Bergs tårar sa väldigt mycket om framtiden

Dont stop til you get enough.
Och en Thriller.
En dag som denna, av alla.
***
Jag och Långe Lundh fick pusta ut på rum nr 1 efteråt, med ett pulserande sommar-Avenyn i bakgrunden.
Du kan liksom inte bara gå och lägga dig efter en sådan gastkramning.
Vi var rörande överens om att vi sällan upplevt något liknande och visste inte direkt om vi skulle skratta eller gråta.
Det är just den känslan de flesta säkert har, ska vi vara förbannande efter tre skitmål i arslet, vara lyckliga över upphämtningen eller gråta en skvätt efter straffdöden?
Som utomstående…och snart rätt gammal i gården, på alla sätt…kan jag ändå känna en viss feeling för hela grejen, upplevelsen.
Som fotbollsstjärna och som en VINNARE hela vägen in i märgen vill du däremot bara gråta.
Som Marcus Berg.
Han försökte verkligen dölja sina tårar när det tryckte på.
Det var där någonstans…i den intervjusituationen…som jag kände så mycket för både Berg och hela den här nya vackra svenska landslagsfågeln som flaxat förbi.
De hade charmat, de hade blivit älskade.
Men de ville mer.
De ville vinna.
Det känns som en rätt skön tröst i en bedrövelse för en gammal man som orkar blicka framåt.
***
Jag orkar inte ge mig in i straffsnacket…det som jag tror kommer att ältas på en och annan sida i kvällis under lördagen
En straff kan missas av vem som helst (exempelvis James Milner eller Marcus Berg) och det finns ingenting som säger att någon annan än Guillermo Molins hade satt den straffen i det pressade läget.
Om en skadad Toivonen eller en Labinot hade satt en straff?
Det finns det ingen som kan svara på.
Hypotetiskt var ordet, sa Bull.
***
U21 är U21 och A är A.
Det upptäcker vi inte minst de gånger Marcus Berg setts bland de stora pojkarna.
Det är skillnad, vi får inte glömma det.
***
När Söder klackade till berg som dunkade in 3-3 så ställde jag mig upp i min stol och skrek högt med knuten näve.
Det händer väldigt sällan att det händer, jag brukar hålla ganska hårt på yrkesrollen där.
Men ibland går det inte att hålla igen.
***
Jag satt bakom Wernbloom och Bajrami under matchen och de plockade alla straffskyttar – utom en: Bjärsmyr.
***
Bortsett från Berg så imponerades jag mest av Emil-Emir-tåget på vänsterkanten.
X2009!
***
Toivonens frispark var ju världsklass, förresten.
***
Lille Söders klack!
***
Det är lite Barcelona över Labinot Harbuzi, om än på något lägre växel.
Han dansar omkring med bollen runt motståndarnas fötter, förvillar och fördelar.
Och det händer ofta något annorlunda, något oförutsägbart och öppnande.
Han är på många sätt en spännande fotbollsspelare.
***
Jag vet inte direkt om det finns någon i TV-laget som besitter Harbuzis färdigheter.
Men många som försöker.
Match lördag i Hyllinge, utanför Helsingborg.
Niklas Skoogs comeback i den stora fotbollsvärlden, by the way.
Han går rakt in i laget.
I övrigt Jeppe Jansson som mittback, Lansdowne på högerbacken, Richard Herrey på mittfältet.
Ni ser ju själva; fotbollsfesterna avlöser varandra.