Min kom idag.
Vaknade vid tiosnåret som klubbad oxe.
Det kommer alltid helt oförberett och nu gäller det att kämpa sig tillbaka in i matchen, ta ett par distinkta djupledslöpningar, hålla bollen inom laget och känna hur du efterhand seglar in i en andra andning.
Värsta svackan kom i Kobe under VM 2002.
Då vaknade jag en morgon och kunde inte röra mig.
Via hotellet fick jag kontakt med japansk läkare som på knackig engelska kom fram till: “power! you need power! big steak! blood!”
Han beställde två saftigt blodiga biffar från restaurangen som serverades på sängen med vass kniv och gaffel.
En halvtimme senare var jag up and running.
Svackan är inte lika tung här, så jag bloggar istället…det är nya tider.
***
Mats Magnusson är för alltid en gammal hjälte i mina ögon, för att inte tala om hur det är i Benfica-land där han för alltid kommer att vara den “vita råttan”…mannen som gled igenom överallt och öste in mål: Rato Blanco.
Det var modigt av Masse att åka till Lissabon och dra på sig en tajt matchtröja i det tillståndet och han gjorde det förstås för Haiti.
Men säkert också för att nå en värld och en publik där han vet att han är älskad, där han vet att han röner uppskattning, där han vet att han är respekterad för att han var en framgångsrik fotbollsspelare.
Mats Magnusson är inte den första fotbollshjälten som sökt sig tillbaka till jublet, applåderna, hjältestatusen och dunket i ryggen.
Det finns en charm i det, men det pyr också någon form av sorg i den nostalgin.
Vi är ofta så usla på att minnas och ta hand om våra gamla hjältar att den enda gången som Mats Magnusson blir en rubrikernas man, eller en you tube-kille för att tala 2010, det är när vi ska skratta åt honom för att han gått upp kraftigt i vikt och vill vara med och spela i en välgörenhetsmatch.
Mats Magnusson är två år äldre än vad jag är.
Det är inte kul att se honom ramla rakt upp och ned när han ska slå en bredsida, med för stor mage och för tajt tröja.
Ska vi minnas Mats Magnusson så ska vi fan inte behöva minnas honom för det, vi ska minnas honom som firat proffs i Benfica (se hyllningarna efter matchen) och som landslagsstjärna för Sverige.
Vi måste lära att bli bättre på det.
***
Spelet runt Patrik “Bjärred” Andersson och Malmö FF känns inte snyggt överhuvudtaget.
***
Huruvida fotbollsspelare är smartare än de som spelar ishockey har jag ingen aning om, det känns som en rätt banal debatt; det finns intelligenta och/eller korkade individer i både ishockey och fotboll.
Alla är inte direkt Janne Lennartsson.
Däremot så kan jag utan problem finna en viss neandertalsmentalitet i Käppakrigets värld där ett slagsmål med bara knytnävar alltid betraktas som “det är bra, det behövde hända någonting”.
Jag vet inte hur många ishockeyrubriker i dessa dagar som INTE handlat om att någon pucklat på någon annan, kastat verbalt skit på någon eller kört med lite våldsamma hot.
Det låter ju som sådant fotbollen har problem med ute på stan eller på läktare…och åker du fast får du sitta i ett häkte.
I Käppakriget “blir det lite action på isen”.
Det kan jag tycka känns lite väl mycket stenålderstänk….träpåk över axeln, vardagsrummet är en grotta.
I övrigt; det går aldrig att jämföra.
(Förutom att fotbollsproffs klär sig överlägset bättre än hockeystjärnor överlag…bortom Henke Lundqvist vilar ett stort mörker med långt uppdragna Levis 501:or och badtofflor i blå plast)
***
David Elm i Premier League!
Fascinerande.
Imponerande.
Och lite saga.
***
Överraskande nog så gjorde Bladet ingen nyhet av att Kasey Keller var förbannad på Ljungberg.
***
…ska vi se till överlägset “smartaste” idrottarna som jag träffat så hittar vi dom i gamla akademikersporter som handboll och simning.
***
Mästerskap ger dig alltid en hel del bra stories.
Som den om att Staffan Olsson tvingades åka till sitt division 2-lag Hüttenberg i Tyskland för en ligamatch – dagen efter VM-guldet i Prag 1990.
Men eftersom Olsson ville till grabbarna i Estocolmo för att fira drog han till med en nödlögn om att Kungen skulle ta emot laget i Sverige.
Så han spelade en halvlek och drog sen till Frankfurt och flög till Arlanda.
***
Idag ska jag lira tennis med Lövgren.
Det är nån sorts kval för att få vara med och spela med de som kan spela på riktigt: Hyland, Hellgren och sportchef Pekkari som anlänt Innsbruck med egna tennisrackets.
Som en hederlig satellit-turnering.
Känner jag att jag ligger risigt till kommer jag att göra en Nadal; bryta och klaga på ont någonstans.
Den fungerar alltid.