POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
10å

Gästblogg om att älska Bolton Wanderers

Hej. Mitt namn är Sean Whittaker och jag gästbloggar idag om min kärlek till Bolton Wanderers. Marcus är tillbaka med blogg på söndag efter Liverpool-United.

**********

Etthundratretton år efter att klubben bildades föddes jag. Son till en ettrig högstadielärare från Jakobsberg och en tanig engelsk vattenpolospelare. Själv började jag spela fotboll vid ungefär sju års ålder men vet att jag redan något år tidigare bestämt mig för vilket lag som var mitt.

**********

Jag har fortfarande kvar det gamla matchprogrammet – mitt första minne av klubben och (engelsk) ligafotboll överhuvudtaget. Det bleka omslaget var redan då prytt av så kallade hundöron men är och kommer alltid att vara ett starkt minne. En känsla av att tillhöra något och passa in. En nästan mallig stolthet.

En hyfsat krallig, blek kille med svart stripigt hår, leriga shorts och en “föredetta” vit tröja håller höger arm och pekfinger i luften, en slags segergest medan han far fram över det våta underlaget. Det regnar och jag förstår (efter de gånger jag hälsat på nana och grandpa i Blackrod) att fotot måste vara taget i England.
 
Hur som helst. Även om jag aldrig hade sett laget spela eller ens skulle kunna känna igen någon ur truppen så var jag ju tvungen att ha en favorit. Någon som man kunde “namedroppa” (som det nu flera år senare kommit att heta) för de andra killarna och även tjejerna i klassen. Jag var ju trots allt halv-engelsk och det fick de inte glömma!

**********

Efter att ha klurat länge kom jag fram till att G måste betyda goals. Det hade pappa sagt. Jag läst igenom min favoritsida i matchprogrammet och bestämde mig för att Lee, han som spelat med både nummer sju och tio och dessutom hade en högre siffra än de flesta på G, han var min favorit. Jag hade ingen aning om hur han såg ut men bestämde mig för att det nog var han med segergesten på framsidan. Lee. Det var ett häftigt namn.

Han var supersnabb, gjorde asmycket mål och han spelade i ett fotbollslag, i England. I Bolton Wanderers. Han var grym. Mycket bättre än Tomas Brolin och Kennet Andersson och alla de andra när de senare blev kända. Lee var bäst. Nu jävlar skulle Thomas, Tobias och de andra grabbarna i klassen få veta!

**********
 
Lee blev snabbt, och är fortfarande idag, mest ett kärt minne. Jag har övervägt (framförallt nu när jag sitter och skriver) att gräva fram det gamla programmet, var det nu ligger (för jag är rätt säker på att jag har det kvar) och kolla upp hur mycket som faktiskt stämmer/stämde. Men jag låter det nog vara ett tag till. Minnet i sig är rätt skönt att ha. Och eftersom jag inte har börjat släktforska än, varför ska jag då gräva efter gamla matchprogram? Risken för att jag skulle bli besviken om jag hittade det är för stor. Förresten är det väl känslan som räknas?

**********

Lee var nog inte så bra och cool som jag kommer ihåg honom. Däremot följer jag Bolton nuförtiden mer intensivt än någonsin. Mer för varje dag som går. Visst ingår jag i det gäng på olika forum som gnäller på tråkiga Phil Gartside, snåla Eddie Davies och senast Gary “Ginger Mourinho” Megson (men INTE Sam Allardyce, INGEN snackar skit om Big Sam!).

**********

Manchester United, Liverpool, Arsenal och Chelsea i all ära. Men trots att vi antagligen ofta bidrar med Premier Leagues dråpligaste, kanske absolut tråkigaste fotboll emellanåt, oavsett hur många självmål vår “försvarsklippa” till nyförvärv gör, oavsett hur många armbågar det tvåbenta bröstpartiet Kevin Davies delar ut, även om vi till slut (som 99.9% av alla Bolton-supportrar förutspår i augusti varje år, tro mig) lyckas halka ur Premier League så kommer det aldrig finnas ett annat lag.

När alla kompisar, lagkamrater, klasskamrater (och nu när man blivit äldre) kollegor och elever genom alla år tjatat om Djurgårn/AIK/Bajen har det varit och kommer alltid vara skönt att kunna falla tillbaks på mina Trotters.
 
OH WANKY-WANKY!
WANKY! WANKY! WANKY! WANKY WAAAANDEREEEERS!!!
 
**********

På tal om Bolton och köttmursfotboll. Vad har hänt med alla “fys-spelare”? I takt med att “enforcers” i princip förbjöds i NHL verkar samma sak ha hänt med fotbollen. För hade väl varenda lag en buse/slugger/ilsken terrier på mitten? Wise i Chelsea, Keano i United, Batty i Leeds/Newcastle/Blackburn? Visst finns det busar kvar (Bellamy, Bowyer, Barton) men de känns ju mer som omogna pajasar än benknäckare.

Sedan finns visserligen spelskickliga sådana också (Gerrard?) men till och med grottmänniskan Gatusso har ju känts mjäkig på äldre da’r. Har jag rätt eller är jag bara ännu en pantad Wanderers-supporter av förklarliga skäl håller på det minst kreativt spelande laget?

Publicerad 2009-10-23 kl 09:37
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå