Fotbollsfolket gnäller inte lika mycket, för så lite

"KRÖNIKA. Nu kanske till och med Patrik Ekwall förstår vad jag såg en sen kväll i Rom för någon månad sedan. Jag såg en spelkvalité som kan mäta sig med de bästa, men jag såg också det gamla vanliga. Att Robin blev påverkad av yttre faktorer och lämnade banan som så många gånger förr med en negativ skalle."

Jag inser inte riktigt hur tungt mina bloggord väger i tennisvärlden, men såg att Söderling den gången i Rom blev sopad av banan och fick i arslet med 6-1, 6-0.
Rosengren tyckte Söderling gjorde en bra match, jag tyckte annorlunda (6-1, 6-0!).
Men Tommy Söderberg tyckte å andra sidan att Sverige gjorde en bra match efter 0-0 mot Turkiet i EM 2000.
Söderberg var mest irriterad över "något överlånga inlägg den sista tredjedelen".
Hela världen tyckte det var århundradets skitmatch.
Sådant får vi leva med, vi tycker olika.
Men det känns lite väl förmätet att någon månad senare komma dragandes med "vad var det jag sa?".

Tillochmed jag fattar att Robin Söderling stod för en bragd helt i paritet med vad en 17-årig Mats Wilander gjorde i samma turnering i början på 80-talet.
Jag är minst lika imponerad av att Söderling hade mental styrka nog att komma tillbaka någon dag senare och lätt manövrera sig fram till semin.
Det är mycket jag inte förstår om tennis…även om min insats i senaste TV4 Open var sensationell och även om jag var utsänd av Kvällsposten på Kooyong på den klassiska Davis Cup-finalen -84 med Pernfors och Pat Cash…men jag fattar ju att ingen jävel gör en bra match om han torskar med 6-1, 6-0.
Och jag förstår att Robin Söderlings framgångar i Paris var exakt vad svensk tennis behöver.
Även om vi glömmer rätt lätt.
När alla drömmer om en Wilander, Borg eller Stefan Edberg så var det faktiskt bara nio år sen som Magnus Norman var i final i Paris.
Något år innan hade en dåvarande TV4-kollega lovat att "jag ska sänka dig" om inte det blev någon intervju.
Det var allt bättre förr ändå.