Om ett tolvslag på en ö i Afrika

Det blev ett tolvslag helt i Kåmarks smak.
Kvart över aderton satte sig jag o Wilma, 9 år, till bords o till höger om ett par från Wales med damen i svart glittrande stass som satt lite väl tajt på sina ställen, svårt stajlad i kortklippt slingat hår med ett lager gele som hade bräckt vilken Ekwall 2007 som helst o till vänster om oss ett engelskt par från Halifax…jag påpekade att jag varit där o sett Brolin spela B-lagsfotboll för Leeds o here i sällskapet sa "jaså, är ni tyskar"…med damen i väldigt smakfull klänning o de var trevliga, försökte prata med Wilma (men som med så många engelsmän kan de inte riktigt förstå att jag kan prata o förstå engelska men inte mitt barn) o påpekade sen lite sorgligt att de varit här i snart re veckor men att värdret varit lika uselt sen dan dag de kom.
Som om det vore så mycket bättre i Halifax.
Restaurangchefen själv, Manuel (självklart, Manuel, vad annars?!) tog emot i en helt vansinnig vit utstyrsel i en väldigt tydlig hierarkisk klädkod där Manuels närmaste underhuggare hade svart svid, deras underhuggare svart väst o skjorta o de simplaste av servispersonal i röd-orange-randiga skjortor.
Det var lite överraskande en sanslös Sylvesterbuffet; alla tänkbara ksaldjur där de friterade jätteräkorna var så nyupptagna att de kom dansande in i lokalen med nät kvar längs ryggen, det var ett hav av Kap Verdekomponerade sallader med färska frukter, det var rysk kaviar, det var helstekt i alla dess former, det var kreolska såser, det var ett dessertbord så stort att du intesåg från den ena sidan till den andra.
Å andra sidan var det ett rött vin från helvetet o "bara" Freixenet i champagneglasen eftersom de bästa av viner o riktig skumpa inte direkt hämtas nästgårds.
Kulinariskt; en ljuvlig upplevelse.
Men när våra flankerande britter kom med sina tallrikar låg det möjligtvis en liten crabstickruta i ena hörnet, annars fylldes de med ”chips”, sönderkokta morätter, rostbiff o ett berg av fucking brysselkål.
Vi åt o Wilma, 9 år, o jag pratade om roliga saker som är på gång under 2009 (där uppenbarligen en ny mattebok inte direkt ingick som en sådan) o vi tog det lugnt mellan rätterna, hann bli hungriga på nytt o då valde Wilma, 9 år, att köra en sväng nygrillad tonfisk efter glassdessert som hade alla tänkbara färger.
Sen en trappa upp till stora scenen på detta gigantiska hotellschabrak mitt ute i the middle of en sandöken där rottingstolarna stod på flera långa sprikraka rader o alla fick en silverfärgad prasslig påse som var fylld med roliga plastnäsor, kuliga hattar, sådana där blåstrumpeter, girlanger o annat som var lustigt o vi tog vår påse hittade en plats i en av raderna o alla tog på sig roliga plastnäsor, kuliga hattar, blåste i blåstrumpeter, sprutade girlanger o vi skrattade o tyckte allt var väldigt festligt o jag blev bjuden på en GT av en skånsk herre som sträckte fram den o sa bara "Tejve Fuyra!"…jag vet inte hur mycket bjuda det är på ett all inclusive, men det var ju snällt sådär i nyårstider..o det spelades högt med musik som jag kan mer än någon annan musik…sent 70-tal, tidigt 80-tal…Daddy Cool, Born to be Alive, YMCA, We Are Family, Kool and the Gangs Celebration, Grandmaster Flash o till o med min absoluta favvo "And the Beat Goes on" med The Whispers, o sen en sönderspeedad urtyp för den grek-italienska kombinationen av Strandraggaren som i rätt usla försök påpekade att nu kom hotellets direktion, ut kom ett par herrar i kostym o en kvinna långklänning o vi tvingades applådera (för vad, vet jag inte riktigt), o sen Kap Verdiansk dans-show med killar i kroppar som fick de nu rätt halvpackade kvinnliga gästerna att få något drömskt i blicken, sådant som lätt skulle ge ett uppsving till de där omtalade charterresorna till Gambia o med tjejer i…det är trot sallt ett familjehotell…häpnadsväckande förföriska danser där rumpa, buk, bål, underkropp jobbade på högtryck i ständigt upprepade moves som hade fått den mest luttrade att tappa hakan o när jag hade torkat av mig drägglet runt munnen så sa Wilma, 9 år, att nu var hon trött o nu hade det redan varit klockan tolv hemma i Sverige o när vi gick därifrån stod det fortfarande rumpor o skakade på scen som om de gjorde det med livet som insats.
"Det här var en Nyårsafton i Kåmarks smak", sa jag till Wilma.
"Hur då", svarade Wilma, 9år, såklart.
Jag sa att vi tar det en annan gång.
Typ 2019.
Tids nog lär hon ändå förstå.