I fotbollsvärlden finns det många hjältar och de är ofta spelare eller tränare som är extremt duktiga, som till exempel Steven Gerrard eller Sir Alex Ferguson.
**********
Själv tycker jag att begreppet hjälte används på ett alldeles för begränsat sätt. För mig är hjältar även de personer som har gått igenom något riktigt jobbigt men tagit sig ut ur det och ändå blivit toppspelare.
Och därför tänkte jag ägna dagens blogg åt Burnleys Clarke Carlisle och Chelseas Salomon Kalou. Visst, de här två männen kanske inte kan jämföras med riktiga hjältar i ”riktiga världen” men jämfört med några av sina kollegor så framstår de i varje fall som hjältar i fotbollsvärlden.
**********
Vi börjar med Carlisle. Mittbacken är nästan 30 år gammal nu och det faktum att han spelar Premier League-fotboll är nästan ett mirakel. Han spelade i vinstmatcherna mot United och Everton och var tongivande när Burnley gick upp förra säsongen.
Men han har inte alltid haft det speciellt lätt. Inte nog med att han har drabbats av allvarliga skador som har berövat honom på tre år som professionel fotbollsspelare. Nej, för sju år sedan höll han dessutom på att gå ner sig ordentligt i alkoholträsket.
Så här säger Carlisle nu: -Det var 2002 när jag beslutade mig för att ta hjälp på en klinik. Jag hade för mycket tid på dagarna, pengar över och bodde i London (han spelade för QPR då) med alla stadens lockelser.
-Men det var först när QPR-tränaren Ian Holloway slängde av mig från en buss på väg till en match för att jag var full som jag insåg att jag hade riktiga problem.
**********
-Jag skulle egentligen ha tränat med ungdomslaget dagen efter men struntade i det och gick ut och drack istället. Men när jag satt på en pub och tittade på tv:n och såg lagets resultat komma upp på skärmen så tänkte jag: ”vad är det jag håller på med?”.
Dagen efter tog Carlisle ett långt snack med Holloway och tränaren ska ha en stor eloge för att han stöttade Carlisle, skickade honom till kliniken och sa: -Vi väntar här på dig.
Stort.
**********
Carlisle kom tillbaka till QPR och spelade där till sommaren 2004. Sedan dess har det blivit Leeds, Watford, Luton och nu Burnley alltså.
Carlisle är en stor man med ett stort hjärta. Jag hoppas det går bra för honom den här säsongen.
**********
Kort språklektion: Vet ni vilket uttryck Carlisle använde för att beskriva att han var full på bussen? Three sheets to the wind.
Three sheets to the wind. Det hade jag inte hört förut.
Och vet ni vad farthinder heter på engelska? Sleeping policemen.
**********
Salomon Kalou är en annan spelare som har haft en hel del klokt att säga den senaste veckan. Han växte upp i Elfenbenskusten och bodde tillsammans med 16 andra familjemedlemmar i ett litet hus. Han hade ingen egen säng utan sov på en matta istället.
Inget ovanligt, kanske ni säger, men jag vet inte hur många personer som tar så stort socialt ansvar som Kalou när de har lämnat fattigheten och blivit rika. Det är lätt att glömma hur det var hemma i Afrika då.
Titta på det här citatet: -Vi hade inte mycket pengar men jag var lycklig eftersom jag hade en familj som älskade mig. Jag hade mat att äta och kläder att ha på mig så för mig var det det bästa livet jag kunde tänka mig.
Eller det här: -Jag vill dela med mig av de pengar jag nu tjänar för det var så min uppväxt var: man delade med sig. Jag delade med mig när jag tjänade 50 kronor i veckan och jag delar med mig nu. Jag har haft tur här i livet.
-Mitt mål är att ge tillbaka så mycket som möjligt till de som inte har någonting. Har jag två saker kan jag lätt ge bort en.
**********
Stort.
Kalou har startat The Salomon Kalou Foundation för att samla in och ge bort pengar till fattiga barn i Afrika och köpt sandaler till tusentals barn som inte hade något på fötterna.
Att läsa om Kalou ger mig lite hopp om dagens fotbollsspelare. Visst, man kan säga att det inte är mer än han BÖR göra men när fotbollsspelare får så mycket skit som de ofta får så tycker jag det är viktigt att poängtera att inte alla spelare är stenrika, bortskämda och arroganta individer.
**********
Gårdagens fråga löd så här: Vilken framtida engelsk landslagsman åkte på provträning med Steve Bruce till Gillingham 1978 – men blev ratad?
Där fick jag allt de flesta av er. Det var inte många som gissade rätt. Peter Beardlsey var svaret och bara Linhem (som dock får minuspoäng för gissningen att CC stod för Steve Staunton…), Luke Chadwick, Pelle, Villamartin och Att våga är att göra hade rätt på den.
**********
1-1 mellan Sverige och England i Dam-EM igår och som vanligt lite ”banter” mellan mig och engelsmännen på the Guardian (det vill säga hela redaktionen förutom några irländare). Synd bara att vi inte slog ut de engelska damerna, då hade jag fått lite revansch för smällen i U21-EM.
Hur som helst. Måste tacka Oskar Svensson som mejlar in den här härliga länken angående pinsamma svenskar som spelar fiol nakna i en bäck.
Engelsmännen kan vara ganska pinsamma de också. Annual cheese rolling competition? Herregud.
**********
Hade tänkt att skriva om Forest-Derby men såg då att Cerpa redan hade gjort det åt mig. I owe you one!
Ska du inte skriva något om den hetaste matchen utanför PL i helgen? Nottingham-Derby, såklart. 1-0 efter mindre än 1 minut, 3-0 i paus, 2 snabba självmål till 3-2 och sedan en olidlig väntan på slutsignalen. 28.000 på läktaren och en avslutning där Nathan Tyson firar 1:a segern på 6 år genom att vifta med hörnflaggan framför Derby-fansen varvid tumult utbryter med flera spelare och ledare inblandade. Riktigt händelserikt, som vanligt mellan Forest och Derby!
**********
Har ni några andra exempel på spelare här borta i England som har gått igenom något tufft eller som delar med sig av sina ofantliga rikedomar?
Nigel Reo-Coker (välgörande ändamål) och Zoltan Gera (nykter alkoholist) är två namn jag kom att tänka på.