Mitt korta liv som Hans Wiklund

Galapremiären avklarad och efteråt stod "alla"…Haber, Nyqvist, Naomi Rapace, Sven-Bertil, Hirdwall, Endre och många därtill…på scenen och tog emot folkets bifall.
Det brukar bli så efter den här typen av premiärer; smattrande applåder.
I min värld var det en bra film, inte mer. Tre spjut, snuddar lite på en fyra.
Det svåra är att som alltid att se en film när du läst boken, du vill att det ska vara samma sak men det är alltid en helt annan av skäl som ju är pretty obvious.
Rapace ÄR, som så många andra påekat, Lisbeth…hon är fantastisk.
Nyqvist är Nyqvist, Haber är Haber.
Jag gillade Sven Bertil Taube som Henrik Vendel och Peter Andersson gestaltar den svinaktiga förmyndaren otäckt bra.
Och fotot är understundom av allra yppersta klass.
Men det är lite väl segt på sina håll, lite som boken faktiskt var (men en bok är ju en bok, kan vara länge) inledningsvis och innan vi kommer fram till första halvtimmen så pratas det mest, pratas, pratas, pratas…noll action.
För mig hade det lätt gått att klippa bort 20 minuter.
Men vem är jag? Vad kan jag om film? Jag tyckte inte, som Japan, att det var "för mycket blod" om något skrapsår som Nyqvist fick.
Jag tyckte bara det var lite kul att få leka lite Hans Wiklund.
***
På tal om vad män hatar, ni som gärna vill ha lite sportrysare.
Spana in den HÄR.
PS: Underlättar lite om klippet ses i umgänge med suspensoar.