Ljungberg var precis vad landsaget behövde

Vi satt på hak på en innergård i Wien o hade precis fått in en citronbalsamicodränkt carpaccio när Elefalk ringde Långe Lundh o berättade.
En fredagkväll, strax efter 22.
Det känns…på något sätt…väldigt mycket Fredrik Ljungberg att leverera sitt besked på en tid som inte är måndag lunch
Det var just därför som svensk fotboll behövde Fredrik Ljungberg: han var en annan grej.
Och han kom när allting var lagom som bäst o när Peter Wibrån o Magnus "Turbo" Svensson var mittfältare som vi försökte slå gnistor kring.
Ni som var med på den tiden förstår att Fredrik Ljungberg behövdes.
Lite mer rebell, lite svårare kläder, lite farligare, lite mer av en ny en tid, lite goodlooking me vibbar som kittalde både gay- o hetero, lite roligare, lite mer spännande o till slut lite mera Calvin Klein över hela världens husväggar än exempelvis Turbo Svensson.
Dessutom: en fantastisk fotbollsspelare, en världsspelare i sina bästa stunder.
Jag minns inte den där landslagsdebuten mot USA, men jag minns första målet…på nick mot Danmark i Malmö…o jag satt såklart på Råsunda o såg Ljungberg som en jordfräs mot England.
det var genombrottsmatchen o sen gick det i raketfart: Influgen till London, inhopp o mål i debuten. Mot Man United. En lobb över Peter Schmeichel. På Highbury. Det var fantastiskt o sen den dan är han för alltid en man i Arsenalhjärtan.
Mitt minne sträcker sig också så långt som till en svinkall höstkväll på Eyravallen 1997 när lille Ljungberg sprang åttor kring ett ÖSK o sköt Halmstads BK närmare ett SM-guld.
Jag minns då att jag ringde hem till nån Ringart eller så på redaktionen: Sa, det här blir nåt stort.
Som alla spelare har han haft sina ups, sina downs. I landslaget mest ups dock.
Han var vår bäste spelare för bara två år sen i Tyskland, han var trots skadeproblem helt OK i det här mästerskapet…inget speciellt, men vem förutom Mellberg var mycket bättre, om vi ska vara helt ärliga o tänka efter lite?
Jag förstår hans beslut o det är ett bra sådant, Fredrik Ljungberg har ingenting mer att bevisa.
Det kändes lite som om att lagkapteneriet höll på att knyta en knut kring honom själv o det kändes också som om de ständiga småskadeproblemen till slut bara blev en börda.
Jag vet inte om det är medvetet, i så fall klokare än jag anat: Nu gör han det lite lättare för ett svenskt landslag att tvingas bygga nytt.
Lagerbäck hade ALDRIG tagit bort sin Ljungberg, sin lagkapten…ni märkte själv inför EM hur känsligt ämnet var…även om han så rullat in till landslagssamlingarna i rullstol.
Nu måste vi hitta en ny man på kanten, kanske en Sebastian Larsson.
Nu måste vi hitta en ny kapten, kanske en Anders Svensson som fortsätter, kanske en Tobias Linderoth som inte räds någon i någon hierarki.
Zlatan? Well, hans inställning till mediaaktiviteter…som är en rätt stor del av en landslagskaptens bördor…gör att han nog inte vill ta på sig den rollen.
Men vem vet?
Det kommer nya tider nu.
Jag tackar Fredrik Ljungberg så länge, han har varit en symbol för ett fräckare svenskt fotbollslandslag under mer än bara tio år.
My kind of player.