Över till Peter.
**********
Då Marcus är på semester så har äran och ansvaret den här gången lagts på mig att skriva en gästblogg. Peter heter jag men är mer bekant under signaturen ”PHy.”. Och då vet de flesta av er att den här gången har bloggaren tveklöst sympatier för Man Utd. Men här är jag ovanligt nog på mitt mest masochistiska humör då jag tänkte återbesöka några av Uniteds allra mörkaste ögonblick (under min medvetna livstid).
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Varför vill man skriva en gästblogg om sin klubbs värsta ögonblick? En vanlig kliché är att man behöver uppleva det dåliga för att verkligen uppskatta det goda. Men min idé är också att erbjuda en kontrast till den nu rådande bilden av United som en röd vinstmaskin och möjligen att påminna, inte minst Uniteds fans under 25 år, om att ”det var inte alltid så här bra!”.
Vilket om inte annat bör ses som en uppmaning till ödmjukhet, eftersom den logiska följden av det är att ”det behöver inte alltid fortsätta vara så här bra!”. För de som inte håller på United kan det här så klart vara ett tillfälle att sola er i skadeglädjen, kanske komma med ytterligare tillfällen då ni tycker att era lag har gett United en riktig käftsmäll; eller kanske, om ni är så lagda, lyfta fram vad ni anser vara er klubbs mörkaste ögonblick.
Det här är mina personliga minnesbilder. Både urvalet av ögonblick och min beskrivning av dem är helt subjektiva. Under det hela ligger en ambition att beskriva min resa tillsammans med United, men också att kasta ett ljus över vad som format min relation till andra för United centrala rivalklubbar, som ju oundvikligen varit de som fått ögonblicken att bli allra djupast mörka.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
1988/89 med omnejd – ”Så nära men ändå så långt borta…”
Att växa upp som Unitedsupporter under 1980-talet var inte helt lätt; ligan hade inte vunnits sedan 1968, vilket för en person i min ålder lika gärna hade kunnat vara 1868, och istället var det Liverpool som var det klart dominerande laget. Att hålla på United var i det sammanhanget inte ett strategiskt val om man ville överleva skolgårdsdjungeln.
Enstaka triumfer i FA-cupen var ljuspunkter i mörkret. Men säsongen 1987/88 hade lovat gott. United hade trots allt slutat tvåa, efter Liverpool så klart, och man hade en ny manager som bådade gott. Inför den kommande säsongen, 1988/89, värvade United bland annat tillbaka sin gamle hjälte Mark Hughes och nya unga spelare började komma fram. Den här säsongen skulle det kanske kunna ske?!
Och visst började det bra med tre vinster de första fem matcherna. Därefter lyckades United inte vinna en enda av de nio därpå följande matcherna! I november låg man på elfte plats och trots en uppryckning strax efter jul så ledde en i stort sett lika katastrofal vår till att United slutade elva i en liga man hoppats kunna vinna.
Upplevelsen var som ett slag i maggropen. Det var som en bekräftelse på allt man försökt undantränga under hela 1980-talet, Uniteds kollektiva och vid den tidpunkten till synes eviga oduglighet i jämförelse med framför allt Liverpool; klubben man jämförde sig med. Mörkret känns aldrig mer avgrundsdjupt än när man tror sig ha sett ljuset.
Jag betvivlar inte att Liverpools fans kan känna igen sig.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
City 5 – 1 United – ”23/9-89: Derby Day Disaster”
De avgrundsmörka molnen var inte på något sätt skingrade när den påföljande säsongen inleddes. Däremot var City tillbaka i högsta divisionen igen efter ett par års frånvaro, och utsikten att knäppa dem på näsan piggar upp varje Unitedsupporter.
Resultatet blev fullständigt katastrofalt. Ekonomiskt var situationen då mellan klubbarna i stort spegelvänd mot idag, City levde med knappa resurser samtidigt som United bröstade upp sig ekonomiskt med märkliga ägarturer där guld och gröna skogar utlovades. Sportsligt var klubbarna i alla fall meritmässigt jämförbara vilket självklart gav rivaliteten extra krydda.
Den här matchen, inbakad i en horribel 13:e plats i ligan för United den här säsongen, spädde på den känsla av underlägsenhet och hopplöshet man kände som Unitedsupporter. Känslan var att klubben var på väg ingenstans. Vinsten i FA-cupen var, åtminstone vid det tillfället, en klen tröst.
Men varje match mot City sedan dess har alltid inneburit en brinnande önskan om att hämnas för den här manglingen. Well, payback’s a bitch.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Anfield 26/4-92 – ”The horror… the horror…”
Det fanns skäl till optimism inför säsongen 1991/92; säsongen innan hade United förbättrat sin ligaplacering men också lyckats vinna Cupvinnarcupen. Nya spelare som Peter Schmeichel, Andrei Kanchelskis och Paul Parker hade förstärkt truppen. United var i de flestas ögon favoriter att vinna ligan för första gången på 25 år.
