Vi hamnade i Kennet-syndromet

Många ville verkligen se Albanien-Sverige så nära som möjligt o många kom också rakt in på innerplan som var proppfull med småhandlare som inte hade där att göra.
Bäst var den ambulans som parkerade på innerplan, vilket brukligt är, o där ambulansföraren givetvis tryckt in hela familjen i framsätet, sju-åtta barn, en morsa, farmor o farfar.
Eller den snubbe som kom farande på en moped nere på löparbanorna strax före avspark med lillgrabben längst bak, samma lillgrabb som jag sen såg hysteriskt stå o dra i Zlatan i samband med att uppvärmningen.
I detta inferno av kaos o lallare försökte vi bringa ordning i en TV-sändning som var fylld med rökande greker i en buss som ömsom brann, ömsom saknade elektricitet o aldrig egentligen fungerade.
Jag fick gå omkring med en symaskin fastspänd i ett bälte bakom ryggen o med en 50 meters blå kabel bakom ryggen för att uppbringa något som överhuvudtaget kunde vara ljud.
Så är det ibland på bortaplan…det är annorlunda, det är svårare.
Det har vi vetat länge.
***
Albanerna jublade efteråt som om de vunnit en stor seger.
Det säger en hel del om Sveriges status ute i Europa, trots allt.
***
Jag börjar tröttna på allt snack om system hit eller dit.
Oavsett hur vi valt att spela så hade vi inga spelartyper som kunde hota med fart på kanterna. 4-4-2 hade inte gjort saken annorlunda.
Inte ens i truppen har vi den typen av kantspelare när Chippen gick sönder, det oroar mig lite.
Intet ont i Wendt eller Nilsson, men för mig känns de mest ytterbackar o som det blev långa stunder så spelade vi med fyra ytterbackar samtidigt o det blir åtminstone en för mycket.
***
Zlatan var inte nöjd med Petter Hansson, det gick inte att ta miste på (eller höra) där jag stod.
***
Nu spelade vi nästan hela matchen med tittar- o läsarfavoriterna Källström o Larsson o jag vill att ni ska ha det i åtanke.
Jag gillar Larssons små instick o kvicka fötter, dessutom väldig rivig i närkamper (grymma glidtacklingar) o jag tyckte ändå att Kim kom fram till situationer som kunde bli väldigt farliga.
Men de var annars väldigt average.
***
När det går i stå så hamnar vi ett gammalt Kennet Andersson-syndrom…det klassiska för några år sen när vi inte hittade någon annan utväg: höga bollar på lång anfallare, hoppas han löser alla problem o nu har jag alibi.
***
Maestro var mästerlig där bak o jag fattar inte hur målvakten kunde monsterrädda hans nick?
***
Hur gick det till när Getingen valde den här bilden i arkivet?.
Errol Flynn-varianten är ifylld med kajal o hade uppstått i samband med en insamling till Cancefonden.
***
Alla lag i gruppen känner nog att de "är med", vilket kan vara både positivt o negativt.
Ungrarna kommer till Estocolmo på onsdag o vet att de "fixade" en poäng mot Danmark, albanerna kan ligga på fyra pinnar efter två matcher o de vill vi gärna ha på hugget mot annat motstånd.
***
Flyget hem går om några timmar, lyfter fem fucking noll noll o om ni undrar; nej, jag flyger inte reguljärt.
En sketen pinne med i bagaget känns inte som att jag hoppar hage precis o väl i Estocolmo väntar jobb fram till midnatt.
Sånt äro nu livet.
Får glädja mig åt annat, sånt som jag, Ljungan, Bombaren, Pelle Kotschack o några andra har gemensamt.
Läs här!
Jag visste det.