Rapport från en av världens sämsta fotbollsligor

Alltid taxichaufförerna.
Roger hade växt upp i Bambous, hängt med ganska länge i fotbollen på Mauritius o nu sa han, när jag ville att han skulle köra mig till Stade Germain Comarmond o vänta kvar där o sen köra mig tillbaka till hotellet igen:
"Ska du stanna kvar HELA matchen?"
"Jo, det hade jag tänkt", svarade jag.
En stund senare förstod jag varför Roger frågade.
Etoile de l’Ouest på hemmaplan, mot Vacoas Phoenix, sjuan mot trean i Mauritius högsta liga, Barclays League.
På Stade Germain Comarmond i Bambous, i skuggan av det ståtliga Mont Trois.
Det var gratis inträde, inte så mycket för att någon ville vara generös, snarare för att någon skulle dyka upp överhuvudtaget.
"Fotbollen var starkare förut, på 80- 0 90-talet. Då var det mycket folk på ligamatcherna", berättade Roger.
Vändningen kom 1999 då allt gick åt helvete.
På den tiden var lagen mestadels religions- eller yrkesbundna o i säsongens sista match slog Fire Brigade från Port Louis det muslimska Scouts med uddamålet i en avgörande match där ett mål av Scouts underkändes på övertid o Brandkåren vann ligan (som så många gånger förut) med en poäng.
Scouts anhängare fick tokspelet, förstörde arenan o på natten kastades molotovcocktails in på det kasino i Port Louis där Fire Brigade firade sitt guld o ett tiotal människor fick sätta livet till.
Mauritius fotbollsförbund tog tag i sina huliganproblemen o lade ned ligan.
Den återuppstod 2001, men då med "vanliga" fotbollsklubbar som inte fick ha någon öppen anknytning till religion eller etnisk tillhörighet.
Stade Germain Comarmond byggdes till Afrikanska Mästerskapen i friidrott för drygt tio år sen o arenan är lite för mäktig för Etoile de l’Ouest.
För att tala understatement.
Jag räknade till max 100 pers, Roger sa att han kände alla som var där.
Etoile de l’Ouest körde i ett rätt trist vitt ställ, moståndarna i mera Norwich-inspirerat gult med gröna inslag o med namnen på ryggen…jag insåg dock snart att namnen inte riktigt var spelarnas riktiga, i Phoenix "spelade" Nadal, Fabregas o Eduardo.
Enligt Roger hade hemmalaget sex spelare borta pga skador o avstängningar, men tillbaka var den gamle storstjärnan med nr 9 på ryggen som spelade längst fram i ett ultradefensivt 4-5-1; en jättelik svart kille som spelat en del i landslaget, som vunnit skytteligan två gånger o som självklart hette Pascal, dock ej Simpson.
"He is old, but he is still a long range shooter", sa Roger upprymt.
Och jodå, nog fan gillade han att skjuta.
Så snart Pascal fick bollen sköt han, oavsett hur trängd han var, hur läget var eller var han befann sig på planen.
Jag har bara sett något liknande en gång tidigare, i TV-laget för en del år sen (läs: Hasse Holmqvist).
Fotbollen var som den var, jag vågar påstå att Nåjdens division 5-lag skulle ha goda chanser..ungefär den nivån..men aldrig på den planen.
Om någon svensk fotbollsspelare har gnällt över "dåliga planer" så har de aldrig ens varit i närheten av den på Stade Germain Comarmond. Det finns inte en allsvensk spelare som ens hade satt sin fot på det buckliga, snustorra, stenhårda underlaget för en joggingtur.
Hade Malmö FF tvingats up på planen hade de tillomed kunnat tänka sig att spela på konstgräs.
Ungefär så.
Jag ljuger inte om jag säger att jag sett åkerstycken som är bättre underlag för fotbollsmatch.
Ändå försökte lagen med ständigt kortpassningsspel o med tanke på underlaget klarade mauritierna det förvånansvärt bra ibland; uppenbart att teknik o kvickhet är landets signum.
Förutom Pascal då förstås.
Det var en match i högsta ligan, men det var som att gå på vilken match i division 6 Småland som helst, inget inträde, ingen speaker, inga program o spelare som pratade en del med publiken.
Det enda som egentligen skilde var att det fanns en fjärdedomare o att man i pausen kunde köpa ganska goda friterade trekanter fyllda med nån sorts grönsaker.
Phoenix tog ledningen på ett taffligt självmål i början på andra halvleken efter ett inlägg från en stor o stabil vänsterback.
Men självklart kvitterade Pascal när han tryckte in en frispark från 25 meter i burgavel.
"Finns det några landslagsmän på planen idag", frågade jag Roger för att få ett hum om hur bra de här lagen var i jämförelse.
"Bara en", svarade han. "Vänsterbacken i Phoenix, nr 3".
"Aha, du menar Eduardo?"
"Nej, han heter någonting helt annat..men jag vet inte vad"
Med en kvart kvar fick det vara nog, Roger log litesnett när jag påpekade att vi "kunde nog sticka nu".
Men ändå; en upplevelse.