Sundin, alltid en gentleman

Mats Sundin lever ju fortfarande i allra högsta grad men eftersom hans spelarkarriär nu är död, låt mig få understryka: Mats Sundin var alltid en idrottens gentleman.
Oavsett glädje eller sorg så stod alltid Sudden där som en rakryggad idrottsman, inför fans, media, med- eller motspelare.
Jag minns ett möte med honom i Toronto där han var (och är) en superstar, lika jagad, eftertraktad och omsusad som vilken svensk fotbollshjälte som helst i Europa…men det var aldrig några divalater, aldrig några problem att boka intervju, aldrig jobbigt att ta sig tid och han tyckte mest att det var kul att vi var där och fixade gärna bord på någon restaurang, mest för att vara genuint vänlig.
Jag minns också en intervju inför World Cup 1996 utanför Globen när hans polare, Tomas Brolin, var som mest jagad efter en del olika turer i England.
Mitt i intervjun ringde min tegelsten till mobiltelefon, Brollan var på väg till en travbana till Norge, hade jag passet med mig, undrade någon chef?
Det slutade med att jag och fotograf Leffe Lindroth fck ta en taxi på uppstuds till Arlanda, flyga till Oslo och dagen därpå till Zürich där svensken presenterades som nyförvärv.
"Vi måste bryta här", sa jag lite pinsamt till Sundin.
"Inga problem", sa Sudden. "Vi tar det senare, hör av dig".
"Det blir nog om ett par timmar", trodde jag.
Fyra dagar senare var jag hemma.
Ringde upp Sundin som undrade om vi kunde ta intervjun om en halvtimme i receptionen.
Sådan var Mats Sundin, superstjärnan.
Idag får du be om audiens för att överhuvudtaget få prata med fotbollsspelare som sitter på en bänk i nån liga någonstans.