitt och botten, men det är onekligen värt det så länge vi får se till exempel Andy Cole sätta 4-3 på Liverpool med en fräsande volley en kvällsmatch år 2002 någon gång då och då… Vid just de tillfällena spelar det liksom ingen roll om vänsterbacken Stephen Warnock spelar innermittfält, Roque Santa Cruz är skadad, Benni McCarthy är överviktig och Jason Roberts nästan ordinarie.

ANNONS

Tack för er tid/Jakob Svedbom

Publicerad 2008-11-12 kl 08:06

Kommentarer

Visa kommentarer
Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto