Ett grymt slut på en tuff batalj

Jag hade tänkt göra ett gymbesök idag – igen.
Men efter en väldigt intensiv fotollsmatch fick det vara.
Jag, två killar i hotellpersonalen, två väldigt lovande tvillingar från Lille o en spoiled…o komplett talanglös…sydafrikan från Durban.
Det var jag, den lite tjockare från personalen o sydafrikanen i ena laget.
Den klart bästa av personalkillarna o Lille-twinsarna i det andra.
Vi var länge chanslösa eftersom vi ville vara snälla o ibland lira bollen på sydafrikanen som hette Josh, det var detsamma som att skänka bort den o efter några snabba kontringar låg vi under med 4-1.
Då ändrade vi taktik, satte Josh längst bak med uppgift att inte beblanda sig i spelet alls o med hjälp av ett par "enkla" mål hade vi 4-4.
Jag var då mest nöjd med en svår tunnel på en av Lille-killarna…en gammal Hulda-klassiker med fotsula o yttersida…o han sa "bon joue", vilket var precis vad jag behövde höra när orken tröt.
Efter en dryg timmes spel i 30-gradig hetta bestämdes att "le derniere but" fick avgöra.
Josh klantade sig såklart o en av tvillingarna tryckte dit avgörandet.
Fan också!
"We played with only two players against three", sa den tjockare i personalen till mig när vi var på väg mot ett välförtjänt svalkande dopp i havet.
"I know", sa jag, himlade med ögonen.
Den "värdelösa sydakrikanen" kanske var 10-11 år, men va fan: man vill ju vinna.
Den instinkten gör oss alla till ganska vidriga människor ibland, men efteråt var vi ändå glada, trötta o tog en gemensam lagbild där vi efter diverse diskussioner bestämde oss för att köra den sydamerikanska lagbilds-stylen.