Och visst började säsongen bra. United gick obesegrade i tolv raka matcher av vilka man vann åtta. United ledde ligan vid jul med god marginal.
Men under våren föll Uniteds spel och resultat samman. Endast tre vinster på de tolv sista ligamatcherna ledde till att Leeds, en av Uniteds mest bittra rivaler, kunde komma ikapp. Ett förtätat spelschema gjorde att United tvingades spela fem matcher på elva dagar.
Den matchserien, tillsammans med Uniteds chans att vinna ligan, avslutades mot klubbens värsta rivaler; Liverpool, på Anfield. Liverpool vann med 2-0 (runt 7:15) och United fick utstå förödmjukelsen att, till Anfields högljudda hån, vid en bitter rivals händer tappa titeln till en annan bitter rival.
Som Unitedsupporter var det så klart fruktansvärt. Att tappa en ligatitel man var favorit till att vinna efter att inte ha vunnit på 25 år var hemskt. Att tappa den till just Leeds gjorde saken än värre. Att tappa den på Anfield var fullständigt outhärdligt. Självfallet eftersom skillnaden mellan Liverpool, den så framgångsrika segermaskinen, och United, som bara inte kunde vinna, blev en så tydlig kontrast.
En kontrast som Liverpools fans givetvis inte var sena att gnida in i våra ansikten. En stor del av skadeglädjen Unitedfans i min ålder i svaga stunder kan känna mot Liverpool grundlades denna dag.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
1995 – ”En väldigt lång sommar…”
Tre år senare var situationen en annan. Ligaförbannelsen hade brutits med två raka segrar och United jagade en tredje seger, vilket inte många inför säsongen trodde att de skulle misslyckas med. Men en ny utmanare hade dykt upp på scenen i form av Blackburn Rovers, som med Jack Walkers hjälp också hade de finansiella musklerna att utmana United.
United gjorde egentligen inte en dålig säsong, men Blackburn var enastående och visade upp en fantastisk stabilitet. Ligan avgjordes i den sista omgången och det skulle visa sig att United hade avgörandet i sina egna händer då Blackburn förlorade borta mot Liverpool.
Men borta mot West Ham lyckades United bara få oavgjort vilket inte räckte till för att passera Blackburn, som därmed vann ligan. Precis som tre år tidigare förlorade United ligatiteln till motståndarfansens hörbara hån. Bortamatcherna mot West Ham har sedan dess alltid varit en krånglig och laddad historia för United – och matcherna mot Hammers för onekligen med sig en extra mordisk glimt i ögonvrån för en gammal Unitedfan.
När sedan Everton vann FA-cupfinalen mot United någon vecka senare så var säsongen i sin helhet förstörd.
Som Unitedfans kastades man ner i ett svart hål av mörker. Sex år i rad hade man i alla fall vunnit någon titel och de senaste två åren hade United dominerat. Tveklöst hade ett mått av hybris slagit till, vi trodde oss helt felaktigt vara oslagbara. Men ju större man är desto hårdare faller man och smärtan var nu plågsamt påtaglig. En smärta vi sannolikt förtjänade.
Sommaren som följde blev minst sagt turbulent. Kontroversiellt nog sålde Alex Ferguson tre av lagets absolut mest tongivande spelare – Paul Ince, Mark Hughes och Andrei Kanchelskis – utan att några ersättare värvades. Eric Cantonas framtid i klubben var också osäker som en följd av Kung Fu-incidenten tidigare under säsongen.
Med facit i hand så såg självklart Ferguson något vi Unitedfans, de flesta av oss i alla fall skulle jag tro, inte såg. Men där och då var det för oss mest en bekräftelse på att United inte längre var en klubb med ambitioner. Samtidigt kraxade domedagspredikanterna om att Uniteds storhetstid nu var över. Rädslan för att återgå till mediokritet hängde som ett mörkt moln kring våra huvuden.
Inledningen av den därpå följande säsongen, med en 1-3-förlust mot Aston Villa, tillsammans med Alan Hansens olycksbådande ord om att ”you’ll never win anything with kids”, gjorde väldigt lite för att skingra den rädslan.
O ye, of little faith…
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
2006 – ”United i underläge för första gången på 15 år”
Alltsedan början av 1990-talet hade United varit en klubb som slagit från överläge. När 2006 inleddes så var detta inte längre fallet. Chelsea, med sin nye ägare Roman Abramovich, hade på kort tid flyttat fram såväl de sportsliga som de finansiella kriterierna för framgång. För första gången på 15 år var United en klubb som ännu en gång slog ur underläge.
Även rent resultatmässigt var läget svårsmält för en Unitedsupporter. I ligaspelet var Chelsea överlägset och katastrofalt nog hade United åkt ur Champions League redan i gruppspelet för första gången på väldigt länge. Detta trots att klubbar som Arsenal och Liverpool gick långt i turneringen.
Klubben var också drabbad av interna stridigheter. Familjen Glazers övertagande sågs inte med blida ögon av fansen. Anfallsstjärnan Ruud Van Nistelrooy hamnade i onåd och lämnade klubben för Real Madrid. Roy Keane, klubbens kapten och talisman, fick sparken efter att alltför grovt sågat sina lagkamrater i en TV-intervju.
Efter säsongens slut gjordes ingen stor satsning i form av värvningar. Sir Alex Ferguson valde att hålla fast vid den trupp som precis lyckats vinna Ligacupen, med Michael Carrick som enda tillskott. Som Unitedsupporter var känslan än en gång att United inte längre hade kraft eller ambition att på allvar utmana om ligatiteln.
En mer gnagande känsla var också att Ferguson kanske helt enkelt inte var kapabel att i en ”ny fotbollsvärld” bygga ytterligare ett starkt lag med sina traditionella metoder och värderingar från den ”gamla fotbollsvärlden”. Domedagspredikanterna kraxade igen, denna gången högre än någonsin tidigare, och gav bränsle åt denna farhåga.
Givetvis fanns det som Unitedfans ett mått av bitterhet riktat mot Chelsea, som på kort tid lyckats köpa den dominans United arbetat i decennier med att skapa. Chelsea var den nye herren på täppan och under 2006 fanns inget som såg ut att kunna ändra på det. Mörkret var kompakt.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Självfallet finns det avsevärt mörkare tidpunkter längre bak i Uniteds historia än vad jag har tagit upp här. Främst det som var en mänsklig likaväl som sportslig katastrof, Münchenkatastrofen 1958 där ett av Englands genom tiderna bästa och mest lovande lag bokstavligen gick bort.
Men också, som exempel, nedflyttningen till andra divisionen 1973/74, och för all del förlusten i femminutersfinalen i FA-cupen mot Arsenal 1979; där den riktiga rivaliteten klubbarna emellan kanske verkligen tog fart. Men allt det här var före min tid och min upplevelse av dem därför distanserad snarare än personlig.
Genom åren jag följt United finns det också enskilda matcher vars resultat självklart smärtade – t ex 0-5 mot Newcastle och Chelsea, och 1-4 mot Liverpool – men med något undantag så inträffade dessa under relativt framgångsrika perioder och betraktas därför inte av mig som så världsomvälvande traumatiska som ovan nämnda perioder och ögonblick.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
Genom dessa mörka stunder definieras relationen till rivaliserande klubbar. Liverpool, genom sin dominans under 1970- och 80-talen förkroppsligar de allt det man som Unitedsupporter då strävade efter men också fortfarande respekterar.
Chelsea har under den senaste femårsperioden växt fram som Uniteds kanske främsta sportsliga rival. Chelsea utmanar, som ingen annan klubb tidigare, Uniteds ställning som den dominerande kraften i engelsk fotboll.
City och
Leeds är mer utav en geografiskt och historiskt betingad rivalitet, men genom sin förmåga att också ge United sportsliga käftsmällar blir rivaliteten än mer intensiv. Rivaliteten med City kommer rimligtvis intensifieras nu när de försöker ”göra en Chelsea”.
Det är värt att notera att Arsenal inte svarat för någon av de mörka stunder jag lyft fram som särskilt centrala. Samtidigt är det den mest långvariga och intensiva sportsliga rivaliteten jag upplevt som Unitedsupporter. Sannolikt beror detta på att United i denna rivalitet aldrig slagit ur underläge; det är inte en rivalitet som, på samma sätt som varit fallet med t ex Liverpool och Chelsea, ifrågasatt den ”självbild” man som Unitedsupporter har av sin klubb.
*** *** *** *** *** *** *** *** *** ***
En sak värd att ta med sig från denna övning i masochism är att också de allra mörkaste stunderna har sina slut. Det finns alltid ett ljus i slutet av tunneln. Men samtidigt lyfter det också fram betydelsen av kraftfullt ledarskap för att ta sig igenom mörkret.
Likt Petrus tre gånger förnekade Jesus innan tuppen gol så finns det också tre ögonblick genom åren då Unitedfans som jag tvivlat på Sir Alex Ferguson och hans förmåga att leda United vidare. Runt 1988/89, sommaren 1995 och sommaren 2006 var alla sådana tillfällen och vid vart och ett av dem visade sig Ferguson klokare än oss fans.
Likt Petrus efter det tredje förnekandet ångrade sig och aldrig förnekade Jesus igen så kommer heller aldrig jag mer att ifrågasätta Ferguson som Uniteds manager.
Däremot, när han till sist lämnar United, så kan det mycket väl vara inledningen på ännu en mörk period i klubbens historia